Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 17 Maj 1909 - Från Romas horisont, IV. P. S. af Anteros - Följetong: Lutspelerskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
en den värdigaste afslutning genom
trenne konserter med Willem
Mengel-berg såsom dirigent; den första af
dessa upptog kompositioner af Brahms
samt förspelet till Wagners
>’Mäster-sångarne» och gralscenen i »Parsifal»,
första akten; den senare Beethovens
första och nionde symfonier, båda i en
under den öfverlägsna holländska
ma-estrons ledning snart sagdt perfekt
tolkning. Den förträffliga orkestern
kommer att ytterligare, under
Mascag-nis ledning, gifva ett par konserter i
Firenze. Af Italiens tre förnämsta
operateatrar har »Costanzi» i år att
uppvisa ett deficit af 70,000, »S. Carlo»
och »Tm Scala» ett sådant af resp.
140,000 och 250,000 lire. hvadan
utsikterna, i synnerhet för den
sistnämnda äro allt annat än ljusa.
Roma 4 maj.
An te ros.
FÖLJETONG.
Lutspelerskan.
Nej, detta Amsterdam är då det
tråkigaste näste, som Gud »skapat»,
utropade en promererande, som flanerade
utefter en af det nordiska Venezias
kanaler en dimmig oktoberafton år 1(191.
Det var en helt ung man med
intagande, intelligenta anletsdrag, bilden
af en äkta sprätt på den tiden, men
med spår af en viss vårdslöshet, som
förrådde konstnären.
I nästa ögonblick blef den
missnöjde förskräckt öfver sina egna ord, som
ej skulle ha rekommenderat honom här,
där han tämkte göra sin lycka; han
såg sig omkring och log, ingen hade
hört hans ord, måhända stennymfen i
den närbelägna trädgården, och hon
skall tiga.
Han skred vidare, då fick han höra
ett ljuft smekande strängaspel, och
se-dau introduktionen var slutad, sjöng
en skön, kvinlig stämma en italiansk
visa till lutau.
Genast blef främlingen stående,
lyssnade, skakade på hufvudet, lyssnade
om igen, och då den sista tonen hade
förklingat, klappade han i händerna
och ropade högt bravo.
I trädgården låg ett litet hus med
ett öppet af vildvinsrankor omslingradt
galleri, som en ond ande tycktes ha
fört hit från södern. Ut på det.ta
galleri kom just nu en äkta holländsk
kvinnogestalt, en ung, starkt bygd
flicka med ett friskt, rundt ansikte,
infattadt i rikt ljust här. Hon hade
ett långt släp af hvitt siden och en
bekväm tröja af högrödt siden med
hvitt pälsverk, I sin högra hand höll
hon lutan, under det hennes kvicka,
bruna ögon sökte konstkännaren, hvars
händer och läppar hade slösat så
ljud-ligt bifall på henne.
Denne tog af sig hatten och ville
just tilltala henne, då hon hastigt lade
fingret på munnen och försvann i
huset.
Främlingen gick in på närmaste
värdshus och nedkastade här hastigt
en täck, italiensk kärleksvisa, med text
och musik af egen komposition, på ett
ark papper och vände sedan tillbaka
till det ensamma huset för att med
tillhjälp af en sten slunga detta originella
kärleksbref in på det öppna galleriet.
Sedan grep han skyndsamt till
flyk-ten.
Följande morgon inheratade han
underrättelser. Huset tillhörde den
berömde målaren Pieter van Slingeland
och den unga sångerskan var Jakobäa
Hinvens, hans systerdotter, som
tjänade honom till modell för hans små
kabinettstycken. Det var hon som han
hvar gång trollade fram på duken, allt
jämt i hennes sidenrob och pälskofta,
än lekande med en papegoja, än
ploc-kaude en drnfva eller försjunken i
betraktandet af sin granna drägt.
När främlingen åter smög omkring
trädgårdsmuren på aftonen, visade
Jakobäa sig på galleriet och gaf honom
en vink. Han klättrada hastigt upp
på den låga muren, hoppade ned på 1
andra sidan, och då den behagliga
flickan kom ned för trapporna, låg han
redan ridderligt cör hennes fotter.
»Jag ber, min herre, inga
dårskaper», började Jakobäa.
»Det är svårt att hålla sig
förnuftig öga mot öga med er», svarade
främlingen och steg upp samt förde
den holländska Venus’ hvita hand
vördnadsfullt till sina läppar, hvarpå
han presenterade sig som musikern
Reinhard Keiser från Leipzig, hvilken
redan hade väckt kännares
uppmärksamhet genom åtskilliga små
musikstycken. ehuru han ej var mer än nyss
fyllda aderton år.
»Så mycket jag än fröjdar mig
öfver att lära känna en Apollos lärjunge»,
sade den blonda skönheten, »ty äfven
jag älskar musiken lidelsefullt, så måste j
ni dock afstå ifrån att se mig vidare.
Min morbror bevakar mig strängt, han
skulle genast jaga bort mig, om han finge
några misstankar om att jag känner
gud Amor ej blott från hans taflor.
Hvad skulle jag, en stackars fader- och
moderlös flicka utan all förmögenhet,
då ta mig till?»
»Följa er genius», svarade Keiser, j
»Det vore nog bra, men är tyvärr
ej utförbart», svarade Jakobäa sorg- ,
set.
»Vi skola se till», utropade den
käcke musikern, »först och främst blir
ni ej så lätt kvitt mig,. Mäster
Slingeland skall själf föreställa mig för er i
morgon.»
Trallande en italiensk visa hoppade
Keiser åter öfver trädgårdsmuren och
I ilade därifrån.
Jakobäa blef ej litet öfverraskad, J
när hennes morbror följande förmiddag
ropade henne till sig i atelieren och
föreställde henne Kaiser som sin nye
lärjunga.
»Tag plats här med din luta på
armen sådan du går och står», sade
konstnären, »och ni herr Keiser skall
måla af flickan så godt ni kan. Jag
vill framför allt se om ni har talang.»
Jakobäa tog plats i en snidad
länstol bredvid ett bord, på hvilket stod
en korg med frukt, drog upp fotterna
på en pall och lade lutan i knäet allt
efter Slingelands föreskrift, hvarpå
Keiser oförskräckt grep sig an med
att måla.
Sedan han hade rasat en stund på
duken med pensel och färger, skakade
mästaren på hufvudet, ställde fram en
ny duk och började själf måla.
»Se, hur jag gör», sade han, »se
på, ställ er bakom mig och blicka lika
ofta på modellen som på duken.»
Keiser lydde. Hans blickar hängde
nästan uteslutande fast vid den
hänförande flickan, hvilken hade all möda
i världen att behärska sig så pass, att
det skalkaktiga leende, s:>m lekte kring
hennes fylliga röda läppar ej öfvergick
i ett högt skratt.
Så gick dag efter dag; först
arbetade Keiser på sin bild, sedan målade
mästaren på sin, tills båda blefvo
färdiga med sina uppgifter.
Slingeland ställde sig nu framför
staffliet och betraktade uppmärktsamt
Keisers verk, därpå började han skratta.
»Nej, min käre herre», sade han,
»för målning har ni ej någon talang,
ej den ringaste. Håret ser ut som
halm, armarna likna tvänne ostar och
lutan kunde man lika gärna ta för en
kurbits. Nej, nej, slå det ur hågen.»
Samtidigt hade Keiser blifvit
stående hänryckt framför Slingelands
kabinettstycke, som denne hade döpt till
»Damen med lutan». Det var i själfva
verket natur, återgifven med fulländad
konst. Ja, det var Slingelands fina
pensel, hans klara guldton, hela hans
förnäma talangs tjusning låg öfver
bilden.
»Ni har rätt», sade Keiser, »jag är
ej någon målare, men kanhända är jag
något annat. Hör på.» Han satte
sig till det lilla klaveret, preludierade
och började sedan spela en af sina
täcka kompositioner. Mäster
Slingeland hörde på med hakan stödd i
handen, nickade för sig själf, lyssnade
igen och utropade ändtligen; »Ja det
tycker jag bättre om. Af hvem är det
stycket?»
»Af mig.»
»Af er?» Slingeland steg upp och
lade handen på den unge mannens axel.
»Då ligger det en musiker i er, som
kommer att låta tala om sig.»
Keiser, hvars fåfänga var lätt
smickrad, bugade sig öfveriycklig.
Den unge musikern umgicks nu i
den gamle Slingelands hus, utan att
denne anade något ondt däri. Under
det Jakobäa satt för morbrodern till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
