Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 2 April 1909 - Några anteckningar rörande Pacius’ ankomst till Finland - Premiären af »Kung Carls Jagt» af Pacius, af A. R. (Ur Finsk Musikrevy)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskildt blifvit anmodad, men, emedan
hana fru var hemma från Sverige,
lämnade han ogärna Stockholm och
uppmanade i stället sin kamrat Pacius att
resa. Denne gaf inom kort ett
jakan-de svar, och företog nästan omedelbart
en resa hitöfver för att taga
förhållandena i närmare skärskådande.
H vilka de personer voro, som här
i Helsingfors, medvetna om de på
förslag uppfördes ringa förmåga, ifrade
för att få en dugande man till
univer-sitetamusiklärare och för den skull
vid-togo de åtgärder som ofvan relaterats,
är svårt att med bestämdhet afgöra.
Professor Hällström, som var en af de
anseddaste musikförståndige vid
universitetet, hade, då förslaget af
konsistorium upprättades, varmt uttalat sig
för sökanden Dovner, h varför det knappt
låter sig tänkas, att underhandlingarna
öppnades från detta håll. Däremot
veta vi att familjen Borgström,, som då
representerades främst af
kommerserådet Henrik Borgström, åtnjöt stort
anseende och utgjorde medelpunkten för
stadens musikaliska intressen. Vi veta
äfven, att Pacius under sin första resa
hit var en kär gäst i det Borgströmska
hemmet. Där spelade han såväl solo
som kvartetter — naturligtvis af Spohr
och Beethoven — och tillvann sig nya
beundrare och vänner. — Måhända var
det därför ur denna familj de
impulser utgingo, hvilka hade Pacius
hit-komst till följd. Vice kanslern
Thess-leff, som redan tidigare gjort sig känd
såsom vän och gynnare af den
musikaliska konsten, torde äfven härvid ha
varit påverkad af inflytelser sådana
som de nämnda, ty på annat sätt kan
hans handlingssätt ej heller förklaras.
Om den nya musiklärorens
utnämning underrättades universitetets
dåvarande kansler,
ministeratatssekretera-ren Behbinder, genom en skrifvelse
från vice kansler, daterad den 2 sept.
1834. Skrifvelsen lyder som följer:
»Till den ledigvordne musik Lärare
Tjensten vid detta Kejs. Universitetet, har j
jag, med afseende å de af honom
företedde Vitsord om dess utmärkta skicklighet
antagit och förordnat förste Kammar
-Musikus vid Kong. af Sverige Hofkapell Fr.
Pacius, hvilken äfven under en resa
innevarande sommar härstädes tillvunnit sig
alla kännares bifall. Men som någon
Musiklärarelön icke är att tillgå och Pacius
icke velat lämna dess förut innehafda
fördelaktiga engagement utan någon
ersättning, så får hos E. K. H. jag i und.
hemställa om icke bemälde Pacius kunde utom j
åtnjutande af den ledige Dansmästare
Lönen, till fyllad i livad som brister i dess
öfrige Löneförmåner, ifrån den 1 sistl. Junii
intill den 1 nästk. Maji, erhålla ett tillskott
af 800 Rubel B:co ass. hvilka kunde af
Publika stipendiefonden utgå.»
Detta bref följdes af ett annat från
kanslern till konsistorium med bifall
till nämnda hemställan. Nu var
således allt ställt så fördelaktigt som
förhållandena det tilläto. Det
förefaller, som om samtliga vederbörande
anade tillfällets betydelse och därför
hvar i sin stad bidrogo till den lyckliga
utgången.
Pacius hade emellertid återvändt till
Stockholm. Tjänsten vid universitetet
handhades allt fortfarande af Gestrin,
men då denne på hösten ånyo
vidtalades heter det i konsistorieprotokollet,
att detta skedde på grund af den
ordinarie musiklärarens fortfarande
bortovaro. Såsom af det föregående äfven
framgått torde Pacius redan på hösten
ämnat tillträda sin tjänst, ehuru han på
grund af en eller annan orsak blifvit
fördröjd och uppskjutit sin afresa till
följande termin.
I början af februari 1835
öfverflyt-tade han definitivt till Finland.
Kommunikationerna voro ej då lika
bekväma som nu. Den resande måste
åtfölja posten öfver haf, öar och fjärdar,
ofta riskerande både egendom och lif.
Den vägen kom också Pacius, men
resans mödor kvarstodo länge i hans
minne. Ännu på sin ålderdom skall
han ha berättat, huru han, på grund
af det dåliga föret öfver Ålands haf,
långa sträckor måste vandra till fots.
— Den 14 februari installerades han
utan ceremonier i sitt ämbete och
aflade inför konsistorium tjänsteeden.
Den i det närmaste tvååriga
afsakna-den af ordinarie musiklärare vid
uni-[ versitetet, var nu sålunda ersatt på ett
sätt, som för landets tonkonst skulle
i blifva af den största betydelse.
(Finsk Musikrevy.)
Premiären af Kung
Carls Jagt
AF PACIUS.
(Ur *Finsk Musikrevy*).
Tiderna växla hastigt och minnet är
kort. Dock, vi skola ej därför vara
orättvisa, glamma gångna dagars
storhet för stundens. Låt oss ära den
som äras hör, om han ock ej själf
mera kan mottaga vår hyllning. Jag har
ännu i friskt minne ett tillfälle,
visserligen från mycket längesedan flydda
tider — från mer än ett halft sekel
tillbaka — då hänryckningen stod om
möjligt än högre, då jublet svallade
hejdlöst och alla erkände, att den
dagen var den stora bemärkelsedag, då
för första gången en inhemsk fullödig
tonskapelse, ställd på inhemsk grund
gick som opera öfver vår scen på vårt
eget språk och utförd af endast inhemska
förmågor.
Denna för det finska musiklifvet så
betydelsefulla dag var den 24 mars
1852, då Kung Karls Jagt första
gången uppfördes på stadens då enda
Talia-tempel, numera flyttadt och kalladt
Folkteatern. Det var en dag, som af
dem hvilka öfvervarat denna
föreställning aldrig kan förgätas och som väl
förtjänar antecknas af senare
generationer, hvilka åtminstone ej böra
förringa eller förneka dess betydelse.
Det gafs knappt någon familj inom
stadens bildade kretsar, som ej skulle
stått i något förhållande till detta
företag, antingen som direkt medverkande
i kör och orkester eller på annat sätt
bidragande till företagets framgång.
Alla dessa personer hade för sig och
sina närmaste företrädesrättighet till
biljetterna till premiären. Sålunda
återstod nästan inga för andra än dem.
Man samlades i spänd förbidan.
Logerna begynte fyllas af en elegant
klädd publik — ända till sista
platserna af stadens finaste societet. I
orkestern sågos idel bekanta ansikten,
nästan utetlutande amatörer, tillhörande
orkesterföreningen. Slutligen inträdde
Pacius själf, — vår egen kärvordne
Pacius, Vårt Lancls odödlige tonsättare.
Allas blickar riktades nu på honom.
Oroligt såg han sig några gånger
omkring, under det han nervöst skrufvade
på sin nyaste, mest lockiga och minst
röda peruk. Sedan mönstrade han med
blicken ora alla instrumenten voro på
sin plats och om allt var i ordning att
börja.
Redan någon gång hade, om än med
årslånga mellanrum, vår goda stad gäs
fats af tyska sällskap, som här
uppfört flera af de då kända stora
operorna. Men det hade dock alltid
varit främlingar, sjungande på
främmande språk främmande tonskapelser,
hvilka ej kunde, så sköna de än voro,
väcka den genklang i finska bröst, som
det verkligt inhemska måste framkalla.
Nu skulle vi få höra något sådant.
Det blef med ens en andlös tystnad
i salongen, ty Pacius lyftade långsamt
taktpinnen, musiken intonerade,
uver-turen började. I samma stund var det
som om en elektrisk ström hade
genomgått alla, som om en känsla af
förståelse bemäktigat sig hvar och en,
ty redan vid de första tonerna kände
man, att man stod på egen grund, och
fattade att dessa toner återgåfvo vårt
eget själslif, återspeglade vårt folk,
vårt land — ja, utgjorde ett stycke af
vår historia. —
Ridån går upp. Scenen föreställer
vårt eget hafsomkransade Åland, där
den unge kung Karl och hans lysande
hof; landstigit för att i dess skogai
söka sitt nöje i en munter jakt. Det
är marknad, folket samlas att se på
den kungliga ståten. Så kommer den
vanliga, oundvikliga operaintrigen, som
skall sammanbinda styckets olika
partier och gifva det en dramatisk
lösning.
På tiljorna framträda idel bekanta
personer. — Vi känna dem alla, ty
de tillhöra ju vår egen umgängeskrets,
vi känna äfven af vår historia de
personer de framställa. De förnämsta
rollerna, Leonoras och Jonathans
inne-hafvas af fröken Hanna Falkman,
(sedan fru Brummer), och herr August
Tavaststjerna, båda med präktiga,
härliga röster, sympatiskt väsen och fint
uppträdande. Den sparsamma
änkedrottningen spelades af fröken Amanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
