Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 16 Sept. 1909 - Den naturliga klaverteknikens grundprinciper, fastställda med afseende å den moderna stilens fordringar, af Gösta Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en bei mängd andra slutsatser och
föra oss in p& områden, visserligen
själf-ständiga för sig, men likväl af största
inflytande på konsten i dess väsen
och ursprung, genom att fullfölja den
samma ha vi väl i hufvudsak
betecknat beskaffenheten af och
utvecklings-vilkoren för den planta, hvars frö, af
naturen nedlagdt i människans bröst
och väckt till lif af den befruktande,
lifgifvande värme, som utstrålas af
kärleken till naturen, dess moder, den
plauta, hvilken där den haft kraft att
bryta alla hinder och motstå alla dess
existens hotande, fördärvbringande
företeelser, och nått sin fulla utveckling,
engång skall framalstra blomster,
hvil-ka genom sin skönhet bära vittne om
denna kärleks underbara makt.
Följa vi ännu längre utvocklingen
i vår liknelse, så se vi, att dessa
blomster — konstverken — iDgalunda
utgöra slutlänken, målet eller afsikten
i individens utvecklingförlopp; deras
tillvaro är en naturlig och nödvändig
följd af den alstrande naturkraften.
Måhända har naturen ska afsikter
beträffande deras form, färg o. s. v.,
själf-va äro de blott medel för någonting
högre, — de innesluta i sig
upphof-vet till nytt lif, fröämnen, i hvilka
växten ingjutit kraften af hela sin själ
— urspiung till nya tankar och
känslor, hvlka föienade bilda d<n nya
individens väst-n. Då detta frö, sedan
den i detsamma inneboende eviga
lifs-kraften vaknat, gifvit upphofvet till
och näring för den nya plantan, skall
också den i en lämplig jordmån nå
sin utvecklings höjd, alstra blommor
och bära frukt, desto rikare, ju mera
gynnsamma lifsbetingelserna äro, och
i lyckligaste fall skall kanske denna
märkliga lifskraft utveckla andra
former, hvilka genom sin af en ny,
individuell prägel burna gestalt bära vitt
ne om naturens skapande kraft, skapel
sens skönhet.
Det vi här sökt bevisa är, at
konsten, själf en lifsform, men uppvuxen
ur och hemtande sin lifskraft ur den
etiska kulturen, kan utveckla sig
endast på denna grundval och kan nå
sin högsta blomstring hos de nationer,
de samhälien, där denna grundval står
säkrast och högst; bekräftelse härå
finna vi öfverallt i historien. — Den
etiska kulturens odling är det alltså
vi i första hand skola vinnlägga oss
om för att någon skön konst skall
kunna vara möjlig. — I konsten och
poesin är personligheten allt , säger
Gothe.
Endast så länge har konsten
lifskraft som den i sig forener barnets
sensualism med ungdommens idealism,
hvartill kommer den m’*nliga kraften
i uttrycket.
Om vi sålunda uppfatta konsten och
njuta den, icke blott som något
roande, underhållande tidsfördrif, eller ett
samlande af sällsynta föremål, — en
lyx, hvilken endast den rike kan unna
sig- —, om vi icke i denna konstnjut-
ning vilja stanna vid beundran af
någon mekanisk färdighet, hvilken dock
utgör endast en af betingelserna för
konstverkets uppkomst, utan om vi i
konstverket förnimma anden af ett
lef-vande väsen, 1 ifvet själft, då skola vi
också eifara, att genom kraften af
detta väsen något inom oss själf
väc-kes till lif, spirar upp, desto
intensivare, ju rikare lifvet för oss ter sig
i konstverket. Där vi för ett
konstens mästerverk känna samma heliga
vördnad som inför naturens ädla skön
heter, där skall också den andra, som
besjälar konstverket, omedelbart
genom sinnesintrycken förmedlas i vårt
inre; där vördnaden icke finnes, där
hjälper intet sökande eller samlande,
och det enda vi vinna är en ytlig
uppfattning af de former konstsjälen
iklädt sig. — Men all skön konst,
sade vi, är en yttring af det a’lmänun
etiska tillståndit hos persrolighe’en,
samhället eller nationen; för att alltså
verkligtn kunna vårda något inom
konsten fordras, att vi, om också icke
själfva stående på samma etiska
ståndpunkt, ur hvilken konstverket utgått,
åtminstore i vår fantasi ha ett begrepp
om densamma och dess betingelser.
Om vi i konstverket förnimma en
gnista af den kärleks eld, som gifvit det
lif, då skall denna kärlek j-ppa oss
sin hemlighet och skänka sitt bästa,
sig själf, oberoende af vår vilja; ty
konstens väsen är kärlek, en lefvande
känsla, som, dar vi förstå den, griper
oss och talar till oss ur livarje tou,
hvarje fiber.
Beträffande ordet »komposition»,
hvilket så allmänt användes för att
beteckna en sammanfattning af alla
faktorer i konstverket, utom det tekniska
utförandet, och som därför genom sin
ursprungliga betydelse lätt ger
anledning till missförstån 1 och falska
begrepp, yttrade sig Goethe en gång; » det
är ett nedrigt ord, för hilket vi ha
fransmännen att tacka, och som vi så
snart som möjligt åter måtte söka
befria oss ifrån. Huru kan man säga,
att Mozart komponerat sin Don Juan.
Komposition — liksom vore det en ka
ka eller ett stycke bisquit, hvilket
man hoprört af ägg, mjöl och socker!
Det är en andlig skapelse, det enskilda
likaväl som det hela gjutet ur en själ,
uppfylldt af en lefvande ande, hvarvid
dtn producerande ingalunda försökte
ock styckade och förfor godtyckligt,
utan hvarvid själen hos hans geni hade
honom i sitt våld, så att han måste
utföra hvad denna befallde .
Tonverkets förmåga att verka
oberoende af tid och rum. den ständiga
pånyttfödelse, den ständigt vexlande
personliga gestalt det förmår, ja, till
och med tvingar till att ikläda sig i
reproduktionen, dock främst det språk,
så rent, så enkelt och dock så
underbart djupt och öfverväldigande -
naturens idealiserande språk, musiken
som talar till oss ur tonverket, detta
höjer tonkonsten öfver hvarje annan
konstart.
Men för att tonverket skall kunna
iklädas någon gestalt, är materialet
därtill oundgängligen nödvändigt.
Samma betydelse, som materialet har inom
öfriga konstarter, har en väsentlig del
uf det, hvad vi vanligen kalla
»teknik» inom den utöfvande konsten,
nämligen den genom arbete uppnådda
rent mekaniska färdigheten —
beskaffenheten af och ändamålsenligheten hos
de rörelser, med hvilkas hjälp vi kun’
na framställa det skapade tonverket.
Likasom det producerade verket inom
andia konstarter emellertid för sin
uppkomst förutsätter något annat än
blotta materialet, likaså fordrar den
ntöfva’ de tonkonaten vida mer än den
mekaniska färdigheten, nämligen just
de samma faktorer, —
sinnesförnimmelser, tanke, fantasi, formsinne och
kärlek — hvilka äro de nödvändiga
betingelserna för hvarje annan
skapande konst. Dessa instinktiva krafter
måste fö das, väckas, och detta icke genom
handens arbete utan, såframt icke med
födda, genom — kärlek. Ju
intensivare de verka, desto säkrare,
ome-delbarare dirigera de rörelserna.
Teknik i egentlig mening inom den
instrumentala utöfvande konsten vore
alltså vår förmåga att behärska
rörelseformerna, det är, att kunna gestalta
dem i enlighet und våra intentioner.
Liksom öfriga konstarter, så bör ock
den utöfvande tonkonsten sträfva till
att arbeta med möjligast bästa
material. Där konsten tjenar något lägre
mål, där konstverket är afsedt att
tillgodose personliga begär af begränsad
varaktighet, där förslår ett mindne
godt sådant. — Vi förliknade
konstverket vid blomman; hvilket
bet)’-dande arbete har icke plantan föi
rättat, hvilken otalig mängd af fina
cell-väfnader har icke lifskraften inom
densamma alstrat för att nå så långt, till
blommans utveckling.
Liksom vi emellertid icke i naturen
äro tvungna att söka den enstaka
blomman, den enstaka plantan för att
kunna njuta af skönhet, utan finna
skönhet öfverallt, äfven bland alla
lägre former, icke allenast i växtriket,
så träffa vi samma mångfaldiga
skönhet svttringar, samma rika lycka och
tillfredsställelse i konsten, äfven i det
lilla.
Ruskin säger bl. a.: »De konstens
eröfringar, hvilka man hittills vanligen
ansett såsom resultaten af uteslutande
inspiration, ha ernåtts blott på
förnuftigt bedrifvet arbetes långa
trappstegar och under inflytande af känslor,
som äro gemensam egendom för hela
mänskligheten» — — och vid ett
annat tillfälle: »Hvarje människa skall
finna en utsökt personlig glädje i sin
egen ringe skicklighet, lksom det
också är meningen att hon skall finna
sin lycka i sitt eget lilla hus eller sin
trädgård, på samma gång hon utan
afund och lystnad aktar den större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
