Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 21 Februari 1910 - Frédéric Chopin 1810—1849 (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frihetskriget, på en längre resa, hvars
egentliga mål var London men som icke
kom att sträcka sig längre än till Paris,
där han sedun tillbragte sitt lif. Då
Chopin såväl af hälsoskäl som genom
föräldrarnes förbud ej tick följa sitt
begär att deltaga i den polska fribets
kampen, föredrog han att slå sig ned
i utlandet. På vägen till Paris
mottog han i Stuttgart underrättelsen om
Warschaus eröfrande af Ryssarne i
sept. 1831.
I Paris uppsökte Chopin Friedrich
Kalkbrenner, hvars pianospel han i
vissa afseenden, särdeles ifråga om
egalitet och anslag, satte högt och
som då ansågs för en hufvudrepresen
tant för virtuositeten. Chopin fick
honom emellertid icke till lärare, emedan
Kalkbrenner därtill fordrade af honom
en treårig kurs, hvilket han icke ville
underkasta sig. Han sökte ej heller
någon annan lärare. Musiklifvet i Paris
upptog honom mycket, först och främst
operaföreställningarna. Särskildt de ita
lienska operorna och sångartisterna
uppfyllde honom med den största beundran;
han var, såsom hans bref visa,
hänförd öfver Rossinis operor och
omfattade med stor sympati Bellini. Därtill
kom han in i musikaliska kretsar,
bestående af sådana män som
violoncellisten Franchomme, Liszt, Hiller och
violinisten Baillot, af hvilka hans
begåf-ning som pianospelare och komponist
till fullo uppskattades. Det såg
emellertid ett ögonblick ut som om Chopin
skulle lämna Paris. En konsert, som
han efter många svårigheter fick till j
stånd, hade klent ekonomiskt resultat,
och han funderade då på att begifva
sig till Amerika. En tillfällighet
gjorde dock denna plan om intet. Han
blef nämligen införd i baron Rotschilds
salon och detta medförde lians
engagement som lärare i en mängd rika hus
i Paris, hvarefter hans verksamhet som
lärare blef hans förnämsta
inkomstkälla. Anda till sina sista år, då
sjuklighet och trötthet gjorde honom
lätt-retlig, var han en ihärdig, tålmodig
och älskvärd lärare, som ofta med
lef-vande intresse omfattade sina elever.
Ehuru han lade hufvudvikten på ett
vackert anslag, en f3’llig och sångbar
ton, med den italienska kantilenan som
mönster, samt ett varmt, klart och
naturligt föredrag, lät l.an icke sina
elever försumma den tekniska
utbildningen, till Lvars grundval han använde
Cletnentis »Gradus ad Parnassum».
En och annan gång uppträdde Chopin
äfven som konsertspelare, men fann
sig ej väl i de stora konsertsalarna,
där hans spelsätt och tonstyrka ej
riktigt passade. I enskilda kretsar
däremot lät han oftare höra sig, där han
nästan endast spelade sina egna
kompositioner och fria fantasier samt blef
mycket smickrad och beuudrad.
I Paris var Chopin sålunda föremål
för mycken vänskap, aktning och
beundran. Som ett bevis därpå
omnämner han i ett bref af 1 833, att ansedda
män tillägna honom sina kompositioner.
»Kalkbrenner», säger han, improviserar
ofta öfver mina mazurkor; elever af
konservatoriet, ja till och med
privatelever af Moscheies, Herz och
Kalk-brenner taga lektioner hos mig och
ställa mig i bredd med Field. Denne
John Field (f. i Dublin 1782, d. i
Moskva 1837), hvars spelsätt sades
mycket likna Chopins, har i sina
»Nocturnes» varit dennes förebild, \ id ett
besök som Field gjorde i Paris, fann
sig emellertid Chopin mycket bedragen
på honom både som människa och pianist.
Hittills hade endast få af Chopins
kompositioner varit tryckta, men från
1833 utkom i rask följd en hel rad
pianokompositioner, däribland hans
första Mazurkor, de första Nocturnerna,
de stora Etyderna (op. 10), Giand
Fantasie stir des airs polonais (op. 13),
förutom den Kalkbrenner tillägnade
E-moll-konserten. Alla dessa verk fingo
stor utbredning och bedömdes gynnsamt
af kritiken, om än denna liksom äldre
musiker i dem fann åtskilligt nytt och
öfverraskande, som förekom litet
stötande. Den ynnest Chopin åtnjöt
såsom personlighet och den glans som
omgaf hans pianospel gjorde emellertid
hans ställning oangriplig. Från denna
tid följde tre lyckliga år för honom i
Paris, endast med afbrott af en resa
till Marienbad, Dresden och Leipzig,
där han sammanträffade med
Mendels-son, Schumann, hans store beundrare,
som var den förste hvilken sökte
utbreda hans verk i Tyskland, samt Clara
Wieck, Schumanns blifvande maka. En
kort utflykt till London ägde ock rum
vid denna tid.
Aret 1837 blef ödesdigert för (’hopin.
Detta år bl. f hans just aldrig starka
hälsa allvarligt rubbad och samnra år
lärde han känna författarinnan George
Sand (M:me Dudevant), som så mäktigt
skulle ingripa i hans öde.
Chopin var erotiskt anlagd, men med
undantag af sin korta förlofning med
Maria Wodzinska, hade ban ej fäst sig
vid någon kvinna. Om hans flyktiga
salongssvärmerier hette det: »Han
kunde bli lidelsefullt förälskad i till och
med tre kvinnor under loppet af en
aftonbjudning, och glömma dem, : å
snart han vändt dem ryggen». Af
en helt annan art var hans känsla för
den snillrika George Sand.
Förhållandet mellan dem och brytningen af deras
förbindelse har varit mycket omtalad
och kommenterad. Vid första mötet
mellan dem fann Chopin i hennes
ansikte något frånstötande, men hon
lyckades snart bedåra honom och hålla
honom fången. På hennes slott Nohan
kände Chopin sin hälsa förbättrad och
där fick han göra bekantskap med
utmärkta män. som omfattade honom och
hans konst med sympati och
fördomsfritt betraktade hans förhållande till
George Sand. Men snart kom den tid,
om hvilken Liszt säger i sin intressanta
bok om Chopin, »han kände sig nu
bunden vid George Sand med förgif-
tade länkar — och om än giftet ej
förmådde skada hans genius, så tärde
det dock på hans lif och ryckte honom
för tidigt ur världen från hans
fädernesland (ch hans konst.» Särdeles
olyckligt för honom synes en vistelse
på Minorca ha varit, dit de båda
be-gifvit sig 1838 och bodde i ett
gammalt kloster utan förbindelse med
världen, och där han råkade ut för dåligt
väder som gjorde den afsedda nyttan
af uppehållet där illusoriskt. Dystert
blef det äfven för Chopin att där för
sin hälsas skull nödgas sitta inom fyra
väggar, medan George Sand älskade
att ströfva omkring i den fria naturen.
Chopin började nu få känsla af att
deras förhållande ej var grundadt på
ett rätt samförstånd. Efter att på
hemvägen ha uppehållit sig i Syd Frankrike,
återvände Chopin till Paris, där hans
vänner knappt kunde känna igen honom,
så förändrad som han var. Oaktadt
klyftan mellan honom och George Sand
alltmera vidgades, höllo de ännu
tillsammans flera år, tills Chopin slutligen
1847 åstadkom en brytning, hvilken
dock medförde sinnesrörelser som
menligt inverkade på hans hälsotillstånd.
Såsom det ofta inträffar med
bröstsjuka hade Chopin derna tid perioder
af bättring i sitt tillstånd med ökning
af krafterna och förhoppningar om
tillfrisknande. Så förbleknade minnet af
hans lidelse och han kände sig återfå
lusten att komponera. Ja, han vågade
sig till och med på att ge en konsert
i febr. 1848, vid hvilken han bl. a.
spelade sin n3’a violoncell-sonat med
vännen Francbomme och då han
Indlades med sådan hänförelse, att hans
svaga nerver knappt uthärdade det.
Kort därefter sammanträffade Chopin
i en societé med George Sand. Hon
tryckte hans darrande iskalla hand och
ville tala honom till, men han vände
sig bort.
En kousertresa som Chopin företog
till England och Scotland syntes vara
ett utbrott af den sista hopplösa
för-tviflan. Väl mottogs han med beundran
och f3Tllda salar vid hans konserter,
af hvilka den sista gafs till förmån
för hans emigrerade landsmän, väl
fäs-tades hans intresse vid bekantskapen
med de berömda musikstorheter, som
då uppehöllo sig i London, men döden
satt honom i hjärtat och resans stra
patser påskyndade den. Han lämnade
»det förskräckliga London», längtande
efter sin Ple3rel-flygel och den doftande
violbukett, som han bedt skulle pr3rda
hans rum vid hemkomsten.
Efter ankomsten till Paris tilltog
sjukdomen hastigt och oemotståndligt.
Hans syster vårdade honom; vänner
och elever samlade sig om hans
sjukläger. Dagen före hans död — d. 17
okt. 1S4D måste hans väninna,
gref-vinuan Potocka, sjunga gamla italienska
kyrkoarior för honom, och innan han
utandades sin sista suck välsignade
han en livar af de vänner, som stodo
vid hans bädd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
