Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 5 Februari 1910 - Stråkinstrumentens betydelse för folkmusiken - Musiktrötthet - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gehöret och samtidigt på den allmänna
musikaliska förståelsen. Hvarenda
tonansats måste här kontrolleras af örat,
som därigenom vinner otrolig skärpa.
Därför finner man ofta allmogespelmän
med mycket utveckladt tonsinne.
Tydlig inverkan häraf röjes ofta inom en
hel ortsbefolkning.
Följderna af att stråkorkestrar skulle
uppstå i våra bygder te sig mycket
vidtgående. Samvaron under ädel
musik-utöfning — den blefve snart folklig
konstutöfning — måste ju redan den
verka höjande på sinnena. I detta
afseende sammanhänger dock detta
spörsmål med en mängd audra dylika:
om folksången, folkpoesin o. s. v., men
i all synnerhet kunde däraf följa, att
vid de stora sång och musikfesterna
i framtiden äfven en stor, — t. o. m.
hundramanna stråkorkester kunde fås
till stånd. Låt vara att den i början
blefve mindre, låt vara att
prestationerna icke genast omfattade de största
uppgifter. Folkvisan och folkdansens
melodier utgöra ett utomordentligt
material, som helt visst skulle förmå
intressera de spelande och fängsla
åhörarena.
En icke mindre betydelsefull följd
af allmoge-stråkorkestrars verksamhet
vore den, att de verkliga förmågor,
som enligt erfarenhet ofta växa upp i
bygderna och där äfven obemärk’a dö,
nu kanhända skulle vinnas för den
högre konstmusiken. Det är kändt
huru fattigt vårt land är på
orkestermusiker. Medan antalet af
producerande konstnärer och solister alltjämt
ökas, så råder brist på det nämnda
slaget af musiker, hvilkas arbete
ingalunda i konstnärligt afseende är
betydelselöst, och hvilkas ekonomiska
ställning väl äfven med tiden skall blifva
allt bättre.
Vårt folk vore helt säkert äfven å
detta område i stånd att prestera
något; att fylla de tomma platser, för
hvilkas besättande ständigt krafter
utifrån måste tillkallas. Och en
förmedlande faktor vore härvid stråk- i
orkestrarna på landat. Där blefve |
den unge tiolisten i tillfälle att pröfva
sin förmåga, och om denna befanns
vara stor nog, så stode för honom då
väg öppen för vidare utveckling.
Glädjande nog finnas ofta inom våra
ungdomsföreningar en stor mängd
fiolspelare (gehörspelare). Må de
sammansluta sig till gemensam allvarlig
musikalisk sysselsättning. Vi äga i vår
folkmusik en gammal kultur, som icke
heller den får lämnas åt sitt öde. Den
bör tvärtom omsorgsfullt vårdas. Detta
kan ske på mångahanda sätt. Ett af
de kanhända mest effektiva och tillika
närmast till hands liggande är en
verksamhet sådan som den här ofvan
föreslagna. Denna skall därjämte äfven
blifva en mäktig drifkraft för den
andliga odlingens främjande. Därtill
erfordras ett hängifvet, ofta nog
tåla-modspröfvande arbete, men glädjen
cfver vunna resultat, skönheten i de j
världar, som äfven för gemene man
skola öppna sig, uppväger
mångfaldigt mödorna.
Ofvanstående uppsats är skrifven
af dir. Otto Andersson, den finske
musikern, som under sommaren 190K
gästade Stockholm såsom ledare för
sällskapet Brage, hvilket gaf en
folk-viseafton på Musikaliska akademien
och Ett österbottniskt bondbröllop» på
Östermalmstentern. Sällskapet »Brage»
i Helsingfors verkar där i tre sektioner:
för finsk diktkonst, folkmusik och
folkdans. Dir. Andersson har inlagt stor
förtjänst i afseende befordrandet af
kännedom härom i vidare kretsar.
Det torde vara af intresse att göra
bekantskap med här intagna uppcats
i fråga om folkmusik, särdeles då
genom de under senare år hos oss
an-stälda spelmanstäflingarna för
framförande af folkmusik, denna blifvit så
mycket uppmärksammad, och
violinspelet vid dessa täflingar intagit ett
så framstående rum.
Musiktrötthet.
Om öfveransträngningen vid
åhörande af musik ordar föreståndaren för
universitetsmassageanstalten i Berlin
professor Zabludowski i en tysk
tidskrift för dietisk och fysikalisk terapi.
Han säger bland annat följande.
Det är icke fråga om, att det finnes
rausikfanatiker, som öfveranstränga sina
frivilliga och ofrivilliga åhörares
hörselnerver ända in i centralorganet, hjärnan.
De passiva musikälskarna skulle
därför ha mycket båtnad af en
afkortning af hvad som bjudes under loppet
af en enda afton i konsertsalen och
teatern.
Huru upphöjd än den mottagande
njutningen hos sakförståndiga åhörare
är, exempelvis vid uppförandet af
Wagners verk, måste man dock taga med
i räkningen, att endast få bland
åhö-rarskaran komma fullständigt uthvilade
till teatern eller konserten och sålunda
äga den erforderliga spännkraften för
att kunna i sig upptaga den presterade
rikedomen af akustiska rch psykiska
nervretningar samt reagera med en
känsla af lust och välbefinnande.
Helt annorlunda är det ställdt vid
t. e. festspelen i Bayreuth. De, som
strömma dit, äro redan i och för sig
— bortsedt från det fåtal, som endast
äflas att vara med därför att det skall
så vara — musikvänner och
musikkännare öfver den vanliga nivån, och
för dem är på vallfärdsorten
liufvnd-saken att höra och se själfva
musikdramat.
Huru annorlunda däremot gestalta
sig icke förhållandena i en storstad
med hvardagsmänniskorna, som gå midt
upp i sina sysslor. Den stora
allmänheten söker i musiken vanligen blott I
en afledare från sin yrkesverksamhet,
som de tröttnat på närdagen skymmer,
eller från hvardagslifvets misärer. Om
man ser närmare på de
teaterbesökande vid en representation af »Tristan
och Isolde», så kf.n man inte värja
sig från det intrycket, att innemot
midnattstimman hos många känslan af
välbefinnande ingalunda stegrar sig;
tvärtom gör sig kos dem en utmattning,
ett slags kroppslig och andlig
förslapp-ning märkbar, hvilken yttrar sig däri,
att besökarna icke mer följa med hvad
som försiggår på scenen. De akustiska
och optiska retningarna nå icke längre
fram till hjärnbarken och komma
sålunda icke till skarp perception. Dessa
teaterbesökare befinna sig följaktligen
i ett tillstånd af halfslummer, eller ock
kämpa de med sömnen, som hotar att
öfvermanna dem. Hos dem är sålunda
på sätt och vis en själfverkande ventil
anbragt, hvilken skyddar för större
öfveransträngning; men konstnären får
predika i öknen.
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Jan. 18. E. d’Albert: Låglandet, (Marts,
Nuri: fru Nchjerven, frk. Larsén;
Pepa, Antonia, Rosalia: frk.
Lagergren, Hulting, fru Mandahl;
Pedro, Sebastiano. Nando,
Tommaso, Moruccio: hrr Nyblom,
Strömberg, Lennartson, Sjöberg,
Oscar.)
20, 23, 30. Vermländingarne. (-*/, Matiné.)
21, 31. Wagner: Tannhäuser.
(Elisabeth: frk. Signe Kappe, gäst;
Tannhäuser: hrr Menzinsky,
Nyblom.)
22, 20. Hallström: Per Svinaherde.
23. Puccini: Madame Butterfly.
21. Wagner: Den flygande
holländaren. (Senta. Marit: fruar
Lyk-seth-Schjerven, Claussen;
Holläu-Daland. Erik, styrmannen: hrr
Herou, Svedelius, Nyblom, Malm.)
25. Gounod: Paust. (Margareta:
frk. E. Linnander. deb.; Martha,
Siebel: fru Claussen, frk.
Lindegren; Faust, Mefistofeles.
Valentin. Wagner: hrr Malm, Sjöberg,
Strömberg, Orafström.)
26. Meyerbeer: Hugenotterna.
(Drottningen, Valentine, Urbain:
fruar Oscar. Scherven, Bartels;
Raoul, Marcel, Nevers,
Saint-Bris: hrr Stockman, Svedelius,
Oscdr, Wallgren; Cosé,
Tavan-nes, de Reiz, Tlioré, Mery: hrr
Ericson, Malm, Mandahl, Stiebel,
Arrhenius.)
27. Verdi: Otello. (Desdemona: frk.
Signe Rappe, gäst.)
30. A über: Den stumma frän
Por-tici. (Fenella: frk. Strandin;
Elvira: fru Bartels: Masaniello,
Al-fonso, Pietro: hrr Menzinsky,
Nyblom, Svedelius; Lorenzo,
Silva, Borella: hrr llerou, Oscdr,
Mandahl; en hofdam: frk.
Lagergren )
Febr. 2. Puccini: Tosra.
Oscarsteatern.
Jan. 19—30. Rob. Planquette: Ma
hornets paradis. Operett i 3 akter
af H. Blondeau. Öfvers. af E.
Wallmark. (Selika, Bengalino,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
