Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Februari 1909 - Musikbref fran Italien. Gáspare Spontini och hans »La Vestale». Giordános »Andréa Chénier»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
härstädf s ej sedan 1824’) represente
rade melodram råkat5), är så mycket
mera oförklarlig, som både samtida
och efterföljande tonsäitare, icke minst
Bellini och Rossini, ej allenast vetat
uppskatta dess värde utan jämväl draga
musten ur densamma till förmån för
sina egna kompositioner; i den
volv-minnsa serien af Berlioz’ kritiska
arbeten, återkommer esomoftast
Sponti-nis namn, omgifvet af en sannskyldig
gloria, och föga mindre högt
beundrades han af Wagner, hvilken år 1844
åväsabragte »Vestalens» uppförande i
Dresden under dess illustre »maestro s»
persordiga ledning. Också kan denne
med fog betraktas såsom de båda
sistnämnda musikgeniernas läromästare:
hans orkester bildar obestridligt
grundvalen för deras, hvarjämte i
»Loben-grin» till och med påträffas tydliga
reminiscenser från en af Spoutiuis
senare operor, »Olympia».
Hela hans lefuadslopp har i själfva
verket att uppvisa en utomordentlig
vexling af triumfer och motgångar,
för hvilka senare han med sitt
inbilska, frånstötande väsen i ej ringa
mån själf bar skulden. Född i
Majo-låti nära italienska staden Ancöna
1774, vann Spontini så stor framgång
redan med sina tidigare skapelser, ett
dussintal »buffa»-operor, att han vann
de napolitanske bourbonernas
synnerliga bevågenhet samt upphöjdes till
grefve di Sant’ Andréa. Ett
kärleks-äfventvr nödgade honom att söka sin
tillflykt i Frankrike, där han trots en
mindre lyckad debut å Opéra Comique»
i Paris lyckades förvärfva sig
kejsarinnan Eugéuies mäktiga protektion,
tack vare hvilken oaktadt verkets
kolossala svårigheter, som föranledde,
att repetitionerna togo ett helt år i
anspråk och kostnuderna uppgtngo till
det då för tiden oerhörda beloppet af
en 30,000 fratirs, hars »La Ves-åle»
gjorde sitt triumferande intåg å »Stora
operans» scen den 15 december 1807:
ett remarkabelt datum i musikens
historia, emedan det nya partiturets
framträdande i Frankrikes förnämsta
teater innebar en förnyelse af
musikdramat och öppnade Dya banor för
operakomposirörema. Detsamma rönte
emellertid ingalunda odeladt
erkännande, utan liksom på Glucks tid var
den musikaliska världen splittrad i två
fiendtliga partier, spoutiuisternas och
Webers anhängare, de s. k. vettet
ia-nerna. Spoutiuis följande arbeten för
»L’opéra», af hvilka förutom »Olympie»
’) Att densamma då ej erhöll mer än
några få repriser, får väl icke min-t
till-skrifvas den framgång, som ett par år förut
kommit Puccinis »La Vestale» till del, en
succés som ytterligare öfverträffades af
M^rcadantes liknämnda opera, uppförd i
Milano 1841 ett fyrtio’al gånger.
-) Om man undantager en »frilufts
>-representation vid senaste festspelen i den
lilla sydfranska staden Beziers’arem. —
Under senere hälften af jan. 19 9 kommer
en galaföreställning af »Vestalen > att äga
rum å Stora operan* i Paris med samma
artister som å »La Scala».
allenast »Fernand Cortez» förtjänar
nämDas, gingo ej upp mot »Vestalen»,
och då hans sympatier i Paris
alltjämt aftogo, Le.-löt han sig för
antagandet af tillbudet att dirigera Berlins
hofopera. Nu vände emellertid lyckan
honorn ryggen; hans senaste å denna
uppförda operor vittnade om en
af-gjord tillbakagång, hvarjämte han fick
så bittra vedersakare, att han
slutligen föredrog att lämna den preussiska
hufvudstaden. Döf och bortglömd
återvände han till sin fädernebyggd och
afled där den 24 jan. 1851.
»Vestalens» öfverlägsenhet öfver
samtliga Spontinis öfriga skapelser
beror på, att han i stället för de af
ho-uom ditintills hyllade italienska
opera-traditionerna, hvilka urartadt i
frivolitet och virtuosisra samt stelnat i en
nästan mekanisk slentrian — däri med |
bängifvenhet omfattat och fullföljt
Glucks musikdramtiska reformer. I
jämförelse med Méhuls samma år i |
Paris representerade »Joseph», den
franska skolans förnämsta 0| era
exponent och en värdig ättelägg af de i
sin strängt klassiska måttfullhet ideala
Gluckska partituren, betecknar den
förra icke allenast såsom sistnämnda
veik högsta graden af en redan
kon-8akrerad konstform, utan utgör
jämväl förverkligandet af en ny och mera
expressiv dylik. Den siste, på samma
gång som den störste och mest illustre
af gluckisterna. har Spontini, samtidigt
med att han tillämpat Glucks estetiska
principer, i själfva verket att uppvisa
högst betydande individuella
karaktärsdrag. Med sitt äkta sydländska
temperament öfverträffade han denne i
fråga om fantasiens liflighet och
uttryckets intensitet Det måste
erkännas, att i hans store föregångares så
logiskt tänkta och utarbetade
musikdrama saknas a Itsom oftast lif ets
rörlighet och värme. G’ucks ådra är ej
vidare yinning, och de plastiskt kalla
gestalter han kreerat eldas ej af någou
lidelsens gl d i likhet med Spontinis,
i hvars »chef d oeuvre» passionen
rno-dulerar sången och gifver fart åt
rytmen.
Eminent dramatisk tonsättare,
förnekar den senare ej heller sitt
italienska ursprung med sin rika
begåf-ning för det melodiska elementet,
accentueradt och färglagdt af en genial
harmonisk utarbetning samt en
alltjämt mönsterg ltig instrumentation;
hans ditintills ouppnådda mästerskap i ’
orkesterbehandlingen hafva vi redan J
framhållit. För att ej nämna det af
Spmtini först och så verkningsfullt
använda »crescend t», som allmäut
tagits till förebild af senare
kompositörer, torde hans klassiskt fulländade
recitativ och verkligt majestätiskt
sköna körer söka sin like, af de
sistnämnda framför allt vestulernas
hymner, hvilka i sin jungfruliga renhet
och ljufhet äro af fullkomligt
bedårande verkan. Det af honom
syuner-ligen omhuldade titelpartiet är ett sann-
skyldigt underverk, och däri skulle
ensamt andra aktens recitativ samt den
påföljande stora arian förslå att göra
en maestros ryktbarhet. Dessutom
förtjäna att framhållas uvertyren,
stor-ves’alens aria och triumfmarschen i
första akten, i den andra hjältinnans
och hennes älskares duett samt hennes
gripande bekäunelsescen, i den tredje
hennes härliga aria: »Caro oggetto»
och sorgmarschen med kör. Att ett
och annat, särskildt andra finalen,
hvar-ifrån Rossini liemtade temat till
>Bar-berarens» d;o, efter något öfver hundra
års förlopp verkar något föråldradt,
ligger ju i sakens natur.
Spontinis idealt klassiska mästerverk
har inspirerats af en libiett med
an-t kt ämne, författad af den franske
poeten de Juuy. Handlingen är i
korthet följande. Vestalen Gnilia, som
under sin tillbedjare, romerske
generalen Licinius’ framgångsrika fälttåg
i Gallien af sin fader tvingats att taga
slöjan, utses att vid festligheterna efter
den förres återkomst till Roma åt
segraren öfverlämna triumfatorns lager.
Fast besluten att enlevera sin älskade,
begagnar han tillfället för att meddela
henne sin plan, enligt hvilken hon
redan samma afton insläpper honom i
själfva Vesta-templet. Här befinner
sig Giiilia ensam med uppdrag att
vakta den heliga elden, som emellert’d
i ett nu utslocknar, under det
Licinius försöker förleda henne till flykt.
Omedelbart däi efter instörtar hans
vän, legion-höfvitsmannen Cinna och
öfvertalar honom att följa sig, på det
han må undgå att öfverraskas af de
om kärleksmötet varskodda vestalerna
och presterua. I själfva verket
uppenbara sig nu dessa, för hvilka Giiilia
själfmant erkänner sin förbrytelse.
Enligt romersk lag var den Vestas
presrinna, som befanns saker till en
dylik, ohjälpligt hemfallen åt det
ohyggliga straffet att begrafvas
lef-vaude. I afs gt att rädda Giiilia,
hvar-ora icke att dela hennes öde, infinner
sig Licinius med en skara soldater | å
exkutionsplaisen, då plötsligt eit
våldsamt oväder utbryter vid hvars
upphörande en blixt slår ned å ett altare
och återantänder den heliga elden. På
grund af detta under förkunnar
öfver-stepresten att gudarnes vrede är
blidkad, och medgifver de älskandes
förening, som äger rum i en till Venus
-tempel förlagd slmapoteos.
Trots de kolossala kraf, »Vestalen»
ställer på samtliga utförande, visade
sig tolkningen å »La Scala» i det hela
fullt värdig ej min Ire Italiens
förnämsta lyriska scen än verket i fråga samt
gestaltade sig till en utomordentlig
evenemang, en lika sällsynt sim magnifik
konstnjutning. Teaterns nye
kapellmästare, Edoårdo Vitale bragte i fullaste
må’to på skam farhågorna för att han
ej skulle vara i Htånd att till fullo
ersätta förlusten af sin föregångare, den
illustre Toscaniui. Också
sekuudera-des han perfekt af orkester oeh kör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
