Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 1 Okt. 1909 - Den naturliga klaverteknikens grundprinciper, fastställda med afseende å den moderna stilens fordringar, II, af Gösta Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjligaste mån upphäfva de ur dessa
materiella funktioner härflytaude
ener-gihämmande momenten, detta Lar vaiit
och skall ständigt blifva
instrumentbyggnadskonstens och den
instrumentala teknikens uppgift.
De framsteg och vinningar
instiu-mentbyggnadskousten gjort under
senare hälften uf förra seklet för att
nå vår moderna flygels fulländning ha
tyvärr icke följts af någon
motsva-sande teoretesk utveckling af den in
strumentala tekniken, En utveckling,
och t. o. m. en gynsam sådan vore
ju visserligen att anteckna, såframt
alla de tusentals etyder och öfningar.
som på denna tid uppstått, i själfva
verket vore i stånd att i förhållande
till deras antal uppfylla de med
desamma afsedda ändamålen. Orsaken
till att så icke kunnat ske står
ingalunda att söka i etydernas underhal
tighet, oftast icke heller i bristande
flit och förmåga hos eleven. — Alla
de »skolor», som under detta half va
sekel grundats af framstående
pedagoger, ha väl i mycket kompletterat
och förbättrat hvarandra; alla ha de
vidhäftats af särskilda principiella fel,
beroende af förvrängda begrepp om
orsak och verkan och ur dem
härledda falska kombinationer.
I det föregående särskilde vi
material och teknik inom kluverkonsten
och betecknade med materialet de
naturliga rörelsefunktionerna hos den
mänskliga spelapparaten, — här har
materialet såsom verksam energi redan
en högre ideell, betydelse —
funktioner, hvilka för ett fulländat utförande
af ett tonverk genom öfning måste
projicieras för instrumentet och
automatiseras, i öfverensstämmelse med
de musikaliska former, på hvilka
samma tonverk är uppbyggdt. — I
analogi härmed kunna vi i tekniken
särskilja mellan l:o den elementära
tekniken, hvilken af ser att till deras
arbetsförmåga höja och förädla, det är
under den fria viljans omedelbara
inflytande och kontroll ställa
spelapparatens naturliga fraktioner, samt 2:o
den individuella tekniken, i hvilken
orsak och verkan, medel och mål
sammanfalla, och hvilken vi kunna
beteckna som viljans, själens emanation
eller utstrålning i konstformen.
Denna teknik är det, som bestämmer och
reglerar de musikaliska »nyanserna»,
de dynamiska och agogiska
schatteringarna och strukturförhållanderna i
enlighet med personlighetens individuella
objektiva och subjektiva disposition,
sålunda bevarande »stil» äfven i
reproduktionen.
Att en stil i denna mening enligt
de gamla skolteknikernas »metoder»
i prakti kon aldrig kunnat och aldrig
skall kunna förverkligas, detta skola
vi i det följande närmare utveckla;
här må blott antydningsvis framhållas,
att den väsentliga orsaken härtill
ligger i de af dem alla använda aktiva
»finger-» och »haudledstekniker» i de
centralare delarnas af spelapparaten
fixation eller uteslutande från
medver-kau vid rörelsen, hvarigeuom det
psykiska momentets upphäfvande i den
tonala verkan eller yttersta
försvagande måste bli en nödvändig följd,
antingen omedveten eller afsiktligt
efter-sträfvad.
Annu i våra dagar söka lärare och
elever sin välsignelse i dessa skolors
schematiska undervisningsmetoder och
irrläror. — Emellertid tyckes sinnet
i allt vidare kretsar öppnas för de
missförhållanden, som insmugit sig i
konsten, hotande att i detta
materialismens tidehvarv, där intet aktas
heligt, beröfra äfven konstverket den
själ, af hvilken den lefver och verkar.
Sökandet efter sanning har medfört
en frigörelse fnån hittills gällande
principer och riktat tanken på nya
vägar, hvilka också den del af
undervisningen, som berör den
instrumentala tekniken, bör vandra för att höja
konsten ur dess nuvarande
förnedrings-tillstånd. Denna frigörelse har tagit
utryck i en mängd skriftliga arbeten
af såväl betydande konstnärer som
konstnärligt och vetenskapligt bildade
pedagoger. Det betydelsefullaste af
dem torde vara det år 1905 i
Leipzig utkomna: »Die natürliche
Klaviertechnik», författadt af den kände
kla-verpedagogen och musikskriftställaren
E. M. Breithaupt. Denne använder
här för första gången begreppet
»naturlig» teknik såsom motsats till alla
de föråldrade skolornas materialistiska
uppfattning af klavertekniken, och han
betecknar härmed; »Spelorganismens
som helhet (skuldror, armar, händer,
fingrar) fria, rytmiskt- naturliga lörel
seautomatik såsom grundval för den
klaveristiska tekniken». Om också som
mig tyckes, Breithaupt ännu icke
tagit steget fullt ut för att nå en
fullkomlig enhet i det
psykiskt-instrumeu-tella, så är nämnda verk likväl genom
sin öfverskådliga klarhet och
systematiska noggranhet af grundläggande
betydelse och egeadt att sprida ljus
och arbetsglädje i de vidaste kretsar, I
— icke minst där pianot betraktas
såsom ett af onda makter uppfunnet j
tortyrredskap för såväl den spelande
som åhöraren.
Förf. till denna uppsats har själf
under en flerårig vistelse utomlands
varit i tillfälle att vid de förnämsta
konservatorier lära känDa och följa
med utvecklingen enligt olika
»metoder», såväl hos enskilda elever som
jämväl olika lärares klasser, har själf
fått pröfva och slitas med d)Tlika
metoder; har därvid jämväl varit vittne
till de ofantliga företräden, som
vinnas, där dessa moderna (i egentlig
mening dock klassiska) idéer beträffande
klavertekniken förverkligats i praktiken
och följts vid undervisningen.
En väsentlig orsak, hvarför så få
pianoelever i vårt land liksom
annorstädes, trots årslånga, trägna,
hängif-na studier kuuna nå någon högre grad
af individuell frihet och fullkomning
på klaverteknikens och — estetikens
område, är helt säkert att söka uti
lärare och lärarinnors ringa kännedom
om och intresse för de reformer, som
här på senare tid genomgripande och
omdanande brutit väg. Öfvertygad här
om och i hufvudsak stödjande mig på
resultaten af de senaste årens
forskningar och praktiska erfarenheter, vill
jag icke vare sig klandra enskilda
pedagogers undervisningsmetoder eller
föreslå någon reform af hela
undervisningsväsendet på detta område,
utan afser förevarande uppsats att
genom en framställning i korta drag uf
de väsentligaste missförhållanden, som
i allmänhet äro rådande vid det
kla-vertekniska studiet och
undervisningen, i någon mån bidraga till att bättre
förhållanden inträda.
Hvad som för några årtionden till
baka kunde uppnås genom de
särskilda skolornas metoder genom
fingergymnastik och exercis af olika slag,
genom att dagl’gen i timtal tröska
i-genom en massa skalor och etyder,
det förslår numera icke. — Allt
sådant stämplas af den moderna
tekniken såsom något abnormt, f. ö.
tidsödande och i många fall rent af
för-därfbiingande och hämmande vid
utvecklandet af hvarje högre teknik;
också skall den mera försigkomna
eleven i de flesta fall slutligen komma
till insigt om, att något näinnvärdt
framåtskridande på denna väg icke
längre är möjligt. Det är visst sant,
att en orublig viljekraft i förening
med kolossal energi genom ett sådant
tvångsarbete någon gång kunnat föra
till en mera betydande höjd, men
äfven i så fall torde den akademiska
torrheten och liflösheten i spelet och
den oftast hårda, spetsiga och
klanglösa tonen bära tydligt vittne om
skolans art.
Man sträfvar ej numera till att
utbilda sin teknik till något
hammar-eller slagverk, hvilket på befallning
af hjärnan en gång igångsatt utfört sitt
arbete väl med den största precision.
Såsom uppbyggdt enligt falska
grundsatser utan kännedom om lättaste och
naturligaite sättet för de särskilda
delarnas funktioner, samt huru dessa med
minsta möjliga kraftförbrukning kunna
nå sitt maximum af arbetsförmåga,
kan denna föråldrade apparat ej
behärska alla register, hvilka vår
moderna flygel förfogar öfver. För att
kunna utföra en passage fulländadt,
fordras ingalunda att jag skall kunna
spärra mina fingrar till största
möjliga höjd eller lyfta dem lika högt
före anslaget; den högsta glans och
virtuositet, den mest svindlande
snabbhet kan aldrig ernås genom ett sådant
mekaniskt finger-lyftverk. Ett
mäktigt, klangskönt forte åstadkommes
numera aldrig enbart genom tillbörligt
kraftigt »fingeranslag». Ett vackert
och färgrikt anslag är icke heller
beroende af »lös handled».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
