Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 okt. 1907 - Ludwig Wüllner. En återblick på lians gästuppträdande, af F. S. - Från Danmark och Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vill därför blott till slut erinra
om hans stora sångarbragd, på fjärde
konserten, då han sjöng Schumanns
hela sångcykel »Dichterliebe», icke
allenast så, att åhörarnes intresse icke
ett ögonblick slappades; utan han
öf-verraskade i hvar och en af dess 16
nummer med nya syn punkter i sitt
sätt att tolka dessa sånger, så att de
framstodo i hittills oanad skönhet och
klarhet. —
När Ludwig Wiillner konserterar
borde operan stängas och hela dess
personal från den första till den sista
bevista hans sångafton för att se, höra
och — lära hur denne ensamme man,
utan scenens attribut och bakgrund,
endast cch allenast med sin eminenta
föredragskonst kan väcka sitt
auditoriums löjen eller tårar cch hålla dess
intresse vaket under mer än två
timmar.
Plocka fram våra högröstade och
högbröstade operasångare och ställ upp
dem bredvid denna Wiillner. Ack, hur
mången gloria skulle inte förblekna när
denne mästare börjar spela på sin, med
all säkerhet odödliga, själs alla strän-
. gar!
De stora och berättigade framgångar
W. vunnit äro så mycket lärorikare
som han icke äger någon så kallad
grannlåtsröst, och icke något spår af
! virtuoselement hvarmed massan så lätt
knipes.
Den andliga ådran hos Wiillner är
däremot så gifvande, att de vokala
pund vår Herre gifvit honom, och som
han på ett så utmärkt sätt förvaltat,
äro mer än nog för hans behof, ja,
han skulle säkerligen kunna reda sig
med mindre. Hade han däremot fått
mer än han nu äger, vore han helt
visst icke den han är. — Och hvem
skulle vilja byta bort honom mot en
aldrig så stämbegåfvad sångare, som
hvarken vet eller känner hvad han
sjunger och ännu mindre kan öfvertyga
sina åhörare därom? Hvem vill byta
bort en sol på sångkonstens himmel
mot en af dess dankar? Och
Wiill-ner är en sol af hvilken drabanterna
kunna låna både ljus och värme utan
att man behöfver frukta att urkällan
skall sina. —
Allt i hans konst är enkelt,
flärd-lö8t och bottenärligt. Språket är hans
medel, och hans mål är att rätt tolka
de innersta tankar som tänkts och
diktats på detta språk.
När Wiillner sjunger väga klang och
språk fullkomlig jämnt med hvarandra.
Intetdera af dessa element inkräktar
på det andras område. Däraf denna
plastiska klarhet som vidlåder allt hvad
denna artist ger oss. Metoden är
öf-verraskande enkel, men den enda
saliggörande.
För att rätt uppfatta denna
sångares intentioner och kunna följa honom
på hans andliga gebit, måste man
därför fullkomligt beherrska det språk på
hvilket han producerar sig.
Den som kommer till en Wiillner-
afton för att få höra en röst, och äger
den vanföreställningen att rösten
ensam skapar sångaren, den blir
betydligt desillusionerad.
För finsmakarne har denna
oförgätliga wiillnersejour varit ett
sannskyldigt frcsseri från början till slut, och
de som ännu icke hunDit med att bli [
finsmakare, hafva kommit betydligt
närmare målet efter bekantskapen med
denna alltigenom gedigna
konslnärs-personlighet. Och hur högt än vår
så kallade fina och konstförståndiga
publik står öfver allt varieté- och
revyelände i vår goda stad, så behöfver
den nog då och då få höra en sådan
missionär som Wiillner predika — det
gör så innerligt godt i kroppen. —
I sitt hemland har Wiillner fått
tillnamnet: Det tyska folkets
kammarsångare, en utmärkelse som kan ställa
alla kejserliga nådevedermälen i
skuggan.
Det är också oändligt rörande att I
förnimma med hvilken innerlig kärlek
han går att fylla sin mission och hur
allt hvad han föredrager genomgår en
pånyttfödelse för att framstå i ovansk- [
lig klarhet och verka med hela den
öfvertygelsens styrka hvaraf denna
imponerande konstnär är mäktig.
Wttllners namn lefver i dessa dagar på
alla våra musikvänners läppar och
kommer antagligen att lefva en lång tid
framåt. De bifallsåskor som efter
af-skedskonserten skakade musikaliska j
akademiens murar, och hvartill man !
endast kan erinra sig hafva hört ett
motstycke vid Rubinsteins besök här
på 80-talet, vittnade nogsamt om hur
djupt intryck den celebra gästen gjort
på vår publik.
Det hänryckta auditoriets ovationer
inneburo icke allenast ett hjärtligt tack
för hvad han gifvit oss, utan
säkerligen äfven ett lika hjärtligt menadt —
auf Wiedersehen. —
Man har bjudit oss Ludwig Wiillner
i säsongens första timma; hvad ekall
komma efter detta?
Hvarmed skola vi hädanefter låta oss
nöja?
Hvilka vokalprestationer skola nu
j locka oss till konsertsalen?
Hvilka fordringar hafva vi icke fått,
sedan denne oförliknelige konstnär lärt
oss höra med andra öron än förut!
Det är synd om hans efterföljare!
Det är synd om oss alla!
F. S.
Från Danmark och Tyskland
5/io 1907.
följa härnedan några kortfattade notiser
om de mera märkliga musikföreteelser,
j hvilka stodo oss till buds på återväg
från Sverige till Italien. I Köpenhamn
öppnades balen, om vi så må uttrycka
oss, med Hakon Schmedes’ nya
ope-I rett Dronningen af Montmartre på Ca-
sino-teatcrn. Densamma har en
skäligen obetydlig handling, men
innehåller en hel del »flott» skrifna,
om-vexlande blaseradt sentimentala och
burleskt komiska nummer. Af senare
slaget märkas i främsta rummet en
ung amerikansk millionärsons
»nigger»-visor med dans, öfverdådigt
interpre-terade af hr Reenberg, om ock ej ens
denne ypperlige buffa-artists virtuositet
fullt föreslog för att riktigt få fram
texten genom en dylik »steeplechase»
af noter och stafvelser. Till
framgången bidrog i väsentlig mån den å
Casino efter vanligheten briljanta
framställningen och uppsättningen. Af
solisterna må ytterligare blott anföras,
Poul Schmedes, en redan från
konsert-tribunen välkänd tenorbaryton och i
likhet med kompositören sjelf en frände
till den framstående danske
hjeltete-noren vid hofoperan i Wien Erik S.;
den stelhet, som vidlådde hans första
sceniska debut, uppvägdes af ett
särdeles tilltalande s&ngföredrag.
»Politikens» musikanmälare Ch. Kierulf
anmärker med rätta vanskligheten, att
förutsäga, hur lång »Dronningens»
regeringstid blir i hennes eget hemland,
och ifall hon har chanser till eröfringar
utom dess gränser, men att hon vid
premiären, då munterheten stod högt
i tak — och likafullt sedermera —
hyllades med alla möjliga ynnestbevis.
•
I Berlin och kort därpå i Dresden
fingo vi göra bekantskap med Richard
Stranss’ sista, alltsedan sin första
apparition stort uppseende, ja till och
med anstöt väckande opera Salome .. .
en långt ifrån oblandad njutning! Den
icke versifierade libretton, hvars
ovanliga form jemväl bör ha försvårat den
musikaliska behandlingen af det
vidunderligt hiskliga ämnet och en så
pervers karaktär som »hjeltinnans»,
ansluter sig nästan ord för ord till Oscar
Wildes kuriösa bibeldrama. Den
onekligen stämningsfulla och färgrika samt,
såsom var af dess upphofsman att
förvänta, högst »avancerade» och
sär-skildt för en syperb instrumentation
utmärkta musiken når sin klimax i
Salomes slöjdans, en äkta orientalisk
tonmålniug. Det torde vara svårt att
afgöra, åt hvilkenderas af de
ofvan-nämnda metropolerna kungliga scen
man bör skänka priset för den ej
mindre vanskliga, än å dem begge
ypperliga tolkningen, å den förra med
frkna Rose och Hiedler samt hrr
Som-mer och Berger, å den senare fru
Krull, frkn v. Chavanne, hrr Burrian
och Perron i titelpartiet samt Herödias’,
Herodes’ och Jochanaans.
500:de uppförandet i Berlins
Opernhaus af Wagners Tannhäuser var
dessvärre å »spinnsidan» ej fullt
värdigt en dylik »évenement», i det vår
landsmaninna Maria
Ekeblad-Elisabeth hvarken i dramatiskt eller
musikaliskt hänseende visade sig infria de
vackra löften, hon presterat med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
