Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 16 Okt. 1909 - Jacques Offenbach (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvndstaden och där sedan tillbragte
sitt lif. Han följdes dit af sin fyra
år iildre broder, som var violinist och
äfven kom att stanna där såsom
praktiserande musiker till sin död, hvilken
inträffade samma år som broderns.
Aldlig kunde två bröder vara mera
olika; Jacques rörlig, liflig och glad
till sin natur, Jules trög, egensinnig
och trumpen, som gammal ungkarl
slutande sin bana i världsstaden. En
lef-nadsteckning öfrer honom i förra
årgången af denna tidning lämnar
närmare upplysning om hans lif och
lef-verne. Helt meddellösa begåfvo sig
de båda bröderna till Paris, men Jacques,
som var god violoncellist hade godt
mod och energi nog att underkasta
sig alla umbäranden, med förhoppning
att göra sig känd genom medverkan
vid konserter. Visserligen lyckades
det honom, men med betalningen
därför var det kinkigt nog. Så sökte
han anställning i Opéra Comiques
orkester och erhöll äfven sådan med den
aDsenliga lönen af — 85 francs i
månaden. Han förlorade dock ej modet
och på lediga stunder komponerade
han flitigt men lyckades sällan att få
sina kompositioner uppförda. Genom
en del vådevillmusik och sånger, men
i synnerhet genom att sätta musik till
La Fontaines faller väcktes
uppmärksamheten på hans talarg som tonsättare
och år 1847 blef han kallad att föra
taktpinnen i Théåtre Fram,ais’ orkester
men lämt-ade redan året därpå denna
befattning, ägnade sig sedan under de
följande sju åren åt sträugt arbete och
skref en mängd enaktsopere’ter, hvilka
han emellertid — med undantsg af
operetten Pepito», 1853, som dock ej vann
någon framgång —icke lyckades få
uppförda förr än han genom mäcenathjälp
kunde skaffa sig en egen teater, som
han gaf namnet »Bouffes Parisiens».
Första representationen å denna lilla
scen vid Cbaraps Elysées iigde rum
d. 5 maj 1855, och nu skördade han
stort bifall med en mängd små melodiösa
och kvicka operetter såsom Les deux
aveugles, (»De b’.da blinda»), La rose
de Saint-Flour, Bataclan, La chanson
de Fortunio, Le Mariage aux lanternes
etc. Teatern flyttades emellertid snart
till Passage Choiseul. Med Orphée aux
en fers, 1860, — »Orfeus i
underjorden» — beträdde Offenbach det
parodiska och något lättfärdiga gebitet, på
hvilket han sedan emellertid vidare
firade stora triumfer med La belle
Helene (1864), Barbe biat (1866), (»Riddar
Blåskägg»), La vie parisienne (1866),
La grand-duchesse de Gérolslein (1867),
Le chiileati ä Toto (1868), La princesse
de Trebizonde (1869) m. fl. Samma år
som den sistnämnda gick hans
oförgängliga men roande och kanske bästa
operett Les brigands —
»Frilutsbrö-derna» — öfver scenen. En annan
hans operett af samma slag, tillhörande
de äldre är Le voyage de mersieurs
Dunanan, som först uppfördes 1862 i
Paris och samma år gafs på Södra
teatern i Stockholm. In på 1870 talet
började Offenbachs skaparkraft allt mer
afmattas och dessförinnan hade han
synnerligast i Lecocq med dennes
»Teblomma» (1868) fått en farlig
med-täflare på operettens fält. Till
Offen-bachs senare period höra Les
bracon-niers (1873, »Tjufskyttarne»), Madame
(archiduc (1874, »Fru ärkehertigen»),
La boulangére a des écus (1875, »Rika
bagerskan»), Le voyage dans la lune
(1875, »Från jorden till månen»)
Madame Favart (1879), La fille du
Tam-bour-major (T879, »Stella»), Belle Lurette
(1S80, » Vackra tvätterskan»), hvilka tre
sistnämnda emellertid hade stor
framgång. Han fick äfven pjeser uppförda
på Opéra comique, Barkauf (1860) och
Robinson Crusoe (1867) samt på Stora
operan baletten Papillon (1860)
äfven-som i Wien La fée du Rhein (1864).
Ledningen af sin egen ofvannämnda
teater nedlade Offenbach 1866 och
uppsatte sina stycken på andra teatrar
såsom Variétées, Palais royal m. fl.,
men 1872—76 stod han åter i spetsen
för en egen teater, nämligen Gaité,
ett företag, hvarpå han dock förlorade
största delen af sin betydande
förmögenhet. Han tänkte nu reparera saken
med en konsertturné i Amerika,
be-skrifven af honom i en bok »Notes
d’un mu8icien en voyage» (1877), men
misslyckades däruti. Han lefde sedan
uteslutande på iscensättningen af sina
verk, men hans hälsa började försvagas
och han var under sista åren svårt
plågad af gikt. Anda från tidigaste
tiden för Offenbachs verksamhet på
scenen hade hans ärelystnad riktats
på att få räknas bland komponister
som kunde blifva stödjepelare för
Opéra Comique, men sedan operetten
blef hans verksamhetsfält fick han ej
rast eller ro att ägna sig åt större
uppgifter. Först under de sista åren
kunde han få arbeta för uppnående af
detta mål. Den bekante franske
författaren Jules Barbier hade
tillsammans med Michel Carré för några
decennier tillbaka på Odéon-teatern fått
uppförd en dram, hvartill ämnet var
hämtadt från tysken E. T. A.
Hoff-manns på sin tid så populära
fantastiska berättelser. Då nu Offenbach af
honom utbad sig en libretto till den
opera han ville komponera, föll Barbier
på den idén att från Hoffmanns
excentriska lif och diktning taga ämnet för
en sådan, och så uppstod Les contes
d’ Hoffmann, åt hvars komponerande
Offenbacb ägnade sig med all ifver.
På skrifvandet af sina operetter
använde han otroligt kort tid, men till
denna operas fullbordande behöfde han
åratal; han skref och skref om och
blef aldrig nöjd. Tiden gick och hans
krafter sjönko mer och mer, tills döden
träffade honom d. 5 oktober 1880.
Hade han lefvat till den 10 februari
året därpå, hade han fått upplefva den
skönaste stund i sin lefnad och kunnat
bevittna den stora succés hans
»Hoffmanns sagor» då vann på Opéra Co-
mique. Pjesen har sedan gått öfver
en mängd operascener i utlandet. I
»Stockholm uppfördes »Hoffmanns
äfven-tyr», fantastisk opera af Jules Barbier,
musik af Offenbach, första gången på
Nya teatern d. 17 dec. 1881 i
öfver-sättning af Ernst Wallmark med fru
Ostberg i den tredubbla kvinliga rollen,
hvilken hon äfven uppbar då operan
under namnet »Hoffmanns sagor» första
gången uppfördes på Kgl. operan d.
17 maj 1889.
Om vi nu skulle redogöra för de
operetter af Offenbach, som gifvits i
Sockholm, så upptaga de en ganska
lång lista, och en del af dem ha
gifvits på flera teatrar härstiides. De
årtal vi satt inom klammer gälla första
uppförandet i Paris. Offenbach-operetter
förekommo här först på Mindre,
sedermera Dramatiska, teatern. Så
uppfördes där redan 1857 En sömnlös natt,
öfvers. af Fritz Arlberg, 1859
Byspelmannen, De bägge blinda, 1860
Förlof-ningen vid lyktsken, Orfeus i
underjorden, som förut i sept. gifvits å Djur
gårdsteatern, och Ba-Ta-Clan 1861.
Forlunios visa i öfvers. af E.
Wall-mark gafs 1862 på operan, den enda
Offenbachs-operett vi erinra oss gifven
å dess scen. Samma år framträdde
Herrar Dunans resa på Södra teatern,
där Den sköna Helena våren 1865 här
hade premiär med frök. Hjortsberg i
hufvudrollen, som af henne återgafs
mera behagligt än själfsvåldigt
uppsluppet. Redan samma år fick en
kunglig scen, nämligen den Dramatiska
teatern denna operett på sin spellista,
då Helena återgafs af fru Charlotte
Strandberg, Paris af br Dahlgren,
Me-nelaus af Knut Almlöf och Calehas af
C. J. Uddmann. I titelrollen har för
öfrigt uppträdt på den 1867 öppnade
Hammerska teatern, som sedan fick
namnet Mindre teatern, frök. Wiberg
och fru Cysch, på hr Ranfts teatrar
fröken Rosa Grünberg och fru Anna
Pettersson-Norrie. Framgången med
»Den sköna Helena» på Dramatiska
teatern föranledde upptagandet där af
Riddar Blåskägg 1867, men detta
ansågs på flere håll så vanhelgande för
en kunglig scen, att det till och med
blef fråga om att indraga riksdagens
understöd till de kuDgliga teatrarne
på grund af en sådan »skandal».
Operetten gafs sedan med fru Norrie som
gäst i Anna Lisas parti på
Vasatea-tern 1889 ech 1893 samt på Svenska
teatern 1900. Storhertiginnan af
Gerolstein, från 1867, Pariserlif fr. 1868
och Frihetsbröderna, fr. 1870 äro för
öfrigt de operetter af Offenbach, hvilka
mest gifvits här, och vidare må
anföras Rosen i Saint- Flour 1867, Slottet
Toto 1869, Prinsessan af Trapezunt 1871
Tjufskyttarne 1873, Fru ärkehertigen
1875(1874),Rika bagerskan 1879(1875),
Från jorden till månen 1877, Madame
Favart 1879, Tamburmajorens dotter
1880, Vackra tvätterskan 1881 och
Advokaten Peronilla, som i april 1905
gafs några gånger å Ostermalmstea-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
