Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 16 Sept. 1909 - Musikpressen - Den naturliga klaverteknikens grundprinciper, fastställda med afseende å den moderna stilens fordringar, af Gösta Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deraf och har till vignett ett tornparti
å stora utställningsbyggnaden.
Musiken äi hurtig och icke utan
feststämning. »Rheinläder» och »Finska
valsen» höra till en gammaldags musik,
som man nu sätter värde på. Sven
Spelemans »låtar» (med spelmannens
vignettbild) innehålla G valser, 2
polskor, 2 marscher, 1 quadrille och 1
mazurka, utgörande en samliog
lif-vande folkmusik. — De känslofulla
och melodiska sångerna af C.
Rossan-der uppbäras af ett rätt anslående
osökt ackompagnemang.
Af utländsk komponist förekommer
bland de ofvannämnda pianostyckena
den särdeles vackra »berömda»
menuetten af Moszkowski, den i Breslau
födde ansedde pianisten af polsk
ex-traction ocb sedan tio år bosatt i Paris.
På \\ ilh. Hansens förlag,
Köpenhamn, har utkommit
kvintföljder samt öronbedöfvande
dissonanser. Deremot äro Tarengis små
stycken särdeles nätta och äfven lätta
samt antagligen, såsom försedda med
tingersättniug, ämaade för elever. H vart
och ett af des-a stycken är tillegnadt
någon anhörig eller vän till
komponisten. Detta är ock fallet msd de i
samma stil hållna, vackra styckena för
violin och piano af Frontini. Polleris
»kontemplation är ett melodiskt
»Largo», tillhörande en samling »Morceaox
choisis».
v /
Den naturliga klaverteknikens
grundprinciper, fastställda med
afseende å den moderna stilens
fordringar.
Af (iiista Wahlström.
f ra klangen af de strängar, hvilka
genom intrycken ur samma yttervärld
bringats att ljuda högst, blott till
klangfärgen något påverkade af de register
personlighetens, det individuella
väsendets instrument förfogar öfver, där
kan han i konstverket inlägga sin själs
sanning, där får detta lif af hans
ande.
Af naturen nedlagdt i hvarje
människas bröst omfattar detta instrument hela
skalan af mänskliga lidelser och
känslor. Barnet är blott ännu icke
medvetet nm denna skatt, men blir det
just geom sin mottaglighet för intryck,
.lu skarpare lakttagelseförmågan är
desto tidigare, desto intensivare
utvecklas de lidelser, de känslor, som dessa
yttre intryck väcka till genklang i
bar-nahjärtat. — Här är det, som
uppfostran med dess förtjänster och fel utöfva
sitt starkaste inflytande. — De
strängar, som engång sjungit, om ock
aldrig så klart, de kunna stämmas,
förmås att jubla, men de kunna också
dämpas, förrosta, de bringas aldrig till
tystnad, de finnas där och de ljuda,
om också deras klang oren och svag
försvinner i harmonier bildade af de
öfriga. I barnaåren väckes och danas
den personliga karaktären, i
ungdommen vniner den stadga och fasthet, och
sedan fördjupas den och utvecklas i
mån af sin egen lifskraft.
Barnet behöfver endast ledning och
vård, själf vill det lära och själf kan
det lära. Där icke intresset för en
sak kan väckas, där för intet tvång
mot målet, där öfvertygelsen icke ingår
i medvetandet, där är bjäitat
främmande för alla dogmatiska teorier och
läror; hjärtat vill själft döma hvad
som är rätt, vackert och godt. — Och
då kärleken till naturen engång blifvit
så stark, att denna skatt, evigt ny,
outtömlig, lysande och värmande med
en egen inre kraft, af intet kan
ersättas, då skall heller icke hjärtat
lämna rum för några låga begär och
lidelser, afund, hat, ohöflighet, girighet o.
d. Om vi i naturen finna alla af
våra lägre, onaturliga begär och böjelser
skapade värden tillfullo ersatta, ja
långt fullkomligare, hvarför skulle vi
då trakta efter sådana, hvarför skulle
vi afundas dem, hvilka finna sin
lycka i att ega dessa. — Det arbete åter
som öfver vakas af hjärtat i dess
intimaste förbund med naturen, skall då
icke vara förgäfves, det skall skänka
tillfredsställelse, väcka lf och bringa
välsignelse, ty det vill gifva, där det
får och förmår. Endast på denna väg,
endast där en sann förståelse af och
kärlek till det i ädlaste bemärkelse
sköna utvecklat känslan och smakeD,
endast där kan denna finkänslighet
äfven i och genom arbete skapa
skönhet, sanning, lif.
Genom att fullfölja denna tanke,
som kanske skenbart tyckts föra oss
utom vår uppgift och hvilken, som
det redan antydningsvis framhållits,
ytterligare utvecklad kunde leda till
för orgel:
Sjögren, Emil: Prélude et Fugtie pour
Orgue. Op. 49 å monsieur
Alexandre Guilraant.
Detta nj’a orgelverk af Sjögren, som
börjar med ett preludium, »Andante
con elevazione», i A-moll, afslutadt med
en kortare sats i A-dur, efterföljes af
en Fuga, »in tempo ordinario» i
A-moll. Det hela har en kromatisk
karaktär och är ett ståtligt orgelstycke.
Det är också tillegnadt den berömde
franske orgelspelaren och komponisten
Guilmant. Häftet. 10 notsidor i
omfång, bar, som vanligt med de danska
förlagsverken, icke något pris utsatt.
På Carisch & Jänichens förlag,
Milano (Leipzig), har utkommit
för piano, 2 händer:
Ricci-Signorini, A: raesaejgi
(Paysa-ges) 4 Compositioni. N:o 1. All
alba (Morgendämmerung); 2.
Caval-cata di nuvole (Jagende Wolken);
3. Cipressi (Cypressen); 4. Di sera
in montagna (Abends in den
Bergen). Komplett 3 Mark.
Tarengi, Mario: Impressions et
Sentiments, Op. 47. N:o 1. Cbant du
Pt’cheur; 2. Tarantelle; 3. Simple
histoire; 4. Le Retour du Paysan;
5. Berceuse triste; G. Chanson et|Dans6;
7. La petite Source; 8. Marche
d’ Enfants; 9. Vision; 10. Causerie
d’ amour, å Mark 1,30.
för violin och piano:
Polleri, G. B.: Gmtemptation. Mk. IGO.
Frontini, F. Paul: Dix Morceau.
N:o 1. Berceuse; 2. Romanza; 3.
Page d’ Album; 4. Barcarolle; 5.
Confidence amoureuse; G. Serenade
Arabe; 7. En songe; 8. Ultimo
Canto; 8. Melodia; 10. Frammento,
å 1—1,75 Mk.
Det förstnämnda pianostycket, af
Ricci-Signorini, »Landskapsbilder , går
i mr Debussys fotspår och frossar i
I.
Ett konstverks värde bestämmer i
första och sista instans dess estetiska
halt — det sköna —, likväl icke att
förstås som något, det där i mer eller
miudre hög grad tilltalar enhvars
religiösa, moraliska känslor; för att rätt
uppfatta konsten fordras, att vi
åtminstone momentant kunna försätta oss
i en sfär »jenseits von gut und
böse». — Den estetiska halten ger sig
tillkänna i konstverkets helhetsverkan
och innefattar i sig alltså resultaten
af alla de faktorer, hvilka medverkat
till dess uppkomst;
sinnesförnimmelserna, tanken, fantasin, formsinnet,
därjämte tekniken, och slutligen det, som
utgör själen i konstverket, den rena,
ädla känsla, som, där den i största
intensitet och in i minsta detalj
genomandas det hela, förlänar mästerverket
dess högsta glans och fulländning:
kärleken.
Inför mästerverket förnimma vi en
känsla af om icke kärlek, så
åtminstone vördnad och beundran. Här har
komposition och teknik på det
lyckligaste flutit samman för att skapa
något helt, de ha mäjslat ut ett st3reke
ur verkligheten, framställt en bild ur
den skapande mästarens själslif eller
fantasi och de ha gjort det med en
kraft och öfvertygelse, som komma
den betraktande eller åhöraren att
förnimma liksom ett återsken af den
kär-j lek, som besjälat mästaren, en kärlek,
hvilken för hans inre öga uppenbarat
många för den kalla betraktaren
för-J borgade skönheter, en kärlek, som
o-medvetet, men på samma gång
obetvingligt bjudande, låter honom vid
återgifvandet af ämnet, föremålet för
hans kärlek, framställa bilden i det
ljus, i hvilket just denna kärlek
skådar densamma. Den borgar för sanning
vid återgifvandet, och vid skapandet
j af ett verk, där konstnären kan skåda
in i sitt hjärtas innersta, mest
förborgade känslovärld och där ostörd
uppfånga och till yttervärlden fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
