Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1909 - Från Rivieran. Franchettis »Colombo». Nougués »Quo Vadis», af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repertoar, tolkad af en internationell
samling till stor del världsberömda
konstnärer. Hvarje opera uppföres på
sin höjd tre ganger, de italienska på
originalspråket, de öfriga på franska.
Efter tvenne cyklar af
»Nibelungs-ringeu» med Felia //ifwn»e-Briinhilde,
samt hrr Delmas i Wotans, ran ])gck
i Loges och den äldre Siegfrieds,
Rousseliere* i Siegmunds och >-Jung
Siegfrieds» partier följa af italienska
operor under ledning af italienske
kapellmästare Pomc Boitos Mefistöfele» med
Fedor Schal iapin i titelrollen,
Franchet-tis »Christöforo Colömbo», Mascagnis
»Iris» med Emma Carelli och Giuseppe
Anselmi, Ponchiellis »Gioconda» med
den förstnämnda primadonnan samt
Avselmi*-Enzo och Tiffu^-Bårnaba,
Puc-cinis »Boheme», och »Tosca». Rossinis
»Barbiére» med den senare som Figaro,
samt Verdis »Bigoletto» med
densamme som »protagonista», den för
träffliga tyska koloratnrsångerskan
Frieda Hempel-Gilda och den begåfvade
uuge ryske tenoristen Smirnoff såsom
hertigen; af franska Bizets »Carmen»
med Lucienne Rréeal från Paris’ »Stora
opera», Gounods -Romeo et Juliette»
med Aino Ackté och Hins. Ansehni samt
Saint-Saöns’ »Héléne» med Felia
Lit-vinne i titelpartiet. Därtill komma
följande novitoter. Dargomyzskis
Russal k a med kompositörens landsmän
Smirnoff och Schaliapin samt de redan
med framgång gifna enaktsoperorna
Nariste af Philippe. Bellenot, Le
col-zar af Gabrielle Ferrari samt Le Viel
aigle af direktören själf, Raoul
Guns-boarg, hvilken härmed gjorde sin debut
både som libi ettist och tonsättare.
Till en text, författad efter en
dramatisk gripande novell af Maxim Gorki
har den från sin nu femtouårga
verksamhet såsom ledare af Monte Carlos
opera välkände teaterledaren, rumänier
till börden, skrifvit en, om ock oj
vidare originell, melodiös och sceniskt
verkningsfull musik, ypperligt
instrn-menterad af Leon Jéhin,** hvilken
såsom förut dirigerar den icke-italienska
operarepertoaren och de med rätta så
berömda klassiska torsdags-konserterna.
Till »Le viel aigle’s» succés bidrog i
väsentlig mån det utmärkta utförandet
med Marguerite Carré från Paris’
»Opéra-Comique» samt hrr Schaliapin och
liousseliere i hufvudrollerna. Apropos
Gunsbourg må anmärkas, att få af
hans kolleger torde arbeta under mera
gynsamma, ja glänsande
omständigheter. i det han lär uppbära i rund
summa en million francs per säsong,
livar med han allenast har att betäcka
artistgagerua; utöfver denna summa
bekostar fursten af Monaco orkestern,
förutom själfva teatern med belysning,
etc. Med dylika resurser till sitt
förfogande kan Gunsbourg lättare än an-
* Jmfr föreg. korrespondens.
** Denne är född belgiare.
*’• En ny, mera rymhg dylik är f. n.
under inredning och antages blifva färdig till
hösten.
dra realisera den lofvärda principen
att årligen å spellistan upptaga något
äldre värdefullt arbete, som af en eller
annan anledning fallit i glömska.
Sålunda har han återupplifvat I ’erdis
intressanta och på musikaliska skönheter
rika »Don Carlos», och han varden
förste, som kom på idén att uppföra
Birots charmanta, absolut förgätna
ungdomsverk »Don 11 r o c o p i o » samt att
för scenen tillgodogöra Berlin.f
genialiska »Damnation de Faust».
Såsom en kvasi-nyhet och därtill en
högst betydande sådan k m jämväl
Franchtftis enkom för denna repris re
viderade musikdram »Christöforo
I Colombo» betecknas. Närande
maestro, åt hvilken vi redan ägnat
särskild uppmärksamhet i sammanhang
med hans senaste opera »Germania ,
intager icke allenast genom sina på
grund af familjeförhållanden synner
ligen förmånliga yttre omständigheter,
en särställning bland Italiens kompo
sitörer. Hans rent idealt anlagde, för
frivolt effektsökeri främmande
konst-närsgenius, inspireras uteslutande af en
nobel sträfvan efter perfektion och
sanning samt bär i formellt hänseende
vittne om hans grundliga, på tysk
mark fullbordade musikstudier; också
hafva hans sångpartier i likhet med
Wagners hufvudsakligen en bredt
deklamatorisk behaudling, hvari orkestern
spelar en högst dominerande,
symfonisk roll.
Colömbo» (Columbus) daterar sig
från år 1S92, då på inrådan af Verdi,
hvilken på grund af sin höga ålder
afböjt att inom viss tid afleverera ett
nvtt partitur, Franchetti af
myndigheterna i den illustre sjöfararens
födelsestad Genova erhöll det ärofulla
uppdraget att å 400 årsdagen af
Amerikas upptäckande celebrera densamma
genom en opera med honom såsom
hjälte. Framgången blef emellertid
ganska limiterad, beroende väl i
främsta i ummet på librettons longörer och
dess för ett teatraliskt verk så
betänkliga, fullständiga saknad af det erotiska
elementet, hvartill kom den fiån
italienska tonsättningar så skiljaktiga
formbehandlingen. Så som »Colömbo» nu
presenterar sig i Monte Carlo, gör sig
dess stora värde ännu mera gällande
än förut. Genom sin upphöjda
inspiration och instrumenteringens soliditet
intager det utom all fråga rangen af
en ypperlig skapelse, en nobel
musik-dram af verkligt storslagna
proportioner med scener af sällspord scenisk
effekt. Särskildt utgör hela andra
akten ett rent »chef-d’æuvre», och
slutscenen med Columbus’ död vid
foten af sin beskyddarinna, drottning
Isabella Catölicas mausolé är af en
utomordentlig patetisk styrka.
Jämväl en öfverdådig liigoletto,
dokumenterade sig Ruffo Titta —
van-lisen, i omvänd ordning, benämnd
Titta Ruffo — i det högst kräfvande
titelpartiet, kring hvilket i själfva
verket hela operans intresse är koncen-
treradt, med sin stora och sköna
bary-tonstämma, sin öfverlägsna sångkonst
och sitt mästerliga spel såsom en lika
förträfflig aktör som öfvorlägsen
sångare; ålergifvandet af dödsscenen var
hos denne perfekte artist fullt värdigt
en stor tragisk skådespela e. Ofriga
roller äro af underordnad betydenhet,
och förtjänar allenast att nämnas
Gen-mim de Tara, äfven han italienare,
som med sin sonora tenor och stå’liga
apparition, förlänade tillbörlig reliet åt
Columbus’ vän, don Fernando. Af den
efter vanlighett-n å denna väl
miniatyr-messiga scen utsökta uppsättningen må
framhållas den till den förres fartyg
förlagda scenen i andra akten.
v. *
Vid vårt besök i Niee konstituerade
Jean Xovgnis’ i dess »Opéra» för allra
första gången representerade lyriska
dram »(Juo vadis» innevarande
säsongs förnämsta musikaliskaevenenrang.
Detta arbete af den ännu unge maöstron,
hvilken med sitt nyaste verk vunnit
en seger, som ställer honom i främsta
ledet bland våra dagars tonsättare, är
emellertid långt ifrån lraus första
vapenbragd. Efter att ha redan vid sexton
års ålder komponerat sin första opera,
har han i Bordeaux producerat
»Tha-myris» med libretto af Sardou samt
i Paris, London och Bruxelles vunnit
framgång med »La mort de Tintå
giles», hvars text härrör från
Mmter-lincks mästarhand. Dessutom äro
åtskilliga andra partitur af honom under
utarbetning.
I en med Henri Cains kända rutin,
undantagande körerna i en rytmisk
prosa verkställd bearbetning af
Sien-kewicz’ historiska roman »Quo vadis»
har Nougués lyckats erhålla ett
makalöst ypperligt lyriskt stoff, hvartill
denne passionerade älskare af antiken i
själfva Roma och på Capri kompone
rat en ej mindre melodiöst
stämningsfull än på dramatiska effekter rik
musik, som alltigenom bär vittne om, att
han hämtat sina inspirationer direkt
från Italiens klassiska jordmån. Också
är operan af de tre författarne
sam-fäldt tillägnad »1 ancienne terre de
Latium . Särskildt må betonas, alt hans
väl i främsta rummet med Massenets
befryndade sångmö otvifvelaktigt röjer
en sannt k vinlig psyke».
»Quo vadis’» innehå 1 torde vara
alltför välbekant f >r att här kräfva en
redogörelse, i likhet med nyssnämnde
tonsättares Thais» är detsamma
ba-seradt på konflikter mellan den gamla
hedniska och den uppspirande kristna
kulturen. Dessa båda motsatta
principer ligga till grund för musikens två
förnämsta motiv, som genomgå hela
partituret, och hvaraf kristendomens
har en öfvervägande koral karaktär.
En rent ideal lyftning kännetecknar de
scener, där aposteln Petrus för sin lilla
hjord» skildrar Frälsarens uppenba-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
