Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 2 April 1909 - Premiären af »Kung Carls Jagt» af Pacius, af A. R. (Ur Finsk Musikrevy) - Fredrik Pacius. Den 19 mars 1909. Dikt af Hjalmar Procopé - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Törnroth, med en uppvaktande svit af
hofdamer, bland vilka man såg den
vackra konsulinnan Kiseleff (född >Sirén),
som skulle varit en prydnad för
hvilket hof som helst. De förnämsta
herrrollerna: grefve Horns utfördes af
Viktor von Haartman (sedan senator,
geheimeråd och landtmarskalk) —
grefve Gyllenstjärnas af konsul (sedan
kommerseråd) N. Kiseleff, och Reutercrantz’
af konsul (sedan statsråd) R. Frenckell.
Bland Bondflickorna sjöngos
solopartier af fröknarna Mellin, Lagus och
Wasenius. I mrrknadsscenen
uppträdde flera solister, bland dem den frans
ka språklektorn Graeflé, förevisande
en björn, med. kand. Lund man, som
under livarje föreställning nödgades hop- |
pa och 6vettas i den tjocka
björnpälsen. Den 8extonårige Kung Karl, som
ej hade något att sjunga endast
deklamera, framställdes de par första
gångerna af Adolf Wasenius (sedan
dansk generalkonsul), samt därefter af
den unga grefve Karl Mannerheim, då
ännu ej blifven student. Många andra
personer utförde biroller, men det skulle
här blifva en för lång förteckning att
uppräkna dem alla. Hela den
medverkande personalen lärer uppgått till
omkring etthundra personer, hvilka,
när de voro samlade till de stora
körerna, helt fyllde den ej stora scenen.
På kostymer och uppsättning i öfrigt
hade mycken omsorg nedlagts, men
dekorationerna voro däremot ganska
primitiva, dock hjälpliga. Man var
den tiden ännu ej så alltför bortskämd
i den vägen, och de motsvarade
därför pretentionerna, liksom ock
ekläre-ringen, då ännu bestående af de gamla
oljelamporna. Man visste då ej af gas,
än mindre af elektriskt ljus.
Ju längre stycket skred fram, desto
högre steg entusiasmen, desto djupare
blef förståelsen. När i andra akten
Leonora sjöng balladen
»Och hafvets unga tärna
hon gick en kväll så varm» o. s. v.
steg hänryckningen till sin höjdpunkt,
applåder dånade och sången måste
bis-seras.
Så kom till slut den mäktiga,
gripande finalen, som ännu i denna stund
efter mer än ett halft sekel
fortfarande förblifvit lika populär och som, när
den ljuder, aldrig förfelar att göra ett
djupt intryck på den nationella
känslan. Men då, första gången hörd,
dirigerad at Pacius själf, uppstämd af
hundratals röster och ackompanjerad
af en stark orkester, gjorde den ett
intryck, som aldrig kan förgätas. Hvarje
ton trängde till ens innersta och kom
alla hjärtats fibrer att vibrera.
Denna oförgätliga föreställning var
till ända, ridån föll ned öfver sista
akten under dånande applåder i salongen.
Alla de medverkande framropades gäng
på gång, och slutligen måste Pacius
själf träda upp på scenen under
ovationer som aldrig ville taga slut, för
att rörd och förlägen mottaga en
lagerkrans. Då han stod där bugande
och tackande för den allmänna
hyllningen, fattades hela publiken- af en
gemensam känsla, alla reste sig, och
plötsligt liksom påverkade af en
elektrisk stöt, uppstämde publiken Vårt
Land, och musiken ledsagade den. —
Med afsjungandtt af Vårt Land var
man den tiden mycket sparsam, den
brukades då endast vid särdeles
högtidliga tillfällen. Men nu bröt den
oemotståndligt fram som en
hvllnings-gärd åt kompositören själf.
En annan betecknande egenhet för
tiden vill jag äfven i samband härmed
påpeka, — frånvaron af all
blomsterhyllning. Det var den tiden ett ännu
okänt mod, och jag tror att man i hela
staden då kmippt kunnat få ihop
blommor tillräckligt för enda bukett.
Efter representationens slut
samlades hela publiken till ett mycket
ani-meradt festgille på Societetshuset, dit
alla de medspelande blifvit inviterade
och där Pacius och Topelius voro de
högt uppburna och firade
hedersgästerna, åt hvilka dagens stora ära och
triumf ägnades. Glädje, jubel och
entusiasm rådde på alla håll. Högstämda
tal och skålar tömdes för de bägge
firade festföremålen, som af Topelius
besvarades i lika höga ord, hvarpå
dagens bägge koryfeer lyftades af unga
och kraftiga armar och fördes i
gull-stol ett par hvarc kring salen. Därpå
höll Topelius sitt stora, minnesvärda
tal om musikens framtid i Finland och
framhöll att denna dag blifvit en
historisk dag, ty då hade den stora,
gedigna musiken slagit fast rot i vårt
land, — det var den höga tonkonstens
födelsedag hos oss. Den skulle
framdeles ej mera vara en främling, — ej
heller blott ett nöje och tidsfördrif, en
lyx blott, — den hade nu blifvit ett
nationelt behof. Men därtill behöfdes
ock en teater motsvarande den höga
konstens värdighet, hvilket man ej
kunde säga om det dåvarande rucklet, som
bar namn däraf. Under intrycket af
den stämning hans tal då väckte,
framlades en teckningslista för ett nytt
teaterhus af sten, och i den rådande
entusiasmen tecknades genast en god
del af det erforderliga beloppet.
A. B.
Fredrik Pacius.
Den 19 mars 1909.
Prolog vid svenska teaterns i Helsingfors
festföreställning.
Hur ljus var ej hans gärning och hur rik!
Han kom som främling och han blef vår
egen,
han röjde marken och han sådde tegen,
han skördade — och skörden vardt musik.
Ett muntert, lofvande musikgeni,
drog vandringsglad han en gång ut i
världen.
Från hemmet tog sin gud han med på
färden,
sin stråke och sin tyska melodi.
Han spelade för stora och för små,
och kungar bifall åt hans toner skänkte.
Han stämde sin fiol och log och tänkte:
»jag kan väl själf ett kungarike få».
Men intet kungarike utan strid!
Det visste han, men skydde inga faror.
Han kom, han blåste samman sina skaror —
och visst är, att han kom i rättan tid.
Han ville ärligt och han trodde gladt
och lärde oss att se som han och lifvas
af tanken att en tonkonst kunde trifvas
bland drifvorna uti vår norrskensnatt.
Framför sitt notställ bittida och kväll
han stred och fäktade med sina körer,
han gjorde musiker af amatörer
och rangorkestrar af små stadskapell.
Allt landet genljöd af hans toners klang,
och det var ständigt fest i alla sinnen,
när mästaren steg fram och höjde pinnen
och förde an sin segrande falang.
Så bröt han mark för nya tidehvarf.
Ett land, af seklers tystnad öfverspunnet,
han fann — ett rike, åt musiken vunnet,
han lämnade de kommande i arf.
Hvar tid har sina egna lystringsord.
Till andra stämmor lyssnar nu vårt släkte.
Men han var den. som först sin trollstaf
sträckte
och framtvang toner ur vår frusna jord.
Och det var han, som lärde oss den sång,
som skänkt oss hopp i mörker och i tårar,
den sång, som städs bär bud om gyllne
vårar
och löftens mognad i vårt land en gång.
Hjalmar Procopé.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Mars, 17, 30 Puccini: Tosca.
18 Puccini: Madame Butterfly.
19 Tschai k owsky: Eugen O negin.
20 Foroni: Advokaten Pathelin.
Balett: Dockféen.
21, 25, 28 Värmländingarne (matiné).
21 Wagner: Den flygande
Holländaren.
23 Mozart: Don Juan (Zerlina : fru
Oscar).
24 Peterson-Berger: Ran.
25 Wagner- Tannhäuser (Wolfram
hr Carl Lejdström, gäst; Elisabet,
Venus en herdegosse: fru
Schjer-ven, frkn. Edström, Karlsohn;
Tannhäuser, landtgrefven: herrar
Nyblom, Wallgren: Walter,
Bite-rolf, Henrik, Reinmar: hrr Malm
Mandal, Ericson, Sjöberg).
26 4:de symfonikonserten, 1 Sinding:
Symfoni, D-moll: 2 Natanael
llerg: »Saul och David», »Eros’
vrede», sånger för bariton (hr
Forsell) och orkester; 3 Em.
Sjögren, W. Stenhammar: sånger
(frk. Hesse) med piano; 4 H. Alf-.
vén: »En skärgårdssägen»,
»Mid-sommaryaka» för orkester.
27 Humperdinck: Hans och Greta.
Balett: Dockféen.
28 Wagner: Tristan och Isolde.
31 Puccini: Boheme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
