Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19—20. 16 Dec. 1909 - Klangen såsom sinlig tjusning i den moderna musiken, efter Heinrich Pudor - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klangens naturliga tjusningsvärde. Och
dä de anslöto sig till den tyska skolan,
anslöto de sig pä ett betecknande sätt
till den komponist, hvärs musik för det
mesta var af rent sinlig natur, nämligen
till Mendelssohn, bör fransmännen,
hvil-ka såsom romanisk nation, som af
naturen, i motsats till den tyska, liar mera
drift än intelligens, lag faran att förfalla
i förståndsspekulation, mindre nära, af
de äldre bland dem var det egentligen
blott Saint-Saens, som stundom utsatte
sig för denna fara. Ännu mindre
tillgängliga härför voro af naturen
italienarna, som redan frän födelsen äro sinligt
anlagda, men äfven här verkade en
Mas-cagni, hvilken med brutalitet uttrycker
känslan, som en uppenbarelse.
Ryssarna åter voro å ena sidan ett för ungt
kulturfolk, och å andra sidan äro de af
naturen för passioneradt anlagda, för att
de icke skulle vara tillgängliga för den
sinliga klangretelrsen; dä de genom
Glinka anslöto sig till den tyska skolan, valde
de sig icke som förebild den meditativa,
passionen med föreståndet dissekerande
Beethoven, utan den mer sinligt anlagda,
något mot det soliga Italien lutande
Mozart.
För tyskarna däremot lag enligt deras
natur och historiska utveckling faran att
läta klangtjusningen gä under i
forstandsspekulation närmast. För denna fara
dukade till och med den i den
lefnads-glada staden Hamburg födde och i det
lefnadsglada Wien verkande Johannes
Brahms da och då under — ja, man kunde
redan i en Beethovens och Schumanns
musik förutse denna sakernas gäng. Och
under en ansenlig tidsperiod uppgick
sålunda den tyska musiken i det doktrinära,
i en för ögat och för förståndet, icke för
hjärtat och örat skrifven kontrapunkt; man
eftersträfvade att skrifva så lärdt som
möjligt i kompositionerna, eller fastmera pa
papperet, ty endast pappers- och
nottrycks-inusik var det till största delen; på örat,
på sinnena, pä hjärtat och blodet, på
förnimmelsen och känslan tänkte man ej.
Betecknande för den tyska musiken är
det t. ex., att redan Schumann icke var
någon mästare i instrumentation, att af
många de största tyska musikheroerna
frågan om instrumentationen föga togs i
betraktande. Instrumentationen är dock
just det, som uteslutande vänder sig till
örat; hon vill höras, hon vill kännas, hon
är något rent sinligt, och har ingenting att
göra direkte med papperet och förståndet.
Ty instrumentationen har afseende endast
å instrumentens klangfärg. Ordet
»klangfärg» är så att säga det modernas i
musiken lösen. Det åsyftar klangfärgen hos
ett instrument, och är således på ett
betecknande sätt delvis lanadt från måleriet.
Hvad i musiken menas med klangfärg,
benämna målarna pa samma vis färgton,
och såsom i den moderna musiken
klangfärgen är A och O, så är i det moderna
måleriet färgtonen af största vikt; malaren
vill uppfatta färgen så sinligt att han
liksom hör den, (han talar därför äfven
om brusande färger och om färgsymfoni)
och musiken vill uppfatta tonen så sin-
ligt, att hon liksom Ser den, eller kan
beteckna den karaktäristiska egenklangen
och det ena eller andra instrumentet med
en färg.
När man åhör en sådan modernt
in-strumenterad musik, torde det i
verkligheten förekomma, som om vore våra
öron, vårt hörselsinne först nu uppväckt,
som skulle vi förut inte det ringaste
vetat, livad ton är, huru den berör och
sinnligt tjusar örat, huru den väcker en
sinnlig känsla, icke blott en sä att säga
etisk eller mera minnes- eller
förstånds-cnlig känsla. Det är dock utom frågan
om vår sinlighet, våra sinnesförmögenheter
skulle liafva lidit skeppsbrott genom all
metafysik förståndsspekulation. De
luftvågor, i hvilka tonen klingar, beröra och
uppskaka, reta och lifva våra nerver,
åter-ljuda i våra nerver, uppröra vårt blod
och uppväcka vår håg. Allt detta är rent
fysiskt. Och detta rent fysiska hos
hörselkänslan hade vi fullkomligt förgätit.
Musiken hade förvandlats nästan till en
andlig vetenskap. Den har naturligtvis
förandligast. Den hade förlorat
sammanhanget med den naturliga sinligheten.
Darvin hade helt säkert mycket litet att
göra med musiken, men kanske borde vi
först genomgå den Darvinska skolan, och
lära oss att anse människan som ett
alldeles naturligt lifsväsen, hvars själ först
skapat sin kropp, innan vi åter kunna
förnimma tonen som sinlig tjusning. Och
instrumentationen har att skaffa med det
rent fysiska hos tonen. Idén är något
andligt, kontrapunkt är något
förnuftsen-ligt, instrumentationen är något rent
sinligt, rent fysiskt. Kvaliteten hos den
sinliga hänförelsen, som tonen frambringar
hos våra hörselnerver, är deras sak. Och
klangfärgernas harmoni är den
symfoniska instrumentationens mål.
Ryssarna tillkommer äran att till först
hafva fattat detta instrumentationens
värde för den moderna musiken. Glazunow
är visserligen ännu en utlänning af den
gamla klassiska skolan; endast uti sina
nio baletter närmar han sig den
moderna riktningen, och från honom härrör
yttrandet, att den klassiska stilen i musiken
skulle öfverlefvat sig själf, och att
balletten skulle tillhöra framtiden, han skulle
numera endast komponera ballettmusik.
Men ännu mera står Rimsky-Korsakow
på modern mark och är egentligen den
moderna musikens ledare. Hos honom
är allt instrumentation, •— man skulle
nästan kunna säga att själfva idén hos honom
är instrumentation. Hans musik gifver
instrumentationsstudier och skizzer, som
erinra om naturalistens och
impressionistens färgstudier. Sinlig är hans musik,
den närer sig af det fysiska i klangen.
För att möjligast träffande, om och
något brutalt uttrycka sig, kunde man säga,
att man hos honom smakar tonen, man
känner den pa tungan. Detta är hvad
jag menar med sinlighet hos musiken och
den sinliga retelsen hos tonen. Och på
samma sätt som Rimsky-Korsakow i
Ryssland verkar Vincent d’Indy i Frankrike,
och af senare tids kompositörer därstädes,
den välljudtrotsande Debussy, som i
denna egenskap till och med öfverflyglar
hans samtida i Tyskland, Richard Strauss
och Max Reger, att icke nämna andra
nutidens ytterlighetsmän.
Man skall nu möjligen föraktfullt säga,
att musiken sålunda är på bästa väg att
bli rent materialistisk, att hon skulle
nedsjunka fran det psykiska till det fysiska,
från idealet i smutsen. Men för det
första är mt en gång det materiella, det
fysiska minst af allt något smutsigt, utan
hellre en gifven förutsättning för det
andra och psykiska. Och å andra sidan
är förvisso den nuvarande moderna
riktningen, som uteslutande vänder sig åt
sinligheten, endast ett
genomgångsstadium. Det är på samma sätt som i
måleriet, där man hade glömt bort att se
och målade ljus och färgstudier. Vi i
musiken hade glömt bort att höra —
nämligen att höra fysiskt — med sinnena —
och sålunda komponera klang — och
instrumentationsstudier. Det andliga skall
äfven återkomma, men vi måste först
skapa den nya moderna formen, innan vi
kunna tänka på själen, som först skapar
sig formen. Äfven inom det moderna
konstyrket och i den moderna
arkitekturen försiggår för närvarande något
alldeles liknande. Allmänt fotas konsten nu
för tiden pa den sinliga känslans rätta
basis. Konst är känsla! Af känslan
fö-des hon, och till känslan hänvänder hon
sig. Men under den sista perioden hade
hon vant sig att vända sig till förståndet,
och skapades af förståndet. Därför
måste vi genomgå denna rent, fysiska och i
grunden nästan tekniska skola. Vi måste
äter höra tonen klinga i naturen. Att
fatta världen som känsla, se där vår tids
uppgift.
Musikpressen.
På Abr. Hirschs förlog har utkommit
för piano 2 händer:
I g n o tu s: Lyriska tonstycken.
(Valse-im-promptn; I kyrkan; Klagan;
Intermezzo; Aftonstämning; Vårsång), op.
20. Pr. kr. 1,50.
för en röst med piano:
Gauffin, Einar: En visa om mig och
narren Herkules. Ur kung Eriks visor
af G. Fröding (a—c). Pr. kr. 1,25.
Lii j efors, Rubeu: »När det lider mot
jul» och andra barnvisor. 2 kr.
Sjögren Emil: Kärlekssånger. Dikter
af Jane Gernandt Claine. 1. Skulle
få hvad allra fagrast sänder (d—g);
2. Gif icke rosor, skymning (ciss—
ass); 3. Tänd stjärnor (c —a). Pr.
kr. 2,25.
På Elkan & Schildknechts förlag har
utkommit
för piano 2 händer:
Schytte, Ludvig: J)ur och Moll. Für
die Mittelstufe. 24 kleine Fantasien
und Impromptus in allen Tonarten,
in progressiver Folge. Haft I—IV
å kr. 1,50.
Sven Spelmans låtar. Pr. kr. 1,25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
