Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 1 November 1910 - Eugen d’Albert (med porträtt) - Severin Eisenberger (med porträtt) - »Izeyl», musikdrama i 3 akter, musik af Eugen d’Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
landen för sin musikaliska utbildning,
följde han med glädje Richters
uppmaning att resa med honom till Wien,
och därmed var d’Alberts karriär i
Tyskland öppnad. Där var det
förnämligast två mnsikmästare, som
väsentligt bidrogo till den unge
tonkonstnärens utveckling och framgång.
Den ene var Johannes Brahms, som
med stort intresse följde hans
kom-positoriska verksamhet och säges ha
särskildt funnit mycket värde i hans
Suite för piano, utgifven såsom opus 1.
Don andre var Franz Liszt i Weimar,
hos hvilken han studerade i två år.
Efter slutet af dessa uppträdde han
på en egen konsert i Berlin och väckte
den största uppmärksamhet. Inder
konsertresor i Europa och Amerika be’
fästade han alltmer sitt anseende som
en pianist af första rangen. Under
de första tio åren af hans verksamhet
framträdde mer det virtuosmässiga men
sedan trädde teknikern tillbaka för
konstnären. Följer man med den
nutida kritiken öfver d’Alberts spel, så
är denna vanligen superlativt
berömmande, någon gång kan man hos
honom anmärka, säkert då han varit
mindre väl disponerad, något för
mycken kraft i föredraget. Eugen
d’Al-bert har ej haft sinne för lärarekallet
ej heller för dirigentverksamhet och
endast haft anställning som
kapellmästare i Weimar 1895.
Betrakta vi nu Eugen d’Alberts
kompositoriska verksamhet, så må sist
nämnas hans operor, emedan han på
senare tid mest arbetat på verk för
Scenen. Att börja med sådana för
orkester ha vi att nätnna: Uvertyrer till
»Hyperion» och Grillparzers »Esther»
(op. 8) samt Symfoni, F-dur (op. 4);
för piano och orkester: 2
Pianokonserter, H-moll (op. 2) och E-dur (op. 12);
kammarmusik: 2 Stråkkvartetter,
A-moll (op. 7) och Ess-dur (op. 11); en
I’ioloneellkovsert (op. 20); för piano 4
händer: Walzer (op. 6); för piano solo:
Suite (op. 1), Acht Klavierstücke (op. 8),
Sonat, Fiss moll (op. 10), Vier
Klavierstücke (Walzer, Scherzo, Intermezzo,
Ballade op. 16) m. fl. pianosaker);
fler-stämmiga sånger: Körverket »Der
Mensch und das Leben» för
6-stäm-mig kör och orkester (op. 14),
Mans-kurer (op. 23); för en röst
Konsertsce-nen »Seejungfräulein» för sopran och
orkester; en mängd Solosånger (op. 3,
9, 13, 17-19, 21, 22),
Eugen d’Alberts första opera var
Der Rubin, med text af honom sjelf
efter Hebbels dramatiska berättelse.
Denna, på hvilken han arbetat från
1886 till 1891 med flere afbrott,
uppfördes första gången i Karlsruhe 1893
med mycken framgång, omarbetades
sedan för Prag, då en balett tillfoga-
des. Hans nästföljande verk för
scenen var Ghistnonda, text efter
Immermann af honom sjelf. Vid operans
premiär i Dresden 1895 blef den af
kritiken högst ogynnsamt bedömd och
gafs ej vidare. Därefter följde Gernot,
1897 en enda gång gifven i Mannheim
med hans fru, Hermine Fink, i
kviun-liga hufvudrollen. Det därpå följande
lilla lustspelet Die Abreise vann vid
premiären i Frankfurt am Main 189N
varmt emottagande och har blifvit en
repertoaropera i Tyskfand. Äfvea
operan Kain (text af Bulthaupt) från
samma tid har gått öfver flera tyska
scener. Mindre lycka gjorde han med
Der Improvisator (efter H. C.
Andersen och Victor Hugos drama Angelo,
tyrann af Padua»), uppförd 1902 i
BerliD, och den stora musikdramen
Tiefland i ett förspel och 2 akter (text
af Guimera och R. Lothar) som först
uppförd på nya tyska teatern i Prag,
nov. 1903, blef mycket hårdt bedömd.
»Vi önska», säger efter dess uppfö- ,
rande en kritiker, »att d’Alberts genius
ur »Tieflands» ruiner uppsvingar sig
till de höjder där skönhet, natur och
sanning äro fria». Han måtte ock ha
gjort detta med sitt lilla 1-akt-lustspel
Flauto Solo, med text af H. von
Wol-zogen, ett verk, som hade sin premiär
i Prag 1905 och säges innehålla
förtjusande musik. Handlingen är från
Fredrik Wilhelm I:s tid, och hans son,
sedermera Fredrik den store, deltager i
i handlingen, båda dock under andra
namn. Därefter följde operan
»Tra-galdabas» 1907.
Eugen d’Albert gifte s;g 1884 med
Louise Saligné, dottar till en författare
af flere Berliner-farser, och var, efter
upplösandet af detta äktenskap, 1892
—95 gift med den berömda pianisten
fru Teresa Carreno. Skild från henne
ingick han 1895 äktenskap med den
utmärkta operasångerskan Hermine
Fink, och har med henne företagit
flere konsertresor. Då d,Albert icke
lefver på resor, är han mestadels
bosatt i sin villa vid Lago maggioze.
Eugen d’Albert blef 1908, året
efter hans konsertererande här, vald till
ledamot af K. musikaliska akademien
i Stockholm och har i början af detta
år tilldelats professorstitel.
Severin Eisenberger.
I denna månad kommer att för
första gången här konsertera en ung
pianovirtuos, Severin Eisenberger,
hvars porträtt vi med anledning däraf
meddela i detta nummer. Hr
Eisen-berger är af polsk härkomst och
bosatt i Berlin, där vår unge pianist
Uno Sundelin studerat för honom.
»De pianistiska och musikaliska
kvaliteterna hos Eisenberg äro allmänt
konstaterade», yttrar en kritiker efter
hans konserterande i Berlin detta år, och
förra hösten, då han där lät höra sig,
säger en anmälare i Börsenzeitung, att
Eisenberger kan räknas till de mest
framstående pianisterna, utmärkande
sig genom klar, gedigen teknik, tyd-
lig frasering, modulationsrikt anslag
och sund musikalisk uppfattning.
Särskildt berömmes han såsom en högt
begåfvad, finsinnad tolkare af
klassiska tonsättares verk, såsom Handel,
Beethoven, Chopin, Schumann,
Schubert. Men äfven för Liszt racker
hans virtuositet till. En kritiker har
förebrått honom, att han för mycket
negligerar den moderna musiken, men
det torde låta förklara sig af hans
erkända fina musikaliska smak. Det
skall bli intressant, att få göra
bekantskap med denne pianist efter att
nyligen ha hört Harold Bauer, och
hoppas, att han ej skall spela för
»tomma väggarna», hvilket, numera
tyckes vara stora konstnärers ’lott i
den svenska hufvudstaden.
––-5*1––-
Izeyl.
Musikdrama i 3 akter af Rudolph
Lothar, efter Armand Sylvestre och
Eugene Morand. Musik af Eugen
d‘Albert.
Libretton handlar om kurtisanen
Izeyl och den furstlige stiftaren af
den buddhaistiska religionen, prins
Sakyamuni, som vuxit upp utan att
ha lärt känna något om den lidande
och döende mänskligheten. Då han
skall bestiga konungatronen efter sin
fader, hälsas han af furstar och
brah-miner samt hyllas af folket. Då nu
en asketisk botgörare, Yogi, kommer
i hans väg och predikar om alltings
fåfänglighet och förgänglighet samt i
detsamma ett liktåg drager förbi, blir
prinsen så gripen häraf, att han
följer asketen på hans botvandring ut i
öknen. Detta sker i närheten af Izeyls
bostad. Hon har gripits af begär att
fresta honom och att locka honom i
sina armar, hvarför hon under natten
uppsöker honom i öknen. Han
förblir dock ståndaktig och väcker hos
Izeyl ånger öfver hennes förflutna lif
och tron på det goda. Återkommen
hem för att bö’ja ett nytt lif, råkar
hon ut för furstinnan Sarvillakas son.
den till konung utsedde prins Scindya,
hvars åtrå efter hennes gunst blir allt
häftigare, så att hon till sitt försvar
rycker från honom hans dolk och stö
ter ned honom. Izeyl fängslas och
prinsens moder låter henne till hämnd
undergå tortyr, hvarpå bödeln
utstin-ger hennes ögon. Döende gripes hon
af längtan efter den botgörande
prinsen. Denne kommer till henne och
vid anblicken af deu olyckliga
bekänner han, att han älskar henne. Hon
dör lycksalig. sedan hon »för första
och sista gången kysst honom» och
nedsänkes i den öppna grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
