Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 20 Mars 1907 - Vår tids musikaliska uppfostran, efter H. Ritter i »Das freie Wort» - Legenderna om Paganini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menniskorna vara uppfostrade för musik,
om en ästetisk, teoretisk ock historisk
undervisning hade gått hånd i hånd
med den tekniska utbildningen, hvilket
utan tvifvel kunde ske utan stor tid
spillan. För musiknjutning är en dylik
undervisning, enligt min åsikt, hvad
lekmän beträffar, mycket mera viktig
och fruktbringande än den tekniska
uppfostran, för hvilken endast få
lekmän förfoga öfver nog anlag, tid och
tålamod. Det skulle stå sorgligt till
med den musikaliska njutningen, om
den uteslutande måste förvärfvas på
grundval af teknisk utbildning på ett
instrument. Tvärtom; ofta ha de
men-niskor största njutning af musiken,
hvilka, som Richard Wagner en gång
sade, »icke en gång veta att nottecknen
skrifvas på fem linjer».
Man kan äfven utan att vara
musikaliskt utöfvande vara musikalisk och
framför allt njuta af musik. Att väcka
sinnet, känslan för musik, kännedomen
om stilformen hos andra tonkonstens
mästare synes mig nödvändigare än att
tröska på med årslånga fingeröfningar
och spela en klen violin. Blott den
verkligt tekniskt begåfvade borde
musikaliskt uppfostras på teknisk grundval.
Huru mycket man nu för tiden syndar
på musikundervisningens område, synes
af resultaten. Blir icke äfven
musikundervisningen af många musiker
betraktad som ett fält för inbringande
privatspekulation och ofta blott
meddelad af s. k. timgifvare, som ingen
aning ha om egentlig musikalisk
uppfostran 1? Lära vi känna de stora
arkitekterna, bildhuggarna, målarna och
diktarna, lära vi oss öfverhufvud
förstå utvecklingen af den blildande konsten
och litteraturen genom att själfva bygga,
modellera, måla eller dikta? Nej! —
Blott i musikundervisningen råder en
annan metod. Går det icke många
barn, som det giok 1‘rometeus?
Liksom denne blef fastsmidd vid Kaukasus,
så fjättrar man barnen vid pianot. De
hacka nu »systematiskt» bort sin smula
musikaliska känsla, liksom örnen
hackade ut Prumeteus inelfvor. Jag är
derfor en motståndare till den
uteslutande på teknisk grundval hvilande
musikaliska uppfostran, emedan väl blott
ett obetydligt fåtal af de menniskor,
som älska musik och känna dess
dragningskraft, äro tekniskt anlagda.
Onödigt slösande med tid och pengar och
till slut motvilja mot musiken såväl
som dess mästare, som barnet ej alls
lärde känna, är resultatet.
Musikundervisningens art skall rätta ,
sig efter svaret på denna fråga; Hvad
är för menniskorna nödvändigt af musik
för att kunna njuta af dess mästares
skapelser? Ty hos de flesta menniskor
rör det sig mera om att kunna njuta,
mindre om att kunna vara den
utöfvande.
Nödvändiga vid den musikaliska
uppfostran äro framför allt från början
gehörets utbildning och vårdande;
nödvändig är vidare anvisningen till ut-
veckling af klang- och formsinne,
liksom kännedomen om de olika
stilarterna, huru de ha utvecklat sig på
grundval af menniskornas känslo- och
själslif. Astestik, teori och tonkonstens
historia anser jag för oundgängligt
nödvändiga vid sidan af den tekniska
utbildningen.
Utom körsång (för gehörutbildningen
och rytmen), utom musikens
elementar-teori, utom allmän musiklära,
tonkonstens historia och ästetik anser jag
sär-skildt pianospel viktigt för den
musikaliska uppfostran, ej blott för att lära
sig spela piano, utan också för att lära
sig gripa ett material (toner och
tonform), bvaraf musikens skapelser
bestå. Vid elementarundervisningen
kommer det snart fram af sig själft, om
det lönar sig att ge eleven vidare
undervisning, så att han blir i stånd att
senare för sig själf tolka mästerverken.
»Snart skall man äfven märka, om
talang, lust och kärlek till utbildning
på ett stråkinstrument äro för handen.
Finnas dessa faktorer, så bör man icke
dröja med att öfvetlemna barnet till
en duglig och om möjligt till en
offentligt pröfvad lärare; och då bör man
icke välja den billigaste, utan den
bästa.
Legenderna om Paganini.
Det blir i höst 125 år sedan
Paganini (1782 —184U), denna märkvärdiga
företeelse i konstvärlden, föddes. Såsom
en gåta stod den ovanlige mannen med
sin violin för de konsertbesökandes
ögon. Hvad man fick höra var så
obegripligt, och i mannens hela
apparition låg något så underbart sällsamt-,
att man ej kunde nöja sig med att i
honom skåda endast en stor
violinvirtuos, utan började fläta en krans af
legender kring hans namn och person.
Historier, den ena absurdare och
galnare än den andra, bragtes i omlopp,
och de troddes och tros till stor del
ännu.
Hela hans framträdande var vida
skildtj [ifrån han» samtids snirklade
seder. När dörren till artistrummet
gick upp, såg man i konsertsalen en
lång mager gestalt med infallet och
dödsblekt ansikte, infattadt i ett långt,
på axlarna nedfallande svart hår. De
svarta, brännande ögonen stodo stelt
rigtade på publiken. Ett ögonblick
står gestalten stilla och börjar sedan
röra sig framåt, långsamt, tyst och
med ovissa steg samt hufvudet
nedåt-lutadt och borrande ögonen allt djupa
re i publiken. Hu, det var hemskt
att skåda! Framkommen till randen
af estraden stannar han orörlig och
låter sina blickar fara öfver loge- och
parkettraderna.
Publiken försattes af dessa ögon i
ett slags hypnotiskt tillstånd.
Emellertid låg det ej alls i Paganinis afsigt
att framkalla en sådan stämning, nej,
hans romantiska, diaboliska blickar
af-sågo något mycket mera prosaiskt, han
sökte endast och allenast beräkna
antalet besatta platser å logerna och på
parketten. Den store konstnären var
nämligen en lika så stor gnidare och
alltid rädd att bli bedragen af sin
impresario.
Äfven bidrog hans privata lif
mycket till att en mystisk nimbus
skapades kring hans person. Han visade
sig aldrig offentligt utom i
konsertsalen. Hörde man i en stad att han
fanns på orten, så visste ingen när
han anländt eller hvar han logerade.
Han gaf alltid sträng befallning om
att detta skulle hemlighållas. Också
hörde man honom aldrig spela
annan-städes än i konsertsalen, ty på sina
resor rörde han för öfrigt ej vid
violinen. Derför påstod också mången
att han ej alls existerade utan uppsteg
ur jorden enkom i det ögonblick, då
han skulle uppträda.
En annan sägen gick — och den
troddes af de flesta — nämligen att
han skulle ha mördat sin hustru, suttit
flera år på tukthus och der lärt sig
att spela så underbart på G-strängen!
Historien är i sig själf ovanligt naiv
och löjlig, men än löjligare var det,
att så många kuude sätta tro till
densamma. Det enda riktiga i saken var,
att Paganini var den första, som kunde
konsten att utföra hela variationer på
en enda sträng. Och för att publiken
skulle tydligen se att han verkligen
spelade blott på en sträng, så hade han
i stråkhandtaget fäst ett litet skarpt
knifbett, hvarmed han alltid på vissa
ställen af stycket afskar en af de öfriga
strängarna. Han spelade sålunda först
på tre, sedan på två strängar och
slutligen endast på en sträng. Publiken
satt som förstenad af häpnad.
Naturligtvis trodde enhvar att strängarna,
den ena efter den andra, af sig själfva
brustit. — Ett liknande konststycke
begagnade han sig af, när han spelade
sitt berömda »klockrondo». Han hade
nämligen i ändan af sin stråke fäst
en liten silfverklocka och bragte denna
att pingla, när klockljuden skulle
imiteras. Man finner således att om
också Paganini var en gud, så var han
likväl derjemte en smula charlatan.
Paganinis segertåg står ensamt i sitt
slag, och endast det triumftåg, som
Franz Lizzt kort derpå gjorde genom
verlden, kan måhända dermed ställas
i jemförelse. När Paganini första
gången uppträdde i Wien, föll honom
i till del en ovation, som aldrig förut
förekommit i Donaustaden. Han blef
nämligen buren i triumf genom
konsertsalen. Anledningen var följande:
Efter det sista stycket på programmet
utförts, blef han åter och åter
fram-applåderad, och när han visat sig sina
tjugu gånger och jublet ändå ej ville
taga slut, ljöd plötsligt en klar stämma
genom entusiasmen och larmet. Det
var en dam, som med dramatisk patos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
