Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 5 Februari 1910 - Armas Järnefelt (med porträtt) - Stråkinstrumentens betydelse för folkmusiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I julas utkom på Abr. Lundkvists
förlag här, såsom vi förut nämnt, i
sånger af Järnefelt.
Om Järnefelt som tonsättare yttrar
hans landsman Karl Flodin bl. a.
följande, hvarmed vi afsluta denna
biografiska teckuing: I sina orkester-
kompositioner berusar han med detta
instrumentalt sinnliga välljud, som ofta
kommer en att glömma den mindre
stramt koncentrerade formen och
upp-tinningeus likartade natur» — »Många
drömfagra melodier har Järnefelts rika
kantele sjungit. Svårmodet är deras
grundton, resignation deras slutackord .
»Bland det allra vackraste, som vår
litteratur äger, äro Järnefelts sånger».
Innerst är hans konst tysk; han vill
ingen revolution men skönhet; hans
konstnärsevangelium är mildhetens och
poesins, och gentemot så mycken
Sympatisk innerlighet, klingande
vältalighet och sinnligt varm touskönhet,
parad med ett guldstänk af nationell
egenart, skall hvarje förståelsefull vän
af fin och vacker musik låta sitt hjärta
fångas.»
Då Martin Wegelius, direktören för j
Helsingfors’ Musikinstitut, afled i mars
l’JOG blef Järnefelt utnämnd till hans ^
efterträdare, men har väl aldrig
kommit att tillträda denna plats och
fungera såsom sådan till följd af hans
verksamhet i Stockholm, där han nu
är bofast. När nu snart en ny regim
inträder vid opernn, taga vi för gifvct
att hr Järnefelt kommer att stanna
kvar som hofkapellmästare. Såsom
sådan är han för närvarande omistlig,
sär-skildt med afseende på mera fordrande
verk, sådana som t. ex.
Wagner-dra-merna, samt äfven såsom ledare af
symfonikonserterna.
Stråkinstrumentens
betydelse för folkmusiken.
Stråkinstrumenterna hafva som
medel för såväl högre konstutöfning som
för musikalisk sysselsättning på lan
det gamla anor. De komino särskildt
till heders vid den fordom allmännare
än nuförtiden odlade kammarmusiken.
I hemmen spelades då flitigt duetter
och trior, och stråkkvartetter l’unnos i
hvarje småstad, i de större t. o. m. flere.
Men äfven ute på lnndsbj-gden har
man tidigt förstått att uppskatta
stråk-instrumenterna, i det att dessa där
upptagits för den festliga musik, som
sedan urminnes tid varit förenad med
landtbons bästa förnöjelser: gästa-
buden och dansen. Nyare forskningar
ådagalägga att stråkinstrumentet’
existerat i norden långt förr än det nu
med denna benämning främst afsedda
instrument, näml. fiolen, kom i bruk.
\ i vilja dock ej ingå på några
vidlyftiga historiska undersökningar, utan
blott framhålla den grundläggande
betydelse i folkets musiklif som
stråk-instrumenterna otvifvelaktigt äga.
Vid de stora bondbröllopen
fordomdags var det brukligt, att flere
aflö-nade spelmän utförde musiken.
Merendels voro de ordinarie spelmännen
två till antalet, den ena tiolist och
den andra i några trakter klarinettist.
Sällan försiggick något gästabud, utan
att det äfven bland gästerna fanns en
eller annan spelman och vid dansen
stämde ofta alla upp tillsammans. I
sådana fall — ja, redan då
spelmännen voro blott två — spelades
melodierna ingalunda enstämmigt. Ena
parten utförde prim- eller första
stämman, medan den andra höll sekund
(»bas» eller »trio») som den kallades.
Denna sekund bestod af ett två- eller
trestämmigt. ackompanjemang, och då
melodierna gemenligen rörde sig inom
endast tre ackord, tonika-,
dominant- och underdominant, treklangen,
så var detta ackompanjemang både
lättlärdt, naturligt och välklingande.
Det var dock ej alla som kunde
ee-kundera lika skickligt, och de gamla
spelmännen voro kinkiga. För att de skulle
vara belåtna med hvarandra och
»komma sams med att spela i lag», måste allt
klinga rent och flyta väl tillsammans.
Bland dessa yrkesflolister, som äfven
de bildade ett särskildt skrå för sig,
inom hvilket den unga spelmannen,
för att erhålla gesällbref, så och så
lång tid skulle »gå på läron» hos
någon gammal musikveteran, uppstod
småningom ett rent virtuosmässigt
fiolspel. Representanter för olika
landsdelar sökte att i konstfärdighet
öfver-träffa hvarandra. Gästabuden blefvo
ofta mötesplatser för äldre och yngre
fiolspelare, som uppbjödo all sin
förmåga för att erhålla namn af att vara
den främsta i sitt ’fack.
Fiolspelet fostrade förutom dessa
virtuoser en mängd spelmän, som för
sitt eget nöjes skull sysslade med
musiken, och därtill en icke så litet
musikförståndig åhörareskara, hvilket
nogsamt lades i dagen i de träffande
sakliga omdömen, som så ofta fälldes
öfver den ene eller andre spelmannen.
Småningom uppstod äfven en krets af
mön, hvilka icke allenast ifrade för
höjandet af kunskaperna i
behandlingen af instrumentet, utan äfven
vinnläde sig om en högre
musikkänne-dom, begynnandet med inlärandet af
noter. Det finnes rent af rörande
exempel på huru allmogemän
undervisande hvarandra nedlagt tid och
möda på att instudera noter och spela
skalor för att sedermera kunna
deltaga i ett mera ordnadt samspel. På
detta sätt uppstodo äfven de små
musikkapell, om hvilka man såväl
i småstäder som på landsbygden hör
talas, ända från början af LSOO
talet. — — — Det kunde anföras
en mängd dylika allmogeorkestrar, af
hvilka numera blott spillrorna återstå
och hvilkas historia blott traditionerna
förmäla.
Vid tanken på den roll
stråkinstru-menterna spelat i folklifvet och den
plats de intagit och äunu intaga bland
den högre musikens utöfvare, är det
själfklart, att just dessa böra blifva
ånyo införda medel för gemensam
landtlig musikntöfning.
Stråkinstrumenternas många
företräden framom t. ex.
bleckblåsinstru-menterna behöfva knappt diskuteras.
T. o. m. i den mest undanskymda
koja vet man att fiolen,
»instrumenternas drottning», ändå är »det finaste»
af alla instrument. I en föregående
uppsats sökte jag visa, att
bleckblås-instrumenterua egentligen ägna sig
blott för större fackliga kapell med
rundlig repetionstid, skicklig, ledning
o. s. v. Att däremot
stråkinstrumen-terna mycket väl ägna sig för en
mindre sammansättning bevisas redan
därutaf, att en väsentlig del af
konstmusikens bästa verk skapats för en
fåtalig sammansättning af
stråkinstru-menter, näml. stråkkvartetten.
Visserligen är det sannt, att här också
fordras mycket af de utförande. Det
är likväl fallet, att äfven en enkel
lätt utförbar sats kan gifva uttryck
för det största, rikaste själslif. Huru
vekt och-betagande klingar icke redan
en folkvisa för stråkinstrumenter. —
Dessa motsvara väl mer än andra
instrument människorösten. Därför egna
de sig ock väl att ge uttryck åt de
skiftande stämningar, som för öfrigt
endast den mänskliga stämman kan
uttrycka.
Mången skall kanhända anmärka,
att stråkinstrumenterna likväl äro
svårare att behandla, att man isynnerhet
uppnår resultat snabbare på horn än
t. ex. på violin, att där äfven finnes
olikartade tekniska svårigheter, venstra
och högra handens teknik (stråkföring)
o. s. v. Om man vill betrakta det
såsom resultat att efter några månaders
öfning uppträda på ett föreningsmöte
e. d. med några skrämmande
musiknummer, då kunna dessa anmärkningar
till en del hafva skäl för sig, men
eljes icke. Beträffande svårigheterna
har ren framhållits huru fiolspelet
genom de traditioner det äger i bygderna
är s. a. s. forberedt för en utveckling
i den riktning som här åsyftas.
Tekniken linnes ju till en god del färdig,
antingen genom gehörspel utbildad af
individen själf eller uti från far och
farfar nedärfda utpräglade anlag.
Fiolen har dessutom förtjänsten att kunna
intressera i mycket hög grad. då den
använd ensamt för sig äger förmåga
att fängsla såväl den spelande som
åhöraren. Sist och slutligen äro de
tekniska principerna långt klarare här
än på något horninstrument. Medan
där icke ens mera försigkomna blåsare
förstå liurn skalans olika toner
uppstått, så är tekniken på fiolen med
sina 4 rena kvinter (ö-tons-afstånd)
stämda strängar klar och fattbar för
hvem som helst.
Framför allt utmärka sig
stråkinstrumenterna genom det
utomordentligt bildande inflytande de utöfva på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
