Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 17 Maj 1909 - Erica Wedekind (med porträtt) - Anton Rubinstein om Mendelssohn - Från Romas horisont, IV. P. S. af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des hon utverka af den dåvarande
vän-• lige kønuDg Albert, att hennes
fästman fick plats i Dresden, annars kunde
de ej gifta sig! Han blef också
utnämnd till finansråd i
järnvägsministe-riet, och när hon själf fick nog stor
lon firades bröllopet.
Fru Wedekind är Kgl. sachsisk kam
marsåDgerska och har hedrats med flera
ordnar, däribland »Lippe’sk a rosen»
första klass, gifven henne efter en
konsert i Detmold 1904 och som ej förut
gifvits åt någon konstnär.
Fru Wedekind börjar sitt gästspel
här som Marie i »Regementets dotter»
och lär sedan komma att uppträda
i »Mignon» och »Muntra fruarna»,
»Pajazzo* och »Niirnbergerdockan».
»Den blonda näktergalen», såsom
man kallat henne i Tyskland, där man
i afseende på hennes sångkonst
jämfört henne med Adelioa Patti och äfven
med vår Sigrid Arnoldson, skall
säkerligen här vinna stora sympatier och
blifva väl emottagen.
Anton Rubinstein om
Mendelssohn.
Under vintern 1888—89 behandlade
Anton Rubinstein i
Petersburg-konser-vatoriet under en cykel föredrag
kla-verets och pianots mästare och detta
med iilustrativa musikexempel, hvilka
på det intressantaste och klaraste sätt
förfullständigade föredragen. Snillrikt
och synnerligen fängslande talade han
särskildt efter Weber om Mendelssohn,
som han tillerkände typisk originalitet.
I hans verk, sade han, spårar man
uppsving till något högre, och denna
företeelse är af stort intresse i
afseende på musiklitteraturen. Många
kritiker behandla Mendelssohn med
ringaktning. Detta är oberättigadt, om
han också ej kommer i höjd med
Beethoven, Bach, Schubert eller
Schumann. Hsn skapade med sin
»Mid-sommarnatrsdröm» en ny art af
musik, och Alfvornas scherzo blef en typ
som lockade till efterföljd. Jag vill
tillägga att Mendelssohn lade mycken
vikt på formell skönhet, hvilket kan
tillskrifvas den miljö, i hvilken han
lefde, och hans grundliga klassiska
uppfostran. Sålunda skref han ock
på klassiskt bildadt 6ätt. Aldrig var
han utsatt för sådana känsloutbrott,
som föranledde romantikerna att till
och med i det yttre framträda som
genier och nonchalant drifva omkring
på kafféer och gnata på hela världen.
Han lefde däremot i den grekiska
världen och kunde ej annat än vörda
finnen, som hos honom nästan blef
maner. Då han började skrifva fugor,
skref han ej så, som man spelade dem
för 100 år sedan. Honom har man
att tacka för att fugans allvar blef
framhållet. Hade jag icke spelat Men-
delssohn efter Weber utan efter Hertz,
haden i kunnat förstå, hvarför han
måste uppskattas så högt. ålan
nästan afgudade honom, och hans
inflytande var ett faktiskt evenemang i
musiken. Redan den tredje fugan
visar att den Mendelssohnska fugan icke
ar skrifven i den Bach’ska stilen. De
äga ej dess djup, dess lugn och
upphöjdhet, utan de likna mera det
Hän-delska maneret, lysande af glans och
effekt; men det var för den tiden
redan ett stort steg. Äfven i den
fjärde dubbelfugan, H moll, saknas det
lugn uti stämföringeu, som man finner
hos Bach. Den är enklare men
ändock vacker. Äfven fämte, sjätte och
sjunde äro klangfulla fugor med
uppsving till stor och god stil, om än vi
icke i dem kunna uppsöka Bachs
heliga allvar och jämföra dem med hans
fugor.
En egendomlighet hos Mendelssohn
i afseende på hans tondiktning ligger
i hans pianokompositioner, hvilka
gjorde uppkomsten af en hel skola.
Hvar-ken Bach eller Beethoven bildade
skolor; Mendelssohn däremot, likasom
Schumann, Chopin och Liszt hade sin
skola, och ett af de verk som ledde
till efterföljd, i sådant hänseende var
Mendelssohns »Lieder ohne Worte.»
För den tid då de uppstodo voro dessa
tondikter af oerhörd betydelse.
Salongerna genljudade vid den tiden mest
af de vanligaste italienska
operamotiven. Beethoven var redan förgäten,
Bach likaså och Schubert obekant.
Plötsligen uppdykade sådana
kompositioner som »Lieder ohne Worte» istället
för den triviala variationsmusiken, och
med tanke därpå lär man sig
uppskatta deras värde.
Redan med sin första Lied i E-dur
(början af l:a häftet) åstadkom
Mendelssohn en revolution, då publiken för
första gången fick höra ett passande
motiv. Samlingens 3:dje Lied med
jagtstämningen (A. dur), den intagande
7:de (Ess dur n:o 1 i andra häftet),
och den vackra 17:de (A moll. n:o 5
i tredje häftet) den 22:dra med
körsången och den 23:je i folkton
(»Volkslied», A moll, båda i fjärde häftet) och
de »Venetianska» gondolsångerna, n:o
6 i första och andra, n:o 5 i fämte
häftet, kunna bl. a. påpeka9 såsom
utmärkta. I dess »gondolsångcr fram
manas bilden af Venedig, lagunerna,
månskenet, stillheten och gondolernas
framglidande. En annan vacker »Lied»
i samma stil, ehuru ej tillhörande
samlingen »Lieder ohne Worte» med dess
efterskörd, supplementet 8:de häftet,
är en i hans samlade verk förekom
mande »Gondellied».*) Hvad beträffar
de båda s. k. »Friihlingslied» och
»Spinnerlied» råder jag till att icke
•) Denna jämte ett vackert
»Klavierstück» och det utmärkta »Scherzo» i H
moll äro intagna i det
»Mendelssohn»-album, som till hans minne utgafs som
musikbilaga till Sv. Musiktidning 1908 och
som äfven finns att köpa särskildt.
benämna dem så, emedan det ej var
Mendelssohns afsikt. Den första af dessa
är n:o 6 i femte häftet, den bekanta
i A dur med förslagen; »Spinnerlied»,
Presto C dur, förekommer ofta under
delta namn på konsertprogrammen
(den enda nu för tiden som
konsertnummer förekommande) och utgör n:o
34 i samlingen, eller n:o 4 i sjätte
häftet. Lieden n:o 27, E moll, op.
62, n:o 3 i fämte häftet, blef af
Mo-scheles instrumenterad och spelad i
Leipzig vid Mendelssohns begrafning.
»Variations sérieuses» kallade
Mendelssohn denna sin komposition, op.
54, antydande att dessa icke äro
ytligt tekniska variationer, sådana som
på hans tid hörde till tidssmaken.
Såsom tekniska kompositioner af
Mendelssohn kunna betecknas Capriccio
i fiss moll op. 5 och karaktärsstycket
ur op. 7, en eterisk tondikt som kan
liknas vid en älfvalek, Bekanta äro
ock Scherzo i E moll. Fantasie i F
moll och Scherzo capriccioso, hvars
presto är en af Mendelssohns
värdefullaste kompositioner,om icke måhända
den allra värdefullaste af hans
pianosaker. Den utmärker sig så\ äl genom
form som genom originell karaktär.
Lyrik, lidelse och munterhet uppdyka
i den alltjämt och det af tvingande
nödvändighet, icke såsom en
obligatorisk beställning eller begäran af
förläggaren.
Af Mendelssohns mångskiftande verk
får man begrepp om hur betydande,
hur konstnärlig och högst intressant
han var. Ju mer hans tid, dess rent
tekniska riktning dess eländiga
variationer (Herz, Hiinten etc.) tagas i
betraktande, desto högre måste hans
värde stiga och öfvertygelsen befästas, att
man har honom att tacka för en
konstens pånyttfödelse och förädling. Delta
måste också Liszt ha funnit, som
visserligen ej tillhörde Mendelssohns
beundrare men i en kritisk essay öfver
»Midsommarnnttsdrömmen» började den
med följande bekanta anekdot. »Då
en gång Göthe och Beethoven
spatse-rade tillsammans och den förstnämnde
hade att besvara vördnadsfulla
hälsningar från alla håll, vände han sig
slutligen till den stora musikern med
de orden: »Hur ansträngande och trå-
kigt är det icke att vara en
berömdhet»! Hvarpå »Beethoven retad gaf
till svar: »Vet ni så säkert att
hälsningarna gällde er ensamt?» —
»Detsamma, menade Liszt», kunde
Mendels-son säga till Xhakespear med
hänseende till hans tonskapelse
»Midsommar-nattsdrömmen».
Från Romas horisont.
IV.
P. s.
Den ej mindre artistiskt än
ekonomiskt glänsande »Coréa-säsongen
erhöll häromdagen, lika med förra årets,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
