Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 17 Oktober 1910 - Musikens ursprung (forts. o. slut) - Nuvarande operahusets första decennium (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
SVENSK MUSIKTIDNING.
ska Indianer har hverje stam sin
sångskatt, hvilken såsom nationalegendom
aktas för att nå främmande öron. På
ett högre kulturstadium finna vi
sådana inskränkningar hos prästerliga
sångarfamiljer, hvilka bevara en egen
sångrepertoar; så förekommer
musikaliska »skolor», hvilka behandla
melodier, föredragssätt, praktiska
färdigheter såsom sitt privilegium.
Sammanställningen af Here
instrument till en liten ensemble
(företrädesvis kvartetter) och hela orkestrar,
visar sig vara urgammal, de senare
särskildt i fråga om krigsmusik. Man
spelade utan nottecken, improviseradt,
så som de tämligen bestämda,
konventionella tongångarna medgåfvo.
Dirigenten slår takten ljudligen med en
staf eller stampar den på ett bräde.
Anmärkningsvärda äro flöjtorkestrarna
hos folk i Guiana, i centrala och
sydöstliga Indien. Hos de sistnämnda
spelar hvarje instrument blott en enda
ton och genom successivt insättande af
en sådan uppstår, liksom hos den
gammalryska hornmusiken, en melodi.
I ett visst stadium af utveckling
leder olikheten i det medfödda röstläget
de sjungande till praktiserande af
tler-stämmig harmonisk musik. Anlaget
härför är hos skilda raser olika, men
ingalunda inskränkt endast till
Européerna och ej alls något kännemärke
på högre kultur. Hottentotter oeh
Hetschuaner känna till den
tvåstäm-miga sången. Då Cook upptäckte Nya
Zeeland (17 i0) hörde han folket sjunga
en tersmelodi, som hau upptecknade.
Från Nordamerikas vestkust bar man
också en sådan och Aschantifolket i
Guinea spela en dylik på sina
instrument.
Negrerna isynnerhet attrappera lätt
den europeiska musiken, och deras
organ fatta europeiska harmonier i samma
mening som vi. Däremot känna och
fatta de högkultiverade chineserna,
in-derna, araberna, hellenerna och
romar-ne endast enstämmig musik. Men om
också sinnet för den vertikala
harmonien hos dem icke är utveckladt, så
finna vi så mycket finare deras sinne
utveckladt för tonernas successiva
förlopp, för den horizontala harmonien,
och får väl instämma med den
persiska filosofen Hassan Bej’, som redan i
D>:de århundradet påstod att den
musikaliska organisationen i grund och
botten är densamma hos hela
mänskligheten.
Naturfolken sjöngo i dur och moll,
utan att för dem skilnaden däri såsom
uttrycksmedel för glada eller sorgliga
känslor är medveten. De ha
sorge-kväden i dur och glädjesånger i moll.
Ofta låta dessa tonslag ej tydligt
särskilja sig, då i stället för den lilla
eller stora tersen en däremellan
liggande intervall (den neutrala tersen)
användes. Många forskare anse
molltonarten hos naturfolken för en falsk,
d. ä. för djupt intonerad, i alla fall
omedveten dur. Om en teoretisk kun-
skap kan begripligtvis ej hos dem vara
fråga, dock kunna vi af
förhanden-varande musikexempel, och vid
betraktande af deras instrument sluta till
befintligheten af två till grund
liggande urskalor: först en af 5
he’to-ner bildad fem-tonsska la hvarpå
sångerna bos chineser, japaner,
polyne-sier, i Europa hos kelter och hellener
äro baserade. Eu livar kan sätta sig
in häruti, om han föreställer sig en
skala, bildad af pianoklaviaturens fem
svarta tangenter (den pentatoniska
skalan). Att på detta sätt vackra
melodier kunna uppstå, lära oss många
folkvisor och t. ex. slumraermotivet i
Wagners »Feuerzauber». Därjemte
existerar eu »afrikansk» tonskala
som består af treklangens elementer
och tyckes fotad på biåsinstrumentens
teknik. K. Engel påstår till och med
att tonskalan med sju steg öfverallt
har utvecklat sig ur den på fem.
Soutbgate demonstrerade i London 1 890
pipor fiån en tre tusen år gammal
egyptisk sarkofag, hvilka angåfvo den
diatoniska skalans toner. Man må
tänka derpå, att hos fiöjtiustrument
lättheten för hålens borrning var
bestämmande för tonskalans bildning, att
här skalan med sju steg bäst
motsvarade den praktiska spelbarheten. Till
sist ledde också människornas
naturliga tonsinne allt mer till denna
dia-toniska skala, som ej mer är grundad
på en konstmässig fautasiens
uppfinning utan i naturen, d. ä. på
akustikens lagar. För öfrigt tar man miste
om man anser svårare takt- eller
tonförhållanden som bevis på högre
kultur. Sudaneserna sjunga marschsånger
i ’’/( takt. Teori och tradition har
just "hos kulturfolken i många
hänseenden ledt till inskränkning,
förstel-ning, där naturmänniskan utan
betänkande Utnyttjar de gifna
möjligheterna.
Tonkonstens utveckling har icke hos
de särskilda folken framgått med lika
steg. Tanken på ärftligheten af de
musikaliska anlagen är allaredan
upp-gifven och man förklarar
framskridandet genom traditionen, i det den ena
generationens förvärf tjänar den
följande till trappsteg. Kulturfolken
åtnjuta sålunda fördelen af en rik
tradition. Där folket har tillfälle att
höra mycket musik, godt utförd,
utvecklar sig det musikaliska sinnet och
den allmänna smaken höjes. Men
äf-ven förmågan att upptaga traditionen
och förarbeta den är hos de särskilda
nationerna bunden vid vissa
betingelser, om hvilka på förhand saknas den
klara insikt, som gör att de
undandraga sig ett godtyckligt inflytande.
___________
Nuvarande operahusets
första decennium.
(Forts.)
1899. Från början af året ha vi
också att anteckna frk. Nordins
debut som Elisabeth i »Tannhäuser».
D. 30 jan. började fru Ellen
Nord-gren-Gulbranson gästspel som
Bryn-hilda i »Valkyrian» och sjöng d. (!
febr. Elisabeth i »Tannhäuser.» D.
11 febr. debuterade fröken Nordin
som Elsa i »Lohengrin». Vid slntet
af denna månad gafs 4:e
symfonikonserten, då hr Carl Kihlman spelade
Max Bruchs 2:a violinkonsert och bl.
a. gafs Symfoni, D moll, af Oesar
Franck. I mars återupptogs »Den
stumma från Portici» och i »Romeo
och Julia» gjorde miss Lilian
(Dtin-can) Eldée sin första debut här i den
kvinnliga titelrollen.
På 5:te symfonikonserten, d. 2 april,
förekom en svensk komposition:
»Dvärgakrig», till ord af Fitger,
ballad för baryton (hr (’. F. Lundquist)
och orkester. D. 8 april skedde
premiären af »Valdemarsskatten»,
romantisk opera i 4 akter af A.
Klinckow-ström, musik af Andreas Hallén.
Huf-vudrollerna hade följande besättning:
Ava: frk. Thulin; Valdemar: hrr
Forssell (sed. hr Lejdström), Olof
Eskil-son: hr Odmann (sed. hr Lemon),
borgmästaren, Ung-Hanse: hrr
Lundquist, Söderman; abbot Clemens: hr
Sellergren (sed. hr Elmblad). Ebbe
Strangesen: hr Bratbost. I »Oberon»
debuterade d. 17 april för första
gången ett par unga sångerskor, nämligen
frk. Marie Malmerfelt som Puck
och frk. Lotten Morell som Fatima.
och i »Valdemarsskatten» debuterade
d. 20:de frk. Nordin som Ava. I
»Carmen» uppträdde dagen därpå miss
Eldée som gäst i Micaelas roll. D.
26 gafs en repris af Mozarts
»Enle-veringen ur seraljen» med följande
rollbesättning; Constanze, Blonde: fru
Östberg, frk. Karlsohn; Selim pascha,
Belmonte, Pedrillo, Osmin, Mustafa:
hrr Grafström, Lemon, M. Strandberg,
Elmblad, Henriksson. D. 27 april
debuterade ånyo frk. Morell, då som
pagen Stefano i »Romeo och Julia».
— Vid 0:e symfonikonserten, d. 3
maj, gafs bl. a. en ny symfoni, D-dur
af H. Alfvén. D. 11 maj uppfördes
jämte Glucks »Orfevs» en ny balett
En sommaridyll af balettmästaren
Glasemann med musik af E. Ellberg. D.
14 maj gjorde fru Alma Boman sin
första debut såsom Gherubin i
»Figaros bröllop». D. 29 maj egde
rum en repris af »Den flygande
Holländaren», som då ej uppförts här på
27 år. Sentas roll utfördes nu af fru
Lindberg, Holländarens af hr Forsell;
Dalands och Eriks af hrr Elmblad och
Ödmann. Spelåret slutade d. 7 juni
med uppförande af denna opera.
Höstterminen och det nya spelåret
började d. 21 aug. med »Valdemars.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
