Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 19 Januari 1909 - Engelbert Humperdinck (med porträtt) - Signe Rappe (porträtt som Elsa i »Lohengrin») - Bror Pettersson-Persfelt (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humperdinck, fru Adelheid Wette, gift
med läkaren och skrifställaren dr Wette
i Köln och själf utrustad med
skalde-gåfva, skref ett litet teaterstycke, som
var fimnadt till att framställas af barn
för ett barnauditorium. Hon sökte i
den tyska sagoskatten ett passande
ämne och valde berättelsen om Hans
och Greta».
När fru Wette fått sagan omsatt i
prydliga rim skulle »onkel Engelbert
sätta musik till sångerna. När han då
nedskref noterna, kom han på den lyck
liga tanken, att det dock var skada
att blott och bart för barnkammaren
bearbeta ett sådant ämne från den
inhemska sagan; det skulle, menade han,
äfven lämpa sig för stora, allvarliga
barn, om texten gjordes sceniskt
verksam och musiken utbildades till högre
schwung. Han hade funnit att tiden
var inne att träda upp emot den
moderna realismen och de importerade
missbildningarne af densamma och att
genom återgången till en sund och
enkel naturlighet under påverkan af
den stil och formbehandling, som
Wagner infört, bilda en n3r rera för den
tyska operadikten. Med detta
bestämda mål för ögonen och i
medvetande om sin förmåga gick
Humper-dinck till verket, och han måtte på
förhand ha varit säker på sin sak;
den stora framgång, som »Hans och
Greta» vunnit, kunde han dock
knappast ha drömt sig! Från första
uppförandet i Weimar — München intill
nu, har hans sagoopera gått öfver nästan
alla Tysklands stora scener och gjort
Humperdincks namn populärt.
Engelbert Humperdinck är född
den 1 sept. 1854 i Siegburg a. Tlhoin,
tre mil sj’dost om Köln, där han
sedan blef lärjunge vid konservatoriet.
Ar 1876 blef han Mozart-stipendiat
och som sådan vann han inträde vid
Kgl. musikhögskolan i München.
Därefter erhöll han 18711
Mendelssohn-stipendiet och som innehafvare däraf
uppehöll han sig i Italien till 1881,
dä han blef Meyerbeer-stipendiat. Från
1885 till 1886 var Humperdinck
lärare vid konservatoriet i Barcellona,
lefde sedan i Köln och Mainz, blef 1890
anställd vid Hoch’ska konservatoriet i
Frankfurt a. M. samt erhöll 1896 titel
af Kgl. preussisk professor.
Emellertid ville han uteslutande egna sig åt
komposition och slog sig därföre i ro
i Boppard a. Rb. Därifrån kallades
han 1900 till Berlin, utnämnd till
medlem af Kgl. konstakademiens senat och
till föreståndare för en mönsterskola
för komposition.
Af Humperdincks kompositioner blef
vo tidigast bekanta kor-balladen Das
Glück von Edenhall och Die Wallfahrt
nach Kevlaar, men det var först med
sagospelet Hans och Greta som han
slog igenom och gjorde sig berömd.
Detta sagospel uppfördes första gången
den 23 dec. 1898 i Weimar och gjorde
stor lycka. Han har i detsamma
mästerligt användt och behandlat flera för-
tjusande, särskildt i Westfalen
allbe-kanta barnsånger. Hans följande verk
för scenen, melodramen Die
Königskinder (1896) och Die sieben Gänzlein
väckte mindre intresse, ehuru
välvilligt mottagna såsom af kompositören till
»Hans och Greta». Samma var
förhållandet med lians Dornröschen.
(Frankfurt a. M. 1902).
Humperdinck är ingen
snabbskrif-vare; långsamt mognar för honom
skapelserna, samvetsgrannt ger han alltid
sitt bästa. Det var därför med spänd
väntan man mottog underrättelsen att
i början af 1905 en ny opera af
honom skulle gå öfver Kgl. operascenen
i Berlin. Man visste att han länge
haft densamma under arbete och fick
nu veta att det var en stor
helaftons-opera, ej såsom hans föregående
tillhörande sagospelets utan den komiska
operans område, och titeln var Heirnth
wider Willen. Vid midten af april ägde
också premiären rum. Libretton hade
Humperdinck själf författat och därvid
haft till medarbetare sin fru, ämnet
är lånadt från den äldre Dumas’
bekanta lustspel »Demoiselles de
Saint-Cj-r , redan 1860 uppfördt här i
Stockholm under titeln »Pensionärerna från
Saint Cyr . Om Humperdincks nya
opera berättas att «let var Richard
Stranss »som väckte det svåra
partituret till lif» och att den gjorde ett
mycket sympatiskt intiyck samt
mottogs af publiken »om ej entusiastiskt
dock med hjärtlig glädje». En
recension öfver operan slutar med följande
ord: »Af alla noviteter på sista året
har »Heirath wider Willen» visat sig
som den bästa och mest
tillfredsställande. I en tid som ej med
förkärlek vänder sig till den gladare genren
och naturlig känsla har detta verk
symptomisk betydelse och skall genom
sin finhet samt sina eminent
konstnärliga kvaliteter i utarbetandet ha en
betryggad plats i operalitteraturen.»
Af Humperdincks öfriga
kompositioner, några sånger och pianostycken
oberäknade, må äfven nämnas hans
för musikfesten i Leeds 1898 skrifua
Maurische Rhapsodie, som där vann
be-t3’dande framgång.
’-^/pyr-
Signe Rappe
som Elsa i »I.ohengrin .
Sedan vi vid början af fröken
Rappes gästspel här på kgl. teatern
meddelade hennes bild som Salome, den
första gästrollen hon utförde
härstä-des, ha vi nu fått tillfälle att
framställa den behagliga och ta
langfulla konstnäriunan i hennes tredje
gästroll, Elsa i »Lobengrin». Bildet?
visar oss, såsom man ser, icke den
drömmande, förkrossade furstinnan utan
den efter befrielsen genom sin hjälte
lyckliga bruden till Lohengrin.
Anmärkas må att på det för öfrigt
lyckade porträttet i fotografering håret
framträder mörkt i stället för, som
det i verklighet var, ljust. Om
fröken Rappes gästspel och de roller hon
här utfört ha vi förut, senast i förra
numret, yttrat oss.
Fotografien är, jämte ett par
Mar-gareta-bilder från detta gästspel, ifrån
F. Flodins atelier, Norrmalmstorg.
’i’
Bror Pettersson-Persfelt.
Vår bekante violoncell-artist Bror
Pettersson, hvilken sedan förra året
lagt namnet Persfelt till sitt egentliga
tillnamn, hvilket man vet är så allmänt,
har äfven under julferierna gästat
fädernestaden och här konserterat.
Ledigheten från sin lärarebefattning i
den finska hufvudstaden begagnar han
gärna för vistelse i hemlandet och
förra sommaren konserterade han
flerstädes i vårt land. Då det är första
gången vi nu meddela ett porträtt af
konstnären må vi också här låta det
åtföljas af några biografiska notiser.
Bror Pettersson Persfelt är född
i Stockholm 1881. Efter att vid vårt
konservatorium ha studerat musik och
specielt violoncellspelet för dess
utmärkte lärare i detta ämne Anton
Andersen, lämnade han läroverket 1901,
men hade dessförinnan haft anställning
som violoncellist i hofkapellet. För
ytterligare studier begaf sig Bror
Pettersson till Frankfurt a. M., der han i
sitt fack 3’tterligare utvecklade sig
under ledning af den utmärkte
violon-cellmästareu Hugo Becker, bekant här
från sitt konserterande på kgl. operan
i okt. 1905, samt äfven för den gamle
violoncellvirtuosen Bernhard Cossmann,
också denne lärare vid Hoch’ska
konservatoriet i Frankfurt såsom den 40
år yngre Becker. Under denna
studietid innehade hr Pettersson v.
Beskow-ska stipendiet 1901 och 1902 samt
fick 1908 Jenn3T Lind-stipendiet.
Untier 1904 åtnjöt han Frankfurt a. M :s
stadsstipendium, 1000 mark, samt
fri-plats vid konservatoriet. Hösten 1904
blef han anställd som violoncell-lärare
vid konservatoriet i Offenbach a. M.
och hösten därpå vid Musikinstitutet
i Helsingfors, der han, som sagdt
fortfarande tjänstgör.
Vid konserter i Tyskland likasom i
Finland och annorstädes har
konstnären vunnit stort bifall för tekuiskt
mästerskap och smakfullt föredrag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
