Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 17 Oktober 1910 - Harold Bauer (med porträtt) - Musikens ursprung (forts. o. slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hemlandet hade pianisten Bauer då
ännu icke gjort sig bekant som sådan.
Där som öfverallt har han nu
vunnit stadgadt rykte som en af nutidens
allra förnämsta pianovirtuoser, tekniskt
öfverlägsen i sil t spel, mäktig af både
storslagen kraft och Ad touche, om
också man hittills mer har beundrat
hans talang än känt sig värmd af
hans föredrag.
––M––-
Musikens ursprung.
(Forts.)
Hornmusiken hade Ingen text, iDga
uttrycksfulla tonfall utan endasl takt.
I denna mening finner man riktigt
Biilows bevingade ord: »I begynnelsen
var rytmen.»
I kördansen yttrar sig behofvet af
starkare själs- och kroppsrörelse ända
till fullkomlig utmattning.
Naturmen-niskan beherskas af musiken som hon
utöfvar efter grundsatsen: »jn hög-
ljuddare, ju bättre», och detta mera
än vi samt visar sig i sjukdomsfall
draga nytta af dess retande
verkningar. Men med tiden förlorar
musik-idkandet den uteslutande sociala
karaktären. Ur de dansandes kör, som
representerar » gemensamhetsandan »,
framträda enskilda sångare och ton
eättare, som af de öfriga mycket firas
och belönas utan att därför intaga en
mera aktad samhällsplats. Deras
inflytande på mängden begagnas dock
icke sällan af höfdingarna, för att
andligen beherska folket, ja stundom blef
höfdingen själf sångare, dansare och
dirigent och förbehöll sig också bruket
af bestämda instrument. En stor
förtjänst i urtiden tillkom för öfrigt
kvinnorna. Dessa voro ju de ifrigaste och
äfven bästa när det gällde sång. Jemte
denna af Wallaschek företrädesvis
behandlade sociala musik i hvars afsikt
det ligger att uttala
gemensamhets-känslan eller inverka på andra, har
det väl också från äldsta tider gifvits
en individuell musik. Det
otillfredsställda behofvet att meddela sig, som
under långa timmar tryckte på de i
vida fältet vandrande herdarne,
uttryckte sig i primitiva tongångar,
sådana man t. ex. finner i korta
melodifraser hos Nillandets innevånare eller
hos den fångne eskimåen som dagen i
ända kan upprepa en melankolisk
tongång af ett par takter. Vid detta
individuella musicerande blir själfva
tonen, stigandet och fallandet af
tonlinjen, naturligtvis långt viktigare än
takten. Vi stå vid melodiens
grodd-knopp. Den näst högre graden efter
»solot» är då uppkomsten af
genom-komponerade sånger, som icke mer
inskränka sig till den körstilen tillhöriga
repetitionen af primitiva tonföljder.
Gerna gripa sådana »ensamma
människor» till ett primitivt tonverktyg
och försöka att fördrifva tiden genom
nyanserande och kombinerande af de
få instrumentet tillhörande tonerna.
Här träder redan ett nytt moment till: |
den till slut i virtuositeten stigande
l spellusten, som i musikens historia
jämte det till »uttryck» drifvande
begäret för meddelande, spelar en
betydande roll. Att musiken framgått ur
de primitiva folkens kärlekslif, såsom |
Darwin i analogi med djurvärlden
trodde, är hittills icke bevisadt.
Kärlekssånger möta oss först på en något
högre kulturgrad. Det är dock sannt
att de svårmodiga klagotoner, hvarmed
t. ex. den unge Kirgisen nattetid
gif-ver uttryck åt sitt hjärtas längtan,
lifligt erinrar om fåglarnas spel och
locktoner. Ferencsy beskrifver denna sång
såsom ett pressadt, gnällande,
tremu-lerande ljud, som från piano sväller |
ut till starkaste forte, sedan blifver
allt mera svagt och utbållande för att
slutligen tvärt afbrytas med snyftande
skri. Visste man icke att sångaren
| därvid kände den högsta lust, kunde
man af de krampaktigt spända
ansiktsmusklerna, af den stora ansträngningen
! och den klagande tonen sluta till den
högsta hjärteångest. Det tins
fram-! skridna naturfolk, hos hvilka gåfvau
att uppfinna och sjunga solosånger är
så utbredd, att dessa icke mer tjäna
blott och bart till privat förnöjelse,
utan såsom medel till sällskaplig
underhållning. Rundsånger, hvarvid
under kretsgången uppstämmas
improvi-j serad sång och kören sjunger efter
( hvarje sådan, äro t. ex. hos
Ballapin-[ kaffrerna mycket omtyckta. Hos
Asch-anti hållas formliga sångspel, i det
personer af båda könen ur den i två
motstående fronter uppställda kören,
träda fram och sjunga en dialog. Hos
andra utveckla sig därur
täflingssån-ger och sångarstrider, hvarvid hela
skaran deltager i en hvarje solo
af-, slutande körrefräng. Tillkomma så
instrumentala för-, efter- och
mellanspel så uppstå de mest mångfaldiga
kombinationer.
I den historiska tiden ändtligen finna
vi alla dessa faktorer i musiken
samverkande och hvarandra vexelvis
genomträngande. Instrumenten vilja
efterlikna sången; människorösten vill
täfla med instrumentens tonfigurer.
Af-ven språket träder alltmera fram
såsom bestämmande element och en
vexelverkan mellan dessa olika mak
ter, af hvilka en hvar i sin tid vinner
öfverhand eller träder i bakgrunden
framgår rörelsen och fortskridandet i
musikhistorien. Men det viktigaste är
att med den fysiologiska verkan af
ton och rytm allt mer förbinder sig
psykiska verkningar: det beständiga
förandligandet af musiken.
Människan har under en mångtusenårig
utvecklingsgång lärt att alltmer slå
fram den gudomliga gnistan ur
musiken, eller, om man så vill, införa i
den allt mera gudomliga och andliga
moment. Kommer det i vår tid mindre
an på hvad musiken fordom var,
så synes dock de kunskapen ej så
oviktig att musikeu sedan äldsta tider
tilltrots såsom å ena sidan den
ordnande, människbförbindande, sociala
makten, å andra sidan medel till
uttryck för effekter och själsspänniugar.
Det viktigaste steget till en
konstnärlig musik var bruket af
instrumenten, som medförde iakttagandet af
bestämda tonhöjder. Emeller.id voro
vid förfärdigandet af dessa verktyg
ofta allra först optiska, ornamentala
syften bestämmande till dess man lärde
sig och kunde uppskatta akustiskt
riktiga förhållanden hos dem. Då
urmusiken ej ägde någon melodi utan
endast takt, voro de äldsta
instrumenten inga speciela tonverktyg utan
föremål af ben, musslor och dylikt som
man slog emot hvarandra. Innevånarne
på Filippinerna och Karolinerna,
Me-lanesierna, flere australiska sttmmar
hafva alls inga instrument utan
ledsaga sången med taktmässiga
handklappningar, hvilket hos de asiatiska
kulturfolken ännu är brukligt.
Negrer nyttja till markering af takten allt
som slamrar, trästycken, bleckdosor,
nycklar etc. Det första verkliga
instrumentet synes ha varit Gong, den
klingaude stenplattan. Principen för
tonbildning genom gnidning
(strykning) blef först tillämpad på
trästycken och därifrån först öfverförd på
stränginstrument, hvars urtyp är
den rasslande bågsträngen. Värdet af
resonansbotten pröfvas först med
slaginstrumenten (trumma, puka) och
resultatet af dessa olika slags
instrument är violinen. Men äfven
klaveret har sin prototyp i de afrikanska
och sydamerikanska naturfolkens
Marimba eller Silimba.
Biåsinstrument äro oss redan från
den förhistoriska tiden bekanta.
Piporna af ben voro förebilderna till den
skurna rörflöjten. Emellertid torde
dessa och andra biåsinstrument
ursprungligen endast vara ämnade till
signalering. De i spridda flockar
varande Marunfolket i Afrika göra
hvar-ann förstådda genom hornblåsning. De
hafva för hvar och en af bekanta ett
slags ledmotiv och gifva sig därmed
tillkänna på långa afstånd. I musiken
infördes biåsverktyg i det man
försökte återgifva tonföljden i bekanta
sånger. De tjänade då sjelfva sången
till stöd, sångmelodien sjelf slöt sig
mer och mer till den biåsandes teknik
och så föredrog man de naturtoner,
som lättast kunde frambringas: tonika,
ters, kvint och oktav.
Om också begreppet om det andliga
och materiela förvärfvet i musiken är
helt modernt, synes dock redan hos
naturfolken en sång, en melodi, bruket
af ett instrument i många fall bundet
vid släkte, stara, familj och festliga
anledningar. Papuas och Botokuderna
hafva flöjter, som endast äro bestämda
för kvinnorna; vildarna vid Rio dos
Urauges hafva trumpeter, hvilkas blotta
betraktande är vid lifsstraff kvinnorna
förbjudet. Hos många nordamerikan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
