Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 4 Mars 1907 - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i första akten scenen då Günther och
Sigfrid svärja fostbrödralag, samt den
mellan Brynhilda och Valtraute, i andra
akten den väldiga kören af Günthers
män och sammans värjningstrion mellan
denne, Hagen och Brynhilda. Tredje
akten har vackra stycken i Sigfrids
parti, och förtjusande är Rhendöttrarnes
sång med det fina
orkesterackompanjemanget. Den ståtliga sorgmarschen,
då den döde Sigfrid bares bort till
kungshallen, är genom konserter väl
bekant, mäktigt verkar ock slutet af
dramat med Brynhildas afsked.
Dekorationerna äro ypperliga. Den vilda
bergstrakten i förspelet, första aktens
fornnordiska sal i Gibikungborgen, i
bakgrunden öppen med utsikt åt Rhen,
med dess väldiga snidade bjälkar och
pelare; densammas yttersida med
klipp-höjd och Rhenstrand i bakgrunden;
den branta klippstranden i tredje akten
med strandparti af floden, hvari
Rben-döttrarna simma under samtal med
Sigfrid uppe på bergshöjden — nästan
allt gör en utmärkt scenisk verkan.
Slutet af pjesen är i det hänseendet
minst tilltalande. Scenen är densamma
som i första akten. Bålet vid sidan
af bakgrunden, hvarå Sigfrids lik skall
brännas, gör ringa effekt-. Brynhilda
leder ut sin bäst deråt och får tänkas
rida upp i detsamma. Rhen, hvars
vatten skall stiga och släcka bålet,
ligger alldeles lugn, likaså lugn står
der i salen Hagen, hvilken egentligen
skall störta sig i floden efter ringen
j och neddragas af Rhendöttrarna i djupet.
Scenen mellan Hagen och Alberik i
dunklet utanför borgen är mindre
lyckad, i det Alberik, till hälften
uppkrupen ur jorden, framträder mellan
benen på Hagen och båda under
samtalet vända ansiktet åt samma håll utan
att se på hvarandra. I sluttablån
borde den brinnande VTalhallsborgen synas
långt i fjärran, ej så stor och nära
som nu.
Utförandet var å solisternas som
körens och orkesterns sida beröm värdt.
Främst må ställas hr Menzinskys
ungdomsfriska Sigfrid med särdeles
uttrycksfullt sångföredrag; han sjöng
rollen på tyska. Af de öfriga solisterna
fiamstod isynnerhet fru Claussen
Valtraute med tydligt textuttal. Fru
Scbjer-ven återgaf Brynhildas svåra parti
för-tjenstfullt, om än stundom med väl
pressad röstklang och något poserande
gester. Herr Wallgrens röst klingade
väl i Günthers parti och hr Svedelius
kraftiga stämma passade väl för Hagen,
fastän en enformig guttural tonbildning
kan anmärkas. Mindre partier hade
fru Lindberg, en till det yttre
behaglig Gudruna, ooh hr Stiebel-Alberik.
Kostymerna voro stilfulla ehuru väl
Hagens hjälmbuske väl mycket vei kade
indianhöfding. Nornor och
Rhendött-rar representerades af goda sångkrafter,
endast att fru Bartels parti saknade
nog kraftig klang.
Från operan kan för öfrigt endast
påpekas återupptagandet af »Tosca»
med förra goda rollbesättningen, samt
att Adams populära, melodisköna opera
»Konung för en dag» nu haft ett
jubileum med sin 225:te föreställning.
Operans senaste symfonikonsert, den
3:dje för säsongen, dirigerades
hufvud-sakligen, liksom de föregående, af hr
Armas Järnefelt och hade nordiskt
program. Den inleddes med Hugo Alfvéns,
förut endast i Göteborg spelade, nya
symfoni d:o 3 i fyra satser, Allegro,
con brio, Andante, Presto och Allegro
con brio, och komponisten sjelf
dirigerade densamma. Denna symfoni bar
alltigenom en glad stämning och är i
populärt melodisk stil. Första satsen
är nästan i folkdansstil. Andantet är
bygdt på en melodistrof, som erinrar
om »sommarens sista ros». Ett ystert
presto och en liflig final afslutar
verket, som framkallade mycket bifall och
hyllning åt tonsättaren. Tschaikowskys
»uverlyrfantasie» Romeo och .Juliette»,
det följande numret, väckte stort
intresse genom melodisk skönhet och
ypperlig instrumentation. En mera
underlig komposition är Sibelius’ mystiska
symfoniska fantasi »Pohjolas dotter».
Texten handlar om Wäinämöinen, som
får se i höjden Pohjolas dotter
spinnande i det luftiga blå. Berusad af
hennes skönhet söker han locka henne
till sig, men hon nekar ihärdigt. Af
det »luftiga blå» och Pohjolas skönhet
framträder i Sibilius’ musik mindre än
Wäinämöinens dysterhet öfver att »den
hulda är för honom förlorad».
Slutnumret., Ennas uvertyr till »Cleopatra»,
är en föga originell men välklingande
musik. Konserten gafs för fullsatt
salong.
Konsertrevy. Vid fortsättningen af
revyn öfver de många konserterna här
under årets första månader ha vi först
att efter tidsföljden nämna en sådan
den 4 febr. i Vetenskapsakademien af
en ung sångerska, »operasångerskan»
m:me Irmiza Recke från Budapest,
som studerat sång i Petersburg vid
konservatoriet efter, som det säges,
Repettos och fru Nissen-Solomans
metod. Det bereddes oss ej tillfälle att få
höra sångerskan som, efter hörsägen,
skall ega en djup mezzosopran, hvilken
dock är för litet skolad. Hon biträddes
af violinisten fru Munthe-Sandberg och
fru Mally Högberg (t duetter) samt
fröken Sigrid Almqvist som
ackorn-panjatris.
Likasom vid biträdandet på
Konsert-föieningens 3:dje konsert skördade lady
Halb- på sin egen d. 5 febr i Musikal,
akademien entusiastiskt bifall. Hennes
egna nummer på programmet voro
följande: Correlli: Sonata; Leclair:
Sarabande et Tambourin ; Mozart: Adagio,
E:dur; Schumann: Abendlied,
Gartenmelodie, Am Springbrunnen; derjemte
gåfvos ett par extra nummer för
soloviolin. Biträdande voro den danska
sångerskan frk Ellen Beck, som med
sin härliga stämma och sitt förträffliga
föredrag utförde sånger af Fr.
Schubert, G. Martini, P. Heise, E. Sjögren
och Peterson-Berger. Hr Adolf
Wik-lund, som utförde
pianoackompanjemanget, spelade solo Intermezzo och
Rapsodie af Brahms. Vi gingo miste
om att denna gång få höra lady Hallé
på en operakonsert. Såväl för operan
som för lady H. skulle säkert en sådan
varit ekonomiskt förmånlig. Hennes
sista uppträdande blef nu å en
kyrk-konsert i Vasakyrkan, d. 8 febr. Hon
spelade då jeinte hr Aulin en konsert.
D-moll, för 2 violiner af J. S. Bach
och dessutom Romance af Max Bruch
och Chaconne af Bach. Fröken Beck
sjöng sånger af Schubert, Godard,
Fa-bricius, Melartin och Rung, hr Ad.
Wiklund medverkade äfven nu vid
pianot och spelade solo »Aus meinem
Tagebuch» af Max Reger och Pastorale
af Scarlatti. Kyrkan är emellertid för
denna slags musik mindre lämplig än
konsertsalen och operan.
Den 12 febr. konserterade i
Vetenskapsakademien en ung violinist, hr
Israel Hägerstrand, som återkommit
efter ett par års vistelse i utlandet.
Med teknisk säkerhet förenar hr H. en
behaglig men ej synnerlig stor ton samt
spelar rent och uttrycksfullt. Han
biträddes af pianisten John Cederlund
och spelade med honom först Griegs
F-dur-sonat, derefter en sonat af Leclair
(c-moll, »Le Tombeau») och konsert,
A-dur, för violin af Saint-Saens. Herr
Cederlund spelade med framgång
Rapsodie, G-moll, af Brahms och fru Mally
Högberg biträdde med ett par sånger
af Peterson-Berger och en af Alfvén.
På den andra kammarmusiksoarén i
Vetenskapsakademien af frök. Märtha
Ohlson och hrr Runnqvist och Lindhe
hade denna trio i soaréns bägge sista
nummer biträde af hr G. Molander
som altviolist. Först på programmet
stod en »Trio symfonico» (D-dur op.
123) af italienaren Enrico Bossi, den
sedan länge bekante tonsättareD. Denna
piano-trio börjar med ett underhållande
Moderato, hvarpå följer ett mycket
originelt och vackert Adagio (In
Memoriam), efter detta ett Allegretto
(Novellette) och till sist ett Allegro
energico. Andra rummet utgjordes af
ett Divertimento, Ess-dur ikomp. 1788),
af Mozart för violin, viola och
violoncel!, en stråktrio, som i sin enkla
gammalklassiska stil verkade rätt behagligt
ehuru i längden något enformigt.
Slutnumret var Dvoråks Pianokvartett op.
87, hvars särskilda afdelningar utgöras
af Allegro con fuoco, Lento, Allegro
moderato graziozo och Vivace. I denna
fängslande kvartett röjer sig samma
originalitet och respekt för det verkligt
klangsköna och formelt klara, som man
är van att finna i den genialiske
böh-marens andra verk. Märkvärdigt nog
kunna ej dessa gedigna soaréer samla
»fullt hus». De närvarande åbörarne
hade allt skäl att med rikt bifall visa
sin tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
