Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 17 Oktober 1910 - Bronislaw Huberman (med porträtt) - Harold Bauer (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nat på alla »underbarn», ville icke
vidare höra talas om sådana. Fadern
hittade då på att i egenskap af
advokat söka tillträde till den berömda
mästaren, och då denne trodde att han
sökt honom i ett juridiskt ärende,
blef han mottagen. Då fadern trädde
in till honom, hade han Bronislaw
med sin violin i släptåg och gossen
höll sig blygt tätt bakom honom. När
då Joachim fick se pilten, stampade
han i golfvet, förgrymmad utropande:
»återigen ett underbarn! nej, nej...»
Det var ett förskräckligt ögonblick.
Fadern var emellertid enträgen; han
berättade att han med hela sin familj
rest dit från Warschau och därmed
gjort en stor uppoffring; af mästarens
dom berodde nu allas deras öde, hans
vägran var detsamma som deras ruin.
SI uti gen gaf Joachim efter och
ropade till gossen: »Spela!» Han bör-
jade en Nocturne af Chopin. Vid
första stråktagen rynkade mästaren
pannan men blef allt mer uppmärksam
och gaf flera tecken till inre rörelse.
»När spelet slutat» — berättar
Hu-berman — »omfamnade han mig,
kysste mig på pannan och yttrade till min
far: »Jag har ännu aldrig hört en
gosse som varit så lofvande. Han
skall få bli en af mina käraste
lärjungar. Jag tackar er att ni fört
honom till mig.» Detta var
naturligtvis ett gudaord för fadern. Tack
vare Joachims rekommendation kunde
den lille Huberman nu ge en rad
konserter vid tyska badorter. På en af
dessa fick en berömd porträttmålare
Angeli lära känna honom och rådde
fadern att resa till Wien med gossen.
Där blef han mottagen af kejsaren,
som öfverhopade den lilla konstnären
med loford och skänkte honom en
violin. Detta var 1892. Sedan
återvände gossen till Berlin och studerade
i sex månader för Joachim. Derefter
företog han en konsertresa genom
Holland och Belgien. Under resan tog
han lektioner af berömda mästare, som
han träffade, och anser sig ha att
tacka det dubbla inflytandet af såväl
lärare som publik för sina bästa
framsteg.
Så kom fadern med honom till
Paris, där han gaf flera konserter och
hade den stora lyckan att der finna
en mecenat i den polska grefven
Za-moyski. hvilken han räknar som »sin
andra far.» Denne rådde familjen att
bege sig till London. Där gåfvos
flera konserter, men skörden af
lagrar var där rikare än af guld.
Grefven fick då en god idé. Han förde
den lille violinisten till Adelina Patti,
som hörde honom med förtjusning och
lofvade föräldrarna af t taga honom
med på sina konsertresor, som hon
stod i bpgrepp att företaga i
Österrike och Tyskland. Med detta löfte
återvände nu familjen till Berlin. Där
blef den dock utsatt för stora
ekonomiska bekymmer, och detta var den
sorgligaste tiden på drn unge konst-
närens lefnadsbana. Man vände sig
nu åter till Adelina Patti och påminte
om hennes löfte, men utan framgång.
Då försökte man sig hos impressarien
för hennes konsertturné. Denne var
bosatt i Wien, där sångerskan just då
skulle uppträda. Han var att börja
med villig att engagera gossen, men
ville sedan draga sig tillbaka
»emedan publiken tröttnat på
underbarnen», såsom han påstod. Förtvifiade
reste dock föräldrarna med Bronislaw
till Wien och lyckades åstadkomma
hans uppträdande. Det var efter
denna konsert tillsammans med Adelina
Patti, som den ansedde kritikern
Hans-lick yttrade: »Vi ha sagt en
nedgående stiärna farväl, men ha också att
hälsa en uppgående» — med denna
senare menade han Bronislaw
Huberman.
Från denna stund daterar
Huberman sin lycka på konstnärsbanan. Han
var då 12 år. I Wien väckte han
så stor förtjusning, att han själf gaf
12 på hvarandra följande konserter.
Efter denna triumf gjorde han en
konserttur genom Österrike och
Rumänien, där den konstälskande drottningen
omfattade bonom med stor välvilja.
Vidare begaf han sig till Nord-Amerika,
där han i Newyork på
Metropolitan-operan spelade fjorton söndagar efter
hvarandra. I Ryssland firade han
därpå stora triumfer.
Han hade nu uppnått femton års
ålder och fann det vara bäst att hvila
några år för att fullkomna sin
konstnärliga och litterära bildniDg samt
göra kompositionsstudier. Under fyra
år gaf han sålunda inga konserter.
Som nittonåring återtog han sin
konsertverksamhet och kom så till
Italien, där han fick den stora äran att
på Paganiuis i Genua som en relik
förvarade violin spela vid en
välgö-renhetskonsert till förmån för de vid
den stora jordbäfningen i Syd-Italien
lidande. Idén härtill utgick från
konstnären själf, Som vid tillfället blef
mycket firad och fick mottaga en stor
Paganiniguldmedalj, af stadens råd
öf-verlemnad till honom som
»återuppväckt Paganinis strängar och ande.»
Det är öfverflödigt att här vidare
redogöra för Hubermans verksamhet
som konsertgifvare och den
lofordan-de kritik som föreligger från alla de
platser där han uppträdt. Det är
sär-skildt innerligheten, sångbarheten,
poesin i hans spel, hvarmed han i så hög
grad säges tjusa sina åhörare. Att
han med skäl räknas till nutidens
förnämsta violinkonstuärer, det är en känd
sak, och det gläder oss att vi
ändtli-gen här få göra hans bekantskap.
Om hans första konsert, som eger
rum den dag detta nummer utgifves,
få vi yttra oss i det följande.
Harold Bauer.
Af förstklassiga pianovirtuoser är
Harold Bauer en som visar sig vår
hufvudstad trogen, om än han gjorde
ett årtiondes paus i sitt konserterande
här från 1899 till 1909. Två år i
rad har han emellertid besökt oss och
senast förra året låtit höra sig i
Musikaliska akademiens konsertsal, hvars
estrad han ånyo i dessa dagar tager i
besittning.
Första gången Bauer konserterade i
Stockholm var i nov. 1898, då han
gaf två konserter i akademisalen,
hvar-vid hans program upptog Beethovens
Sonata appassionata, Schumanns
»Car-neval» och »Etudes symphouiques»,
Chopins Ass dur-polonäs och
H-moll-sonat. Liszts Rhapsodie hongroise n:o (5
och bravurfantasier öfver Walkürenritt
och Feuerzauber ur Wagnerska
musikdramat m. m.
Aret därpå den 1 nov. gaf han åter
konsert här i samma lokal, då hans
program upptog Toccata och Fuga af
Bach-Tausig, Schumanns
»Faschingschwank», Chopins Ass-dur-Ballade,
F-moll-Fantasie och Etude A-moll,
Liszts »Au bord d’un source» och
13:de Rhapsodi samt två svenska
kompositioner: »Klockringning» af
Pe-terson-Berger och »Roddarens sång»,
nyhet af Emil Sjögien, samt 2
Capri-cer af Sinding.
När Baner kom åter 1909 gaf han
från l:a till 7:e oktober tre konserter.
Programmet upptog på första
konserten Brahms’ 16 Walzer (op. 39),
Beethovens Sonat op. 111, af Chopin
Ess-moll-Polonaise, Barcarolle och
Ciss-moll Scherzo samt Schumauns
Fantasi-8tiicke op. 12; på andra konserten:
Schumann-Fantasie, op. 47; Mozart:
Sonat, F dur; Chopin-Fautasi op. 49;
Cesar Franck-Bauer: Prelude, fuga och
variationer; Debussy: »Jardins sous
la plui»; Alkan: »Le vent»; Schubert:
Impromptu, Ass-dur och Saint-Saens:
Etude en forme de Vals. På den
»populära afskedskonserten», den tredje
och sista, spelade han Beethovens
Sonata appassionata; Schumann: Papillons
och Toccata; Chopin: Berceuse,
Ballade, F-moll; samt Liszt: Etude,
Diss-dur och Rhapsodie n:o 13.
Harold Hauer är född i London
1873 och debuterade där vid 10 års
ålder som — violinist. Han gjorde
detta med så stor framgång, att han
under 9 år fortfor att uppträda som
violinvirtuos i Englands stora städer.
Emellertid egnade han sig äfven åt
pianospelet med den ifver, att violinen
blef lagd å sido. Ar 1892 begaf han
sig till Paris, där han studerade för
den världsberömde pianisten Ignaz
Paderewski och blef snart engagerad
för konsertresor i åtskilliga europeiska
länder, besökande Spanien, Holland,
Tyskland, Polen, Österrike-Ungern,
Ryssland och 1898, under hr
Stra-koschs impres8ariat, Skandinavien. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
