Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1909 - Från Rivieran. Franchettis »Colombo». Nougués »Quo Vadis», af Anteros - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
reise för honom samt ingifver mod
och förtröstan åt de i Colosseum
fängslade martyrerna, hvilkas hymner hafva
en sannskyldigt exstatisk flykt. Medan
Nougués i den till en terass af kejsar
Neros palats förlagda andra akten med
dess bakkanaliska orgie och Romas af
denne besjungna brand samt i fjärde
aktens SEnare tablå med den gripande
cirkus-scenen presterat synnerligen
präktiga sceniska tonmålningar,
utmärker sig första och framför allt
femte akten genom melodisk charm,
delikatess och stämningsfullhet; i den
sistnämnda, der »arbiter elegantiårum»,
Petronius och hans älsklingsslafvinna
Eunike dö förenade i kärlek och
skönhet, formligen frossar kompositören
i ett haf af harmoniskt välljud.
I sin å utsökta nyanser och
klangfärger rika, aldrig öfverlastade, men
från banaliteter fria orkestration
betjänar Lan sig med fin urskiljning af
alla slags instrument, inbegripet
tamtam, harmonikan och det fornegyptiska
sistrum. Särskildt anmärkningsvärd!,
är det pittoreska »intermezzo», som
förmedlar öfvergången från
fängelsetill cirkus-tablåu. En geuial
kontrapunkt-behandling förlänar ännu mera
relief åt skönheten af operans talrika
melodier.
Utförandet af det både sceniskt och
musikaliskt högst »tacksamma», men i
alla hänseenden ganska fordrande
verket var i det hela taget ypperligt.
Personlistan upptager ej mindre än ett
par dussin roller. Skulle vi framhålla
någon bland artisterna, så vore det i
främsta rummet Charlotte Wyns för
hennes snart sagdt idealiska Lygia;
den sköna amerikanskan Lilian
Gren-rille var en intagande Eunike och hr
Jiothier en såväl vokalt som dramatiskt
förträfflig Petrus. Petronius’ nevö,
den unge militärtribunen Vinicius,
hvilken af sin kärlek till Lygia föranledes
att omfatta kristna läran, hade i
Edouard Clément * en i synnerhet för
partiets vekare moment apterad tolk. Då
härtill lägges, att uppsättningen,
hvilken också lär ha gått till bortåt 00,000
francs, och som i förevarande opera
långt ifrån spelar den minst vigtiga
rollen, var helt enkelt splendid — af
de syperba dekorationerna framstod
spec:ellt sista aktens interiör från
Petronius’ villa i Antium med utsikt
öf-ver det mänbelysta hafvet genom sina
delikata färgtoner — torde man i fråga
om dess triumferande framgång utan
tvekan kunna instämma i
platstidningen »L’éclaireur’8» spirituella svar å
frågan »Quo vadis»; »Ad astra».
Anteros.
* En bland >Opéra-Comiques> i Paris
mest betydande konstnärer, af oss förut
omtalad i denna tidning.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Mars 2, 11, 13, 16. 1‘uccini: Bohéme.
(Ro-dolphe: lir Herold gäst; Mimi:
frk. Hesse, fru Oscar; Musette:
fruar Bartels och Lizell).
3. D o n i z e 11 i: Regementets dotter;
Balett: Dockfeen.
4. M a scagni: På Sicilien (Toriddo:
hr Herold: gäst); Leoncavallo:
Pajazzo (Canio: hr Herold).
(i, 12. Hum perd i nek: Hans och Greta
(Hans, Gertrud: frkn Lindegren,
Edström); balett: Dock feen.
7, 13. Vermlåndingarna (matiné).
7. Bizet: Carmen (Don José: hr
Herold; Carmen: fru Claussen).
9. Wagner: Lohcngrin (Lohengrin:
hr iterold).
10. Rossini: Wilhelm Teil (Jemmy:
fru Barthels).
12. Gösta Berlings-afton.
15. Wagner: Tristan och holde.
Oscars-teatern.
Mars 1,2. Sidney Jones: Geishan.
3 — 16. F. v. Suppé: Fatinitza, operett
i 3 akter af Zell och Oetiée.
(Wladimir,Lydia: frkn Grönberg,Falk.,
paschans gemåler: fruar: Ralf,
Ringvall, frkn Keyser, André;
Kantschukoff, Izzet pascha, von
Golz: hrr Ringvall, Ullman,
Barck-lilld.)
7. 13. Zumpe: Farinelli (matiné).
Musikal, akademien.
Mars 1.
Konsertföreningens3:eabon-nemangskonsert. Medverkande hr
Wilh. Stenhammar; dirigent: hr
Tor Anliii. 1. Haydn: Symfoni,
D-dur; W. Stenhammar: 2.
Pianokonsert, N:o 2 D-moll, op. 23;
3. »Midvinter», motiv från Mora,
för orkester och kör. Op. 24.
5. Konsert af Carl Lejdström.
Biträdande pianist: fru Lina Coen.
8. Musikföreningens åttionde
konsert. Medverkande solister:
fru D. Möller, hrr H. Malm, Joh.
Johanson. Orkester-
Konsertföreningens. Dirigent: prof. F. Neruda;
Haydn: Årstiderna, oratorium.
12. Konsert af fröken Irma Tervan i.
Ackompanjatris: frök. Märtha
Ohlson.
K. F. U. K.-salen.
Mars 4. Aulin-k vart ettens 5e
kammarmusikkonsert. Biträdande: hr
W. Stenhammar. 1. Franz
Ber-wald: Pianokvartett N:o 2,Adur;
2. Rich. Ohlsson: Stråkkvartett.
D-dur; 3. W. Stenhammar: Sonat
för violin och piano, A-moll.
12. Konsert af viol. Sven
Kjelist r ö m. Bitr. pianist: frk. Af.
Ohlsson.
Berns salong.
Mars 4. Kapellm. Hennebergs
recett-konsert. Biträdande: Kvartett-
sångarförbundets kör. Dirigent:
hr Carelius.
Kammarsångaren Herolds gästspel
afslöts d. l(i:e mars med hans
uppträdande som Rodolphe i Boheme,
hvilken roll, äfvensom Manrico, han
första gången utförde här. Hans gäst-
spel denna gång har såsom föregående
varit i allo framgångsrikt och »Bohe me»
har vid de gånger han uppträdt gifvit
fulla hus. Hans utmärkta röst och
sång och ej mindre hans dramatiska
talang, gör honom till en högst
framstående lyTrisk konstnär. I »Hans och
Greta» har vidtagits en rollförändring,
i det fröken Lindegren återuppträdt
som Hans. hvars parti hon kreerade
vid pjesens första uppförande här i
okt. 1895. En »Gösta Berlings »-afton
på operan hör icke till de
föreställningar vi ha att referera. — På
Oscarsteatern har Suppes »Fatinitza», som
kan räknas till de bättre äldre
operetterna, både genom roande handling
och god musik, gifvits med god
framgång. Utförandet likasom
uppsättningen har också därtill medverkat.
Fröken Grönberg som Wladimir, den unge
löjtnanten, som förklädd till flicka blir
tagen för Fatinitza, hvilken är
föremål för general Kantsclmkoffs eldiga
dyrkan, sjunger och spelar sitt parti
förträffligt. Fröken Falk som Lydia
och de fyra gemålerna till paschan
utföra vackert sina sångpartier. Herr
Ringvall är, som vanligt, högst
muntrande i generalens figur; väl på sin
plats äro de öfriga hufvudpersonerna
i operetten, hrr Ullman och Bareklind.
Af de stora konserterna under första
hälften af mars inträffade först
Konsertföreningens 3:e, hvilken till
hög-tidlighållan le af Haydns hundraåriga
dödsdag, som infaller i vår, inleddes
med hans mycket spelade D
dursymfoni, N:o 7 af de s. k.
London-symfo-nierna (N:o 2 i Breitk. & Härtels
uppl.) Därefter hade hr Wilh.
Stenhammar ordet. N:o 2 på programmet
utgjordes nämligen af hans nya, 2:a,
pianokonsert i D-moll med tonsättaren
själf vid flygeln. Pianot börjar verket
med ett rätt vackert motiv, som sedan
upptogs af orkestern. Så väl första
satsen, »Jntroduzione» som finalen äro
i dialogen mellan pianot och orkestern
liksom i ensemblen rika på starka
effekter mer än melodiska partier.
Mellansatsen, ett »Scherzo, är genom
sin klarhet mest anslående. I denna
nya konsert synes oss hr Stenhammar
väl mycket skatta åt nutidsmusikens
bullrande stil. Själfva pianopartiet är
ganska svårt och tager i anspråk
mycken kraft och stor teknik hos
pianisten. Sista numret »Midvinter»,
orkesterstycke med en mindre korsats, är
byggd på danslåtar från Mora, dem
komponisten där upptecknadt, en lång
sam originell melodi och sedan en
liflig polska, allt bjärt instrumenteradt.
En blandad kör af gossar och äldre
faller in med koralen »Den signade
dag», som man föreställer sig höra
från kyrkan under dansgillet. Stycket
slutar med ett tvärt afbrott. Herr
Stenhammar blef under afionen lifligt
hyllad, äfvenså, och välförtjänt, hr
Au lin och hans orkester. —
Musikföreningen firade än grundligare och
vackrare Haydns minne genom utfö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
