Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1907 - »Ragnarök» (»Götterdämmerung»). Musikdrama i 3 akter med förspel af Richard Wagner. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svartaste svek», Günther söker lugna
henne, men Brynhilda utropar: »Vik
bort du falske. Veten det alle. — Ej
lian — den mannen der äktade mig.»
Män och kvinnor utbrista då frågande:
»Sigfrid? Gudruns gemål?» Sigfrid
bedyrar, att han ej brutit det
fostbrödra-lag han svurit med Günther. »Nödnng,
mitt svärd, värnat min trohetsed. Mig
. skilde stålets skärpa från detta vrånga
vif». Brynhilda nekar att så skett.
Günther, Gudruna och männen
uppfordra Sigfrid att förklara sig. Denne
vill med ed bekräfta sanningen af sina
ord. Hagen håller fram sitt spjut och
Sigfrid lägger två fingrar derpå,
begående eden, sägande att honom må
döden drabba om han bröt fostbrödraed.
Brynhilda, lågande af vrede, störtar in
i ringen, läggande sina fingrar på
spjutets spets, i det hon säger: Spjutudd,
akta mitt ord! .Tag din skärpa signar
att honom såra, denne som mened svor.»
Sigfrid ber Günther hägna sin hustru,
»den vilda bergamön.» Han vänder
sig till männen, uppmanande dem att
följa till fest, ungmörna att rusta till
bröllop. Han slår muntert sin arm
om Gudruna och drager henne in i
hallen. Männen och kvinnorna följa
dem.
Brynhilda, Günther och Hagen dröja
kvar. Brynhilda, klagande öfver den
sorg och skymf hon lidit, frågar
slutligen: »Hvem bjuder mig nu ett svärd
att slita de svidande band?» Hagen
träder henne nära och lofvar att med
säker hand uikräfva hämnd på Sigfrid.
Brynhilda skrattar bittert åt hans
svaghet gent emot Sigfrid. Hagen söker
utforska, hur han skall kunna såras,
då Brynhilda säger att han aldrig fegt
vände sin motståndare ryggen; endast
der vore han sårbar. »Och der han
såras skalK, utbrister Hagen.
Günther klagar öfver den sorg och skam,
som drabbat honom, den till jämmer
olycksfödde.» Med Sigfrid, som man
nu vill döda, hade ju han svurit
fost-brödralag. Men Hagen säger honom
att detta brutits genom Sigfrids
bedrägeri, och då han förespeglar honom
att han med Sigfrids död vinner
ringen och Nibelungens rätt, fäster han I
sig ej heller vid den sorg, som drab- j
bar systern Gudruna genom Sigfrids
fall, hvilket nu beslutas af alla tre.
Då de vända sig mot hallen,
utträder bröllopståget; Sigfrid bäres på sköld,
Gudruna i högstol. Trälar föra
offerdjur upp mot höjderna, männen blåsa
i horn. Kvinnorna uppmana Brynhilda
att följa Gudruna, som leende helsar |
henne. Då hon hastigt vill draga sig J
undan, framträder Hagen och leder
henne till Günther, som äfven af
männen upphöjes på sköld, sedan
Brynhilda af honom förts till kvinnoskaran.
Tredje akten. Första scenen. Vild,
skogig klippdal vid Rehn. De tre
Rhendöttrarna simma omkring
sjungande om sin förlust af Rhenguldet
och hoppet om dess återvinnande
genom den väntade hjälten. Man hör
från höjden Sigfrids horn, då de
hastigt dyka ned i floden. Sigfrid, fullt
vapenrustad, synes i skogsbranten. Eo
svartalf, säger han, har fört honom
vilse, så att han ej hittar sitt jaktbyte.
Rhendöttrarna dyka åter upp. Sigfrid
betraktar dem leende. De lofva honom
bytet, om han vill ge dem sin ring.
Sigfrid nekar; den blef», säger han,
»min hjältelön och det gladde väl knappt
mitt vif, om jag forspilde den.»
Rhendöttrarna gäcka honom för hans
svaghet och girighet och fly ned åt djupet.
Sigfrid närmar sig stranden, då de åter
dyka upp och nu spå honom för
ringens skull döden »i dag som är». De
simma sedan bort, sjungande.
Horn-skall höres från höjden. Sigfrid
besvarar det muntert. Hagen och
männen uppge Hojohå-rop från höjden, dem
Sigfrid besvarar. Günther, Hagen och
männen stiga därefter ned i dalen.
Hagen bjuder att rasta der.
.)aktbytet aflastas, dryckesvaror och
dryckeshorn framtagas. Alla lägra sig. På
Hagens fråga efter Sigfrids byte
svarar denne skrattande, att han endast
fann sjövildt, tre vilda vattenfåg’ar.
som från Rehn sjöngo att han skulle
bli dräpt i dag. Han hav satt sig ned
mellan Gunther oek Hagen och dricker
muntert, räckande hornet åt Günther,
som alltjämt är dyster till sinnes,
hvar-för Sigfrid hviskar till Hagen.
»Bryn-hild tungt honom bryr.» Hagen
uppmanar honom att sjunga sina öden.
Alla lägra sig kriDg Sigfrid, som
ensom sitter upprät, medan de andra äro
i liggande ställning. Sigfrid, berättar
nu om Mime och Fafner, skogsfågeln
och töckhjälmen samt hur han dräpte
Mime. Männen fråga hvad fågeln mälde
honom mera Hagen, som drupit
saften af några kryddor i ett dryckeshorn,
räcker detta åt Sigfrid sägande: »Drick
först, hjälte! Jag kryddat en kostlig
dryck, som ditt minne till lifskraft
skall väcka, att gammalt icke du
glömmer.» Sigfrid dricker, och berättar nu
om hur han vann Brynhilda, »hur i
glöd mot sin barm han Brynhilda
brännande slöt». Gunther utropar då:
»Hvad hör jag?» Två korpar kretsa
öfver Sigfrids hjässa och flyga vidare.
Hagen utropar. »Förstår du ock dessa
korpars skri? Blodräfst rådde de mig.»
Han stöter derpå spjutet i Sigfrid, som
vändt honom ryggen för att blicka
efter korparne. Gunther och männen
utropa förfärade: »Hagen, hvad
djärf-des du?» Sigfiid höjer med båda
händerna sin sköld för att krossa Hagen men
störtar kraftlös öfver skölden ull
marken. Med yttrandet »Mened hämnats»
drager sig Hagen långsamt uppåt
höjden. Gunther är djupt gtipen. Han
och männen omgifva med tyst
deltagande den döende. Sigfrid öppnar åter
ögonen, kvädande en högtidlig
dödssång, som slutar: »Säll jag går under.
Saliga bäfvan! Brynhild sänder mig
bud!»
Männen lyfta upp den döde på
skölden och tåga, med Gunther i spetsen,
uppför klippbranten. Månen bryter
fram. Ur Rhen uppstiger ett töcken,
och när det skingrats skådar man
Gi-bikungarnas hall.
Andra scenen. Gibikungarnes hall
likasom i första akten. Månen
speglar sig i Rhen, Gudruna träder ut i
hallen. Hon tycker sig höra Sigfrids
horn. Hon lyssnar vid dörren till
Brynhildas gemak. Öppnande den
finner hon bädden tom. Det var sålunda
henne hon såg skrida ned åt Rhen.
Hon ämnar återvända till sitt gemak
men stannar ängslig då hon får höra
Hageirn röst, som ropar: »Hojohå, vak
upp! Jaktbyte bringa vi hem!» Man
ser eldsken utifrån. Hagen inträder,
utropande: »Upp Gudrun att hälsa
Sigfrid! Den starke hjälten vänder
hem.» Män och kvinnor ledsaga
bestörta de ’ med Sigfrids lik
hemvändande. Gudruna vänder sig i stor
ångest till Hagen, frågande: »Hvad har
skett, hvad bringa de?» Hagen svarar:
»Bytet för ett lystet vildsvin: Sigfrid,
Gudruns döda man!»
Guriruna kastar sig med ett anskri
öfver den döde Sigfrid. Kommen till
sans anklagar hon brodern Gunther att
ha dödat hennes make, men denne
visar på Hagen såsom »det slemma
vildsvin, som slog den ädle till döds.»
Hagen träder fram fordrande som
»helig bytesrätt, den han redligt vunnit»,
Sigfrids ring. Då Gunther vägrar
ut-lemna den, såsom Gudruns arfvedel,
tränger sig Hagen på honom. Det
kommer till strid, männen tränga sig
emellan, men Hagens spjut sträcker
Gunther död till marken. Hagen vill
nu gripa ringen, men då böjes hotande
Sigfrids hand. Alla gripas af fasa.
Från bakgrunden framträder
Brynhilda med högtidligt lugn, redan på
af-stånd yttande: »Stillen er jämmers
jäsande svall! Den I alle förrådden —
hans vif till rättsdom nu går.» Gudruna
bryter ut mot Brynhilda att hon bragt
dem denna nöd. Brynhilda svarar:
»Osälla tig! Hans rätta gemål är jag,
långt innan Sigfrid du såg.» Gudruna
vänder sig då till Hagen, anklagande
honom, som rådde henne gifva Sigfrid
trolldrycken. Hon vänder sig nu från
Sigfrid, böjande sig i smärta öfver
Günthers lik. Hagen står stum och
trotsig, stödjande sig på sitt spjut.
Brynhilda vänder sig nu med
högtidligt allvar till männen och kvinnorna,
uppmanande dem att stapla stockar till
ett bål vid stranden af Rhen och att
föra hit Sigfrids häst, »han» säger
hon, »med mig sin herre må följa att
dela min hjältes heliga ära.»
De yngre männen uppstapla ett mäk
tikt bål vid Rhenstranden.
Kvinnorna pryda det med täcken och beströ
det med blommor och välluktande
kryddor.
. Brynhilda, försjunken i anblicken af
den döde Sigfrid, kväder en dödsruna
till hans lof. På hennes vink lyfta
männen Sigfrids lik upp på bålet.
Till-lika drager hon ringen af hans hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
