Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 15 Mars 1910 - Om musikens inverkan på moralen, af F. M. - Musikpressen - Litteratur - Följetong: Den försvunna publiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mandet. Beethoven är den störste af
musikens heroer, emedan han har ett |
oändligt djupt känslolif och framställer
och gifver uttryck åt de ädlaste och
upphöjdaste känslostämningar. Han är
en af de största ofrivilliga sedesapostlar.
Den icke-klassiska musiken är i
motsats härtill af mindre värde, emedan
den gifver uttryck åt triviala, torra,
ytliga, banala, frivola, oädla känslor.
Och därför verkar den, det kunna vi
nu utan betänkande säga,
demoraliserande. Visserligen kan människan icke
alltid hängifva sig blott åt de djupaste
känslostämningar, men en musik, som
uttrycker oädla känslor, rycker ut ur
spåren för den för evigheten skapade
konsten och nedsjunker till det blott j
efter nöje och förströelse trängtaude
hvardngslifvets sfär. I donna mening
talar Danilewski om »de oförskämdt
lättsinniga tonerna af den Strauss’ska j
valsen». En Beethovens musik verkar i
däremot som religion, ty religionen är, !
allt, som ger lyftning åt själen.
Sålunda verkar Bach renande, Händel
befriande, Mozait och Haydn
upplif-vaude, Schumann förinneiligande,
Beethoven uppskakande, Wagner väckande
och oroande.
Tolstoy har förtjänsten att
eftertryckligt hafva framhäft konsternas
sammanhang med moralen. Men lian leder
sin slutsats, att konsten, i synnerhet
musiken, verkar osedligt, från den
värdelösa musiken. Men lika väl som
(n Offenbachs musik verkar
förytligan-de och fördärfvande på käuslolifvet,
alltså på sätt och vis demoraliserande,
kan en Beethovens musik verka
fördjupande och förädlande, rch den gör
det så mycket mera, som musiken i
och för sig ntöfvar det mäktigaste
inflytande på människans själslif.
Ur allt detta kanna vi här.eda oss
till komponisternas såväl som publikens
uppgifter. De förra måste straft a till
att nedlägga endast sina ädlaste känslor
i den musik de skapa och den senare
bör acceptera endast den musik, som
gifver uttryck åt ädla känslor. Att
vara konstnär är att vara präst. Redan
Schiller kallade teatern en moralisk
inrättning; han menade åtminstone att
den borde vara det. Detsamma är
fallet med musiken. Musiksalen måste
vara ett tempel, ett kousttempel, och
de skapande konstnärernas sträfvan bör
gå ut på att ur sitt kän-lolif liksom
utsi’a allt hvardagligt frivolt och trivialt,
och i toner gifva uttryck åt. sitt så
lunda renade och förädlade känslolif,
på det att musiken, om än omedvetet
och oafsiktligt, dock så mycket säkrare
skall moralisera. F. M.
Musikpressen.
För piano två händer har utkommit:
Hägg, J. Ad.: Novelletter (op. 12)
och Bagateller (op. 19.)
Franz Lehår: Gr ef ven af Luxemburg.
Operett i 3 akter af A. M. Willner
och Rob. Bodinzky. Arrangemang för
piano nud svensk text. Pris kr. 2,25.
Häggs pianohäfte innehåller tre
novelletter och fem bagateller. Alla dessa
stycken äro i våidad form ganska
tilltalande; novelletterna uppgifvas vara
spelade på konserter men äro
emellertid lättspelta. Häftet är tryckt i Gefle
1909. Pris ej utsatt. Det innehåller
14 notsidor.
Arrangemanget af Lehårs nya operett,
som snart skall få premiär härstädes
på Oscarsteatern, lämnar på 18 sidor
profbitar ur denna pjes, som lär ha
gjort stor lycka i Tyskland. Musiken
innehåller, som vanligt i
nutidsoperetter-na, åtskilligt i vals- och marschtakt
och i en del af dess nummer finner
man vackra och pikanta stycken, ehuru
icke, som det tj-ckes, så anslående som
»Glada änkans». Emellertid får man
se och höi a hur de taga sig ut vid
operettens uppförande.
w
Litteratur.
Art aria i Wien och Breitkopf &
Härtel Leipzig ha utsändt:
Haydnzentenarfeier III. Kongress der
internationalen Musik-Gesellschaft. Wien
25—21) Mai 1909.
Denna digra bok om 690 sidor,
»Bericht, vorgelegt vom Wiener
Kongresseausschuss», prydes i början af
en porträttgrupp, som visar öfver 200
af deltagarne i Kongressen. För öfrigt
innehåller boken redogörelse för
för-handlingarue och föredragen vid festen
med planscher mtexempel och tabeller
samt förteckning öfver kongressens
medlemmar, etc. Som officiellt ombud
för Sverige fungerade Musikal, akade- I
miens sekreterare, dr. Karl Valentin.
Af dess bibliotekarie, hoforganisten C.
F. Hennerberg, som ock var medlem
af kongressen, förekommer i bandet
två uppsatser: »Die schwedichen Or- |
geln des Mittelalteis» — med
reproduktion af en bild hämtad från H.
Hildebrauds »Svetiges Medeltid» —
samt »Schwedische
Haydn-Handschriften». Af dessa omnämnas fem
autografer såsom äkta: en trio för två
violiner och bas (tillh. Upsala Univers,
bibi.), en symfoni i F-moll (tillh. Musik
akad.) kouceptet till ett bref, tillsändt
Musikal, ukedemien, med tacksamhet
för Haydns utnämning 1798 till dess
medlem, samt två bref till F. S.
Silverstolpe, som några år varit gesandt
i Wien, hvilka bref nu ägas af
Musikal. akademiens preses, justitierådet
Karl Silverstolpe.
Att utförligare omnämna innehållet
af denna »Bericht» och de särskilda
föredragen vid den Haydn’ska
jubileumsfesten skulle taga alltför stort
utrymme här.
____ AU _
">tÄ”
FÖLJETONG.
Den försvunna publiken.
En lustig händelse tilldrog sig
under början af detta år i Köpenhamn.
I Orkesterföreningens byggnad
»Harmonien» skulle tre unga musiker —
pianisten Mardahl, violinisten Bernhard
Sörensen och violoncellisten Holger
Prehn — ha en konsert och hade
inbjudit Orkesterföreniogens medlemmar
att dagen förut bevista en
generalrepe-tion. Programmet bestod af tre stora
nummer: en trio af Sinding Passacaglia
af Halvorsen och en trio af Noren.
Programmets första nummer,
Sin-dings trio är delad i tre satser,
Allegro, Andante och Finale. Då de tre
unga konssrtgifvarne hade spelat dessa
satser till slut, drogo de sig tillbaka
till ett rum, som låg längre bort i
bvggningen för att rasta i tio minuter
innan de togo ihop med Halvorsens
»Passacaglia».
Knappt hade de hunnit gå ut förr
än Orkesterföreningens förman föll på
en idé som han ej dröjde att realisera.
Han klef sålunda upp på en stol och
frågade om man icke skulle hedra de
tre unga musikerna med att uppstämma
hurrarop för dem. De närvarande tyckte
visserligen att det var litet underligt
att ropa hurra midt under en konsert,
men de ryckte emellertid upp sig till
! tre väldiga hurrarop, hvarpå
orkesterförmannen förklarade med hög röst att
han skulle framföra hyllningen till
kon-sertgifvarne och uppmanade Bedan de
närvarande att i god ordning gå hvar
och en hem till sitt.
Förklaringen var ganska enkel.
Förmannen hade trott att konserten var
slut. Han inbillade sig att de tre
satserna i Sindings trio hvar för sig
voro särskilda konsertnummer;
Andanten trodde han var Halvorsens
»Passacaglia» och Finalen Norens trio.
Orkesterföreningens förman måtte ha varit
en mycket hegåfvad man!
Emellertid sutto de tre unga
musikerna och anade ingenting. Ljudet af
ett svagt hurrarop trängde nu in till
dem. »Hvad tusan är det dör?»
frågade Sörensen, som är en lugn man.
»Det är visst generalförsamling här
ofvanpå» svarade Holger Prehn, som
också är en lugn person. Därpå togo
dessa båda sina instrument och gingo
iu i salen för att spela vidare.
Pianisten följde med.
Hvem kan skildra deras förvåning,
när de funno salen tom. Det fanns
inte en själ kvar, med undantag af en
pensionerad hornist, som var döf och
därför inte hörde förmannens tal.
»Hvart i all världen har folket tagit
vägen?» frågade Sörensen. »Har det
varit jordbäfning?» inföll Prehn. »Vi
måtte ha spelat så rasande falskt att
folket flydde för det!» sade Mandahl.
»Ja, jag tyckte också att det kom
några fula ackord från pianot», yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
