Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 okt. 1907 - Daria. Lyriskt drama i 2 akter af Ad. Aderer och Armand Ephraïm. Musik af Georges Marty. Textinnehåll - Ludwig Wüllner. En återblick på lians gästuppträdande, af F. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litet bord med en bänk, längst till
vänster synes en bäddad säng till
hälften dold af ett förhänge. Daria sitter
utanför stugan i enkel bonddräkt och
vaggar sin nyfödde son, sjungande en
I vaggvisa. Röster förnimmas från
skogen och Ivan framträder jemte andra
timmermän till henne. När de
aflägs-nat sig bära Ivan och Daria in vaggan
och den förre prisar sin lycka att ega
henne och deras barn, med glädje
mottagande hennes ömhet och försäkran att
hon glömt det förflutna och nu lefver
endast för honom och deras barn.
Plötsligen få de höra ett jakthorn i
skogen. De gå ut ur stugan och Boris
framträder med sitt jaktsällskap. Han
säger sig ha gått vilse i skogen och
ber att få tillbringa natten i Ivans
stuga, hvilket denne vördnadsfullt
bifaller. Boris befaller en tjänare att
taga in wodka i stugan, hvarpå denne
ställer en butelj och glas på bordet. I
Boris sätter sig på bänken, nödgande
Daria att taga plats vid hans sida.
Glasen fyllas och Boris uppmanar
gång på gång Ivan att tömma sitt
glas. Daria har emellertid varnat
Ivan för att dricka sig full, hvilket
hon misstänker vara Boris’ afsikt.
Denne visar sig nu mycket kärvänlig
mot Daria, hvilket väcker Ivans svart- j
sjuka. Han låtsar sig nu rusig, höjer
yxan mot Boris liksom på skämt,
börjar sedan dansa och faller slutligen till
golfvet, låtsande sig alldeles redlös.
Boris börjar visa sin ömhet mot Daria,
beklagar att hans äktenskap är
olyckligt och vill återknyta förbindelsen med
henne. Då hon vägrar följa honom
vill han tvinga henne dertill och
hennes man ämnar han låta döda. Ivan,
som förstulet hört allt, rusar nu upp,
fattar Boris om strupen, släpar honom
till sängen och kväfver honom, medan
Daria står vid dörren förfärad och
lyssnande. Hon och Ivan knäfalla
sedan framför stugans helgonbild, hvarpå
Ivan tager ned facklan, som upplyser
stugan, och tänder eld på densamma
i en skrubb nära sängen, der Boris
ligger. Med barnet lemna de nu sin
bostad, och då en af jaktföljet, som
hvilar utanför stugan, frågar hvarför
de ämna sig bort, svarar Ivan att de
begifva sig in i skogen med barnet
för att icke störa godsherrns hvila,
hvarpå de aflägsna sig.
Ludwig Wüllner.
En återblick på hans gästuppträdande. |
I dessa dagar har tillfälle beredte
Stockholms-publiken, att få stifta
bekantskap med den på Kontinenten högt
uppburne sångkonstnären Ludwig
Wüllner.
Bortser man från det rent vokala
hos denna sångare, som dock är af
betydligt större innebörd än hvad man
vid ett första åhörande får klart för
sig, så ha vi i honom lärt känna en
högeligen intressaut personlighet.
Hans prestationer böra hafva utöfvat
ett ytterst väckaude och fiuktbärande
inflytande på våra egna sångutöfvare.
Det omutliga och redbara i Wüllners
konst med det egna modersmålet till
grundval; denna frihet från »skola»
och manér ock det anspråkslös i i
mannens uppträdande, allt bör hafva varit
oändligt lärorikt för alla dem som rätt
förstått honom.
Med detta uppträdande i friskt minne
kan jag icke underlåta att, för
jämförelsens skull, erinra om en annan son
af das grosse Vaterland som den 11
mars 189(5 för första och sista gången
uppenbarade sig för
Stockholms-publiken nämligen Paul Bulss, k.
kammer-sänger.
Lokalen var k. Musikaliska
akademiens stora sal.
Herr Bulss kom inte in utan han
höll sitt intåg på estraden. De voro
visserligen blott tre: sångaren,
ackom-paojatören och notvändareD, men det
hela veikade Aufmarschieren af en
liten krigshär.
I spetsen gick herr Bulss i egen
hög person. Pä hans frackuppslag
dinglade en kedja med miniatyrordnar
och på det oklanderliga skjortbröstet
glänste, hängande i eldrödt band, en
större guldpenning.
Mustascherna uppvridna, hållningen
stram, militärisk och i den själfkära
uppsynen tyckte man sig läsa: »pass
på, här kommer jag, nu ska’ ni få
höra något noch nie dagewesenes!»
Oaktadt aktningsvärda och delvis
glänsande röstmedel voro till flonandes,
blef dock prestationen ganska
medelmåttig och skulle lämpligast kunna
hänföras uuder rubriken: Viel Geschrei
und wenig Wolle. —
Hvilken himmelsvid skillnad mellan
denna, af den kejserliga nådens sol
omstrålade, ordensutspäkade
kammer-eänger och den anspråkslösa,
lekamligen något otympliga, Wüllner i sin
enkla dress som därtill var långt ifrån
»chic».
Se honom strax innan han börjar
sjunga, hur det stora intressanta
huf-vudet sjunker ned mot bröstet;
ögonlocken slutas till hälften, hvarvid han
tyckes liksom ransaka hela sitt inre
för att finna den rätta stämningen och
värdigt kunna lösa det värf som
förestår.
Ett djupt andetag fyller hans bröst
för att omedelbart därefter lämna
detsamma liksom en befrielsens suck.
Huf-vudet lyftes åter, vrides åt sidan, en
nick åt pianisten och så börjar han.
Den af naturen något sträfva
stämman, hvilken under åratal af arbete
gjorts underdånig, lyder villigt sin
be-herskares minsta vink och får, när
denne fordrar det, en betvingande styrka
och en bedårande glans. —
Hur denna sångare sedan gestaltar,
skildrar en stämning eller en
dramatisk period; hur han med den kristall-
klaraste prononciation och de finaste
skiftningar i föredraget formligen etsar
in innehållet af sina sånger i
åhörar-nes medvetande, det måste höras; ty
tal och skrift kunna icke skildra detta.
Många af de stycken som Wüllner
föredragit, och vilka förut varit hörda
här, tyckte man att de först nu genom
hans tolkning funno sin rätta klarhet.
Exempelvis de fruktansvärdt
banaliserade ’Grenadiererna’ blef genom
sångarens gestaltningsförmåga en
fullkomlig novität. Likaså »Erlkönig».
I Schumanns »Der soldat» var
effekten af slutfrasen: »Ich aber, ich
traf ihn mitten in das Herz»
storartad. Detta »traf» utslungades med
sådan krafc att man i den omedelbart
följande fermaten tyckte sig höra
liksom ett bortdöende eko af skottet, och
hvilken fö krjssande sm irta därefter i
det klagande: »Ich traf ihn mitten in
das Herz» I
I sådana ögonblick har Wüllner
sina åhörare fullkomligt i sitt våld och
ristar obarmhärtigt i deras bjärterötter.
På andra och fjärde konserten
föredrog Wüllner balladen »Archibald
Douglas» af den här obetydligt kände,
sedan 1869 aflidue, Carl Löwe.
Af Löwes rika och högeligen
intressanta produktion af »Lieder und
Balladen» intar denna höjdpunkten.
Att denna balladernas ballad, till
hvilken ett motstycke svårligen torde
kuuna uppletas inom något annat lands
musiklitteratur, skulle bli ett
glansnummer för W. det var ju att förutse.
De dramatiska poänger hvaraf detta
stycke från börjau till slut är fylldt,
lämnade sångaren rika tillfällen att
använda sin stora gestaltningsförmåga.
Hur mycket man än må beundra de
mångskiftande egenskaperna i
Wüllners konstnärsskap: passionen i
kärleksvisorna, realismen i »Das Lied des
Steinklopfers», humorn i Göthe-Wolfs
skojfriska »Epiphanias»; så når han
dock högst i allvaret. Därför torde
andra konsertens slatnummer Brahms’
»Vier ernste Gesänge» kunna betecknas
som höjdpunkten af allt hval Wüllner
gifvit oss.
Sällan, om ens någonsin, har
auditoriet i konsttemplet å Blasieholmen
genomströmmats af en sådan andakt som
vid åhörandet af dessa sånger.
Wüllners stämma, uppsjungen som den var
efter det låuga programmet, fick här
en glans och en bredd, som tillika med
den allvarliga innebörden i
bibeltextorden var af en alldeles oförliknelig
verkan.
Ahörarne voro efter det sista
förklingande: »Die Liebe ist die grösseste
unter ihnen» formligen bedöfvade, och
säkerligen skola många af dem, som
varit nog lyckliga att få bevista denna
konsert, behålla elt minne för hela
lif-vet af denna unika prestation.
Att vidare inlåta sig på en analys
af Wüllners konst skulle föra oss vida
öfver de gränser som äro tillmätta för
cn tidningsuppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
