Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1907 - »Ragnarök» (»Götterdämmerung»). Musikdrama i 3 akter med förspel af Richard Wagner. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvart han äinnar sig. Det är Sigfrid
som nu svarar att han vill gästa
»Gi-biks ädle ättling», hvarpå Hagen
bjuder honom välkommen till dennes
kunga-sal. Sigfrid landar och Günther går
ned till stranden. Gudruna betraktar
med öfverraskning Sigfrid, och då
männen inträda i salen skyndar hon,
häftigt upprörd, in i sitt gemak. Dess
förinnan ser man Sigfrid, stödjande sig
vid sin häst, utanför hallen, och då
hau frågar efter Gibiks son, helsar
honom Günther såsom densamme,
bedjande honom stiga in. Hagen tager
emot hästen, och sedan han bortfört
honom inträder han jemte Sigfrid och
Günther i salen. Denne ber Sigfrid
gästfritt anse som sitt eget, hvad här
han ser. »Ditt är min arfdel, land
och lydfolk». Sigfrid ger till svar att
lian eger hvarken »land eller lydfolk,
härd eller huld», endast det svärd han
sjelf smidt. Hagen infaller då att man
nämnt honom som herre till
Niblnnga-skatten, hvarpå Sigfrid genmäler att
han detta glömt, »så aktar han
gagu-löst guld.» Det enda hau behöll v«r
töckhjälmen och en ring, »den en ädel
mö aktar». Hagen närmar s:g
sido-gemaket och öppnar dörren, då
Gudruna framträder med fyldt
dryckeshorn och nalkas Sigfrid, välkomnande
honom. Hau tömmer det »för
Bryn-hild trogen», men genom dryckens
trollmakt blir han genast förälskad i
Gudruna, hvilken han nu vill »bjuda
förbund». Denna sänker hufvudet,
likasom kännande sig ovärdig, och lamnar
salen. Sigfrid frågar om Günther har
ett vif, och då han nekar dertil], ger
han anvisning på Brynbilda, hvars minne
han nu förgätit, üm Günther vill ge
honom Gudruna, så skall han biinga
honom Brynhilda. Genom hättan skola
de snart »skifta skepnad och hamn.»
De svärja nu hvarandra fostbrödralag,
rista sina armar med svärden och låta
blodet drypa i dryckeshornet, som räcks
dem af Hagen, och tömma det sedau.
Hagen får nu hålla vakt öfver hallen;
Günther och Sigfrid gå ner till floden
och segla bort.
2:a scenen. Valkyrieklip pan såsom
i förspelet. Brynhilda sitter framför
klippgemaket, betraktande och kysäande
Sigfrids ring. Plötsligen får hon höra
ljudet af en löpande lufthäst och \
al-trautes stämma, på afstånd helsande
henne. Hon springer upp och tager
emot systern, bjudande henne ställa
hästen i dälden. Glad utropar nu
Brynhilda: »Så vågade, Brynhilda till
gunst, Valfaders bann du bryta?»
hvarefter hon prisar den kärlekslycka
hon nu vunnit. Valtraute framför nu
sitt ärende. I Valhall sitter V otan
sorgsen med spjutets spillror i sin hand
och kring honom i »häpnad och
bäf-van bleka gudar.» Blott deri se de
räddningen: »Om djupets döttrar fingo
tillbaka sin röfvade ring; fri från edens
makt då vore gud och värld» \
al-trante har nu kommit att begära
ringen af Biynhilda, som dock nekar att
lemna ifrån sig Sigfrids kärlekspant.
Under utropet: »Ve mig, ve dig syster,
Valhalls gudai ve!» Skyndar hon ned
i dälden och rider bort. Sk3’mning
har inträdt. Eldskenet kring branten
lågar starkare. Man hör frän djupet
Sigfrids hornsignal. »Sjgfrid!» utropar
Brynhilda, jublande. »Upp till hans
möto att famnas af min gud!» Hon
ilat till branten. Sigfrid hvars ansikte
till hälften döljes af töckhjälmen
uppträder i Günthers gestalt. Brynhilda
viker förfärad tillbaka, utropande:
»Forsåt — Hvem trängde hit?» När hon
frågar, hvem han är, svarar Sigfrid mrd
förställd röst; »En Gibikung jag är.
Till Günthers stolta gård som fiu du
följa skall!» Brynhilda ser häruti
Wotans straffdom men söker skydda e g
med att sträcka fram och visa ringen.
De brottas nu om den, och Sigfrid
rycker den till sig utropande: »Nu är
du min! Brynhilda, Günthers bru 1,
unna mig ditt gemak!» Halft
vanmäktig går hon in i gemaket. Sigfrid,
dragande svärdet, utropar med sin
naturliga stämma: »Nu Nöduug, vittne
du att ärbart brud jag vann. Att
bröd-ratrohet bevaka, du skilje mig från
Günthers vif.» Han följer efter
Bryu-hilda.
Andra akten. Strandplats. Utanför i
Guutheis hall, dit åt höger en ingång
ltder. Till venster strand vid Rhen;
i bakgrunden en höjd med offerstenar
åt Wotan, Fricka och Donner. Hagen
sitter med spjut och sköld sofvande
framför hallen i månskenet. Alberik
sitter neijhukad, med armarna om hans
knän. Han yttrar nu: »Hagen, min
son! Du sofver, hör ej den som ro och
hvila svek.» Hagen svarar sakta med
stirrande ögon: »Jag hör dig du
slem-ma svartalf, hvad har du väl min sömu
att säga?» Alberich manar nu honom
att med all makt söka eröfra ringen.
»Vår gyllne ring, vår makt måste vi
rädda» så att ej ringen återgår till
»Rhendjupets slingrande mör» Hagen
ber honom bida i ro, sägande sig skola
komma att ega ringen. Alberik
försvinner småningom, bjudande honom
svärja derpå. Solen går upp och
speglar sig i floden.
Sigfrid träder plötsligen fram bakom
ett buskverk nere vid stranden. Han
har sin egen gestalt utom att han bär
töckhjälmen, som han nu tar af sig
och hänger vid gördeln.
»Hallå, Hagen 1» utropar han, »ser
du mig komma?» — »Hej, Sigfrid, du
snabbe hjälte, re n brusar du hit?»
Sigfrid talar om att han i hast
lem-nade Brynhildas brant och »töfvande
följer det par, som snart här landa
tör.» Han frågar så efter Gudruna.
som träder ut från hallen, och berättar
för dem båda hur han band Brynhilda.
Då Gudruna frågar, om han gälde för
hennes man, sedan han i Günthers
skepnad betvingat henne, svarar
Sig-I frid, pekande på sitt svärd: »Mellan
öst och väst står nord, så nära var
Brynhild min famn.» De vandrade
sedan genom dimhöljd dal till skeppet,
der Günther hastigt bytte skepnad med
Sigfrid. Hagen, som spejar utåt
floden, ser i fjärran ett segel och
uppmanas då af Gudruna att samla männen
samman till bröllopsfest, sjelf skall hon
därtill kalla sina fagra tärnor.
Sigfrid följer henne in i hallen.
Hagen, stående på höjden, blåser nu
af alla krafter i ett tjurhorn.
Hornlåtar svara från alla håll och nedifrån
dalen storma fram beväpnade män. På
deras frågor, om fara det är, om strid
det gäller eller Günther är i nöd,
svarar Hagen att han »förer hem en
friboren mö», dertill förhjelpt af hjälten
Sigfrid, och männen uppmanas nu att
reda till slaktoffer, sedan skola de få
höja sina horn med mjöd och vin.
Männen utbrista i skratt öfver att
»Hagen den bistre så lustig sig ter.»
Günther och Brynhilda nalkas i
båten. Då de landstiga, slå männen
jublande sköldarne samman, ropande:
»Hell, hell dig Günther och hell din
brud!» Hagen drar sig i bakgrunden.
Günther leder Brynhilda vid handen,
som följer honom blek och med sänkta
blickar. De gå fram emot hallen, der- I
ifrån Sigfrid och Gudruna med sina
tärnor träda dem till mötes. Günther
helsar dem i det han yttrar: »Två
sälla par mig lyster att prisa;
Brynhild — och Günther, Gudrun — och
Sigfrid 1»
Brynhilda rycker till, blickar upp
och får se Sigfrid. Hon släpper
Günthers band, tar häftigt upprörd ett steg
mot Sigfrid, men viker förfärad
tillbaka, betraktande honom med stel blick.
Alla äro slagna med förvåning och
folket frågar, hvad som är å färde.
Sigfrid, går lugnt fram till Brynhilda,
sägande: »Hvad räds Brynhildas blick?»
— Brynhilda, sig sjelf knappt
mäktig, svarar; »Sigfrid... här...
Gudruna?» — Sigfrid svarar: »Ja, Gün-
thers milda syster, gifven åt mig som
Günther åt dig.» — Brynhilda
utbrister: »Jag... Günther... du ljög.
För ögat blir natt.» Hon vacklar och
stödes af Sigfrid. Äter kommen till I
»ans får hon se ringen på Sigfrids
finger och utropar; »Ha! — minring,
på denna hand. Han... Sigfiid?»
Hon fortfar med tillkämpadt lugn: »Jag
en ring skådar på din hand. Ej dig
den tillhör, byte blef den». Hon
pekar på Günther — »denne man! Hur
kom du dertill att bära den nu?»
Sigfrid, som uppmärksamt betraktar
ringen, nekar att han fått den af
Günther, som ock säger att han ingen ring
gifvit. Brynhilda utbrister häftigt:
»Ha! — Denne var det som tog min
ring till rof: Sigfrid, du trolöse tjuf!»
Sigfrid svarar att han tog den ej af
en mö utan af draken i nid hålan.
Hagen träder emellan, yttrande till
Brynhilda: »Om du den åt Günther gaf,
så är den hans, och Sigfrid den
vunnit med list, som den lömske försona
skall». Brynhilda åkallar nu de heliga
gudarna att »straffa med blodsdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
