Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. 19 Januari 1909
- Engelbert Humperdinck (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pangar och köpt åtskilligt godt till mor
och barnen. Då han får höra att de
skickats ut i skogen blir han ängslig
och talar om den förskräckliga
»pep-parkakshäxan» som lär locka barn till
sig och förgöra dem. Föräldrarna
skynda nu ut att uppsöka barnen.
I andra akten se vi dessa i skogen, där
de leka med h varandra. Men det
mörknar allt mer och irrbloss från
träden förskräcka dem. De gå att hvila
på en liten kulle. »Sandman» inträder och
strör sömnen öfver deras ögonlock.
Det ljusnar. På en trappa från
himlen ned till jorden stiga englar ned
som sluta en krets kring dem. Då de
aflägsnat sig börjar dagen bryta in.
Daggman väcker dem med
daggstänk öfver ögonen, och sedan skogens
dimma skingrats, befinna de sig till
sin förvåning och förtjusning vid en
stuga med tak och väggar bestående
af bara pepparkakor. Det är
»pep-parkakshäxans» bostad.
Barnen bryta stycken ur stugan och
moja sig. Så kommer den förfärliga
hexan fram utan att dock förskrämma
barnen. Hon tänder sin ugn och vill
i den förvandla barnen till
pepparkakor, men då den sluga Greta låtsar
sig ej veta hur hon skall komma in i
ugnen böjer sig hexan för att visa hur
det skall gå till och knuffas så in i
ugnen af barnen, som stänga luckan
och fröjda sig öfver i sin räddning.
Förtrollningen är bruten. De till
pep-parkaksfigurer förvandlade röfvade
barnen, bildande en inhägnad till stugan,
ldifva lei vande och dansa en ringdans
kring Hans och Greta. Deras far och
mor träda in, jublande öfver att ha
återfunnit sina barn. Ugnen öppnas
och hexan drages fram därur i form
af en pepparkaksgumma, kring hvilken
barnen dansa. Det hela slutas med en
from tacksamhets-hymn i kör af
föräldrarna och barnskaran.
Humperdincks musik till denna
handling är högst karaktäristisk och
målande såväl när det gäller det rustika
föräldraparets gräl som barnens naiva
samspråk och lek. Härlig är musiken
i andra aktens början med Gretas visa,
lekduon vid smultronmatningen,
Sandmans och Daggmans samt englakörens
framträdande, m. m.
Detta sagospel har funnit väg till
de flesta operascener, och då det för
fem år sedan först uppfördes på
Co-stanzi-tcatern i Rom, blef den
närvarande komponisten mycket firad.
*
I mars år 1880 vandrade en ung
konstnär vid godt mod och rik på
förhoppningar från Neapel till den härligt
belägna villa d’Angri der Richard
Wagner med familj då uppehöll sig.
Understödd af de bästa
rekommendationer ville han presentera sig för
mästaren. Den vakthållande Cerberus
förklarade emellertid att »herrn» tog
inte emot, och — nedstämd begaf sig
den i sina förhoppningar bedragne
konstnären på återvägen, sedan han
lämnat sitt kort. Denne var
Engelbert Humperdinck. Men redan efter
ett par minuter kom tjänaren
skyndande till honom med det besked, att
»herrn» önskade tala med honom.
Hvem var gladare än Humperdinck!
Snart stod han inför Richard
Wagner, som på det vänligaste mottog den
unge konstnären och noga
underrättade sig om hans studier och
lefnads-mål. Han skildrade sin ungdoms tid
och berättade, att hans far (som varit
gymnasiilärare i Siegburg) låtit honom
undervisas ej blott i vanliga
bidnings-ämnen utan äfven i musik, att han
efter afgångsexaraen ett halft år
arbetat i bx’ggnadsfacket men sedan på
Hillers råd inträdde uti musikskolan
i Köln, där han hufvudsakligen under
denne mästares ledning studerade
kom-positionsläran. Han berättade vidare,
att han efter afslutade studier i Köln
tillerkändes Mozartstiftelsens pris i
Frankfuit am Main och såsom dess
stipendiat på Hillers rekommendation
begaf sig till Franz Ladiner i München,
där han åtnjöt dennes privata
undervisning. Han besökte dessutom under
två år musikademien därstädes, under
hvilken tid han ej blott gjorde flitiga
studier i kontrapunkten för
Rheinberger utan också fick tillfälle till
praktiska öfningar i dirigerande, till
åhörande af goda operor och konserter
samt äfven till utförande af egna
kompositioner, bland hvilka två, en
»Humoresk» för orkester och körballaden
»Wallfahrt nach Kevlaar», inbringade
honom Mendelssohnp-iset, ett
resestipendium till Italien, der han nu gjorde
bekantskap med Richard Wagner.
Denne hade uppmärksamt lyssnat
på Humperdincks berättelse och
uppmanade honom att dagligen komma till
Villa d’Angri för att sällskapa med
honom i förtroligt tankeutbyte.
Under de följande veckorna var
också Humperdinck en trägen och sedd
gäst därstädes, och när den 22 maj,
på diktarkomponistens födelsedag, i den
husliga kretsen några scener ur
»Parsifal» första gången proberades, så
öf-vertog Humperdinck en »riddares» roll.
Gerna erinrar han sig än denna
egendomliga premiere och det mäktiga
intryck den gjorde på alla deltagarne,
ehuruväl man endast hade att tillgå
en flygel i stället för orkester. Samma
dag inbjöd Wagner den nitiske
konstnären att flytta öfver till Bayreutb för
att vara behjälplig med förberedelserna
till den första Parsifal »
representationen; men först skulle han utföra en
kopia af partituret. »Ni får inte ta’
illa upp denna begäran urskuldade
sig Wagner —, »ha icke fordom
Italiens berömdaste målare begynt med
‘färgrifningens1 konst!»
Humperdinck biföll med förtjusning
och begaf sig under de följande åren
till Bayreuth för att arbeta där efter
mästarens anvisning. Det lyckades
honom att ur därvarande folkskolor
samla ihop en gosskör, som af honom
förträffligt inöfvad medverkade vid
sommarföreställningarne 1882. Och när
tiden för första »Parsifal»-uppförandet
var förbi, öfverlämnade Wagner åt
honom partituret till denna hans sista
skapelse såsom ett minne däraf.
Kungl. konstakademien i Berlin hade
1891 förlänat deu unge komponisten
Humperdinck Meyerbeerstiftelsens pris
af 4,500 mark för insända
tonsättningar, en orkesteruvertyr Zug der
Dionysos , en dramatisk kantat »Die
Fischerin» och en åttastämmig
vokalfuga mad tre tema för två körer, och
såsom dess stipendiat besökte han
Frankrike, Italien och Spanien samt
fick i Paris genom rekommendation af
Liszt göra bekantskap med betydande
musikaliska storheter och musikinstitut
därstädes. Där öfverraskade honom en
kallelse från Richard Wagner till
Venedig, hvarest denne då vistades. Ett
mästarens ungdomsverk, G
dur-symfonien, hade framletats och skulle
uppföras. Lyceet »Benedetto Marcello»
hade ställt sin orkester till förfogande,
och åt Humperdinck, som skyndat
hörsamma kallelsen, anförtroddes
ledningen af densamma. Wagner hade ej
förgätit sin omtyckta medarbetare och
föreslagit honom till ledare för nämnda
musikinstitut; säkert skulle han ock
ha genomdrifvit hans utnämnande, om
icke plötsligen politiskt trassel kommit
emellan, som gjorde om intet såväl
uppförandet af symfonien som
anställandet af en tjTsk konstnär. Och strax
därefter dog Wagner.
Inder påföljande år medverkade
Humperdinck såväl vid festplatsen i
Bayreuth som vid
konungaföreställning-arne af »Parsifal» i München men
vur därjämte alltid sysselsatt med egna
musikaliska kompositioner och med
bearbetning af musikverk. Om hösten
1885 begaf han sig till Barcelona, dit
han kallades för att efter tyskt
mönster ombilda Liceo-konservatoriet och
leda dess konserter. Men de genuint
spanska förhållandena på platsen
nödgade honom att redan sommaren 188(>
utbyta denna befattning mot en
liknande vid konservatoriet i Köln. Ar
1887 lämnade han äfven denna för att
tillträda ett engagement hos
förläggarefirman Schott i Mainz i och för
ut-gifvande af äldre verk. Han tog först
i tu med en dramatisk-musikalisk
omarbetning af Aubers »Bronshästen»
(»Le cheval de bronce»), hvilken opera
i denna nya gestalt först uppfördes
den 10 november 1889 i Karlsruhe
och sedan på andra större scener med
god framgång. Under sitt vistande i
Mainz fick han äfven en intressant
lärjunge — Siegfried Wagner.
Från 1890 tillhörde Humperdinck
lärarekollegiet vid Hoch ska
konservatoriet i Frankfurt am Main, där han
undervisade i partiturspelning och
instrumentation.
Det är bekant att en syster till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1909/0012.html
