Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 17 September 1910 - Om operatexter, af E. Mensch - Våra musikaliska reseintryck sommaren 1910, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett stycke historia eller en roman.
Detta har den fördel med sig, att
figurerna ej äro något uppfunnet, att
de endast måste bringas i riktig
växelverkan med hvarandra. Bizets
Carmen, af den scenvana duon Meilhac
och Halévy dramatiserad efter Prosper
Merimés roman, är långt mera
spännande än det episka grundlaget, som
man därvid nästan förgäter. Då
TScha ikowsky gjorde sig till godo
Puschkins roman Eugen Onegin,
blef det samma lyckliga resultat. Den
ryska andan och karaktären drog
oförändrad in i libretten och musiken.
Däremot kunde Leon ca vallo, hvars
konstnärssinne hade sin rot i Lago
Maggiores form- och färgvärld ej med
bästa vilja komma till rätta med den
äkta tyska libretten till Roland von
Berlin. Förekommer redan i den
ursprungliga texten en fullt bestämd
karakteristisk skaldefysionomi, som
också dramats första form antagit, så
skall den congeniala ombildningen
—- med afsikt säger jag congeniala,
t}r t. ex. den musikaliska
förarbetningen af Faust temat genom Gounod
tager på förhand afstånd från den
•Goeteska andan — endast med
svårighet låta sig verkställas, emedan två
olikartade intelligenser icke lätt
rymmas under samma tak. Richard
Strauss har dock vågat experimentet.
Till efterföljd är det ej att
rekommendera. Annorlunda förhåller det sig
med utdrag ur och förkortningar
af färdiga dramer. Såsom betecknande
exempel på operatexter, som uppstått
på detta sätt kunna nämnas: Muntra
fruarna af Nicolai, hvars textbok
emellertid en äkta scendiktare.
Mosen-thai, författare till folkskådespelet
»Deborah», har författat, samt Så
tuktas en argbigga (»Der
Wieder-spänstigeu Zähmung») af Götz, med
libretto af den fantasifulle
Berner-poeten Jos. Viktor Widmann, också
hemmastadd i scenens fordringar.
Icke med en färdig dramatisk dikt
utan med en skiss till en sådan är
komponisten mest betjänad. Denna
karaktär har alla de operatexter, hvilka
under senare tid bevarat sin
dragningskraft, såsom »Lakmé», »Manon»,
»Pa-jazzo», »Tosca», »Tiefland», »Madame
Butterfly». Att infatta den rent lyriska
stämningen i operans ram, så som
Massenet gjorde i »Werther» och Mascagni
gjorde i Vännen Fritz», misslyckas
så lätt, emedan därvid en viss
entonighet och brist på omväxling ej kan
undvikas. Ur en grundstämning, ur en
inre känslovärld skall hela den
musikaliska bilden formas. I »Tristan och
Isolde» har Wagner redan infört och
genomfört denna princip. Ty
»förrädaren Mclot» är i texten och
musiken så flyktigt behandlad, att han ej
alls kan komma i fråga som dramatisk
faktor.
Den sunda, lifskraftiga utvecklingen
af den moderna operan synes mig
ovillkorligen bunden vid uppkomsten
af textböcker hvilka förena
knappheten och kortheten hos de Mozartska
libretterna med den tviDgande poetiska
logik, som bildade åhörare i våra
dagar ej vilja sakna, utan efterlängta.
(Dr. K. Mensch, »Signale» )
____ ______
Våra musikaliska
rese-intryck sommaren 1910.
sträcka sig från Strauss »veckan» i
München mot slutet af juni till
Paris scenernas prestationer i början
af september.
Det lider intet tvifvel om, att
Richard Strauss med
utomordentlig målmedvetenhet passerat sin
musikaliska utvecklingsprocess från
lyrisksymfonisk till operakompositör.
Hvilket växande, hvilken koncentration
från hans anspråkslösa opus 1, en
orl:e3termarsch, till det senaste,
melodramen Elektra. Däremellan alla hans
solosånger, körer, orkester- och
kam-marmusikkompositioner samt tre
operor. Efter den ringa succés, som kom
hans scen ska förstlingsverk, Gnnlram,
bärande opustalet 25, till del, tyckes
han velat bida sin tid, i det han jemt
fördubblade antalet af sina
icke-drama-tiska verk, intill dess att han nästan
slag på slag och med allt större
framgång producerade musikdramerna,
Feu-ernot, Salome och Elektra, resp. opus
50, 54, 58. Hans Rosenkavalier —
den nya operan — blir n:o 59.
Att Strauss jämväl inom
musikdramat brutit isär alla hittillsvarande
former och skapat en ny dylik, är allenast
följden af hans utveckling framförallt
på det symfoniska området, i det han
i sina operor så att säga dragit ränta
å valutan af sina icke-draraatiska verk.
I formellt hänseende har han frigjort
sig från hvarje fasthållande vid någon
bestämd tonart samt behandlat
instrumentationen med en frihet, men också
säkerhet, som näppeligen någon före
honom. Kärnan i det Strauss ska
musikdramat torde emellertid bestå
däri, att han är den förste, hvilken i
stället, för eller snarare vid sidan af
det hittills gällande absoluta
skönhets-begreppet satt ett nytt,
sanningskraf-vet. Däri ligger hans betydelse såsom
skapare af en ny stil.
Det länder München till heder, att
ändtligen ha skänkt fullt erkännande åt
Richard Strauss, hvilken förut ej varit
någon »profet» i sitt eget fädernesland.
Också torde först nu, i
Prinsregent-teaterns värdiga ram och framför allt
med dess försänkta orkester, som
visade sig utomordentligt fördelaktig ej
mindre för hans än för Richard
Wagners operor, de förra här i än högre
grad än annorstädes kommit till sin
rätt i en alltigenom ypperlig tolkning.
I »Salome» framstod särskildt frk.
Edith Walker såsom en magnifik
representant för titelpartiet. Rent af
mästerlig var föreställningen af
»Elektra», von Hoffmanthals lidelse-,
hat-och hämdraättade tragedi, hvilkebs
lugubra stämning än ytterligare förhöjes
af den till borggården i Mykenes
kyk-lopiska palats nattetid förlagda scenen,
och hvars enda ljuspunkt utgöres af
protagonistens syster Krysotemis
älskliga gestalt. Utan att efter ett enda
åhörande iugå i några detaljomdömen,
må allenast framhållas, att Strauss’
musik verkar likt en Let och vild
ty-fon, som rycker allt med sig i sin
glödande virfvel. Måhända ännu mer
än i »Salome» dominerar här orkestern.
Münchens med rätta så berömda
hof-kapell stod under Felix Mottls
inspi-reradt geniala och begeistrande
ledning. Verkligt genial, för att ej säga
oöfverträfflig var äfven frk. Zdenka
Fassbenders Elektra ... en
sannskyldig erinnya. Så kort hans roll
är * stod barytonisten Paul Bender
värdigt vid hennes sida, och för den
ljufva Krysotemis, den af sitt onda
samvete sargade Klytaimnestra samt
den fege Aigistos träffade frk. Maud
Fay, fru Preuse-Matzenauer och
tenoren Raoul Valter i sång som
spel den rätta karaktären.
Dessutom exekverade det utmärkta
orkestersällskapet Wiener
Philharmoniker, dirigeradt af kompositören
personligen, med biträde af
framstående solister i München utställningens
musihall de förnämsta af Strauss
icke-drainatiska verk. I nämnda
utställnings »Künstlerteater» gåfvos af
»Deutsches Theaters» i Berlin personal
förträffliga representationer af
hufvud-sakligen klassiska skådespel och
komedier, däribland Shakesperes »En
vintersaga» och »Köpmannen i \ enezia»
med effektfull scenmusik af
Engelbert Humperdinck.
I slutet af juli och augusti hade
Salzburg att uppvisa en
Moznrt-»vecka», bestående af den där födde,
store kompositörens Don t<iovänni och
Zauber flöt c, ** utförda af V iener
Phil-harmoniker-orkestern under ledning af
hofkapellmästarne Karl Muck och
Franz Mikorey samfidel förstklassiga
sångkonslnärer, en Lilli Lehmann,
Frieda Hempel, Johanne. Gad ski,
Geraldine Farrar, Antonio Scotti,
och Leo Slezak, ej allenast i huf
vnd-partierna utan ock i samtliga biroller
— så t. cx. sjöng den förstnämnda,
förutom donna Anna, äfven andra
damen i »Trollflöjten» — sex
festkon-serter under medverkan jemväl af
Mozarteums orkester, Felix von
Weingartner, Henri Marteau,
Ernst von Dohndnyi m. f 1.,
fest-messa i domkyrkan och den högtidliga
grundläggningen af ett »Mozarthaus».
* 1 den bortåt två timmar pågående
enaktsope-ran äro de maskulina uppgifterna öfyer hufvttd
jem-förelsevis underordnade, ocli under nära på hela dess
första hälft inkräktas tiljan uteslutande af det täcka
könet!
•» I)e ursprungliga, resp. italienska och tyska
benämningarne a Don Juan och Trollflöjten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
