Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 Januari 1911 - Nordisk Musikförening, Ett förslag, af Otto Andersson - Musikbref från Edinburgh af E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
SVFNSK MUSIKTIDNING.
Musikfester af det slag som här
åsyftas ha, som bekant, egt rum
sommaren 1888 i Köpenhamn och i
Stockholm vid utställningen 189i, då den
2:a nordiska musikfesten ägde rum d.
O—10 juni, båda dock endast med
deltagande från de tre skandinaviska
länderna. För den sistnämnda stora
musikfestens il stora konserter hade
byggts en stor konserthall på
Fred-rikshofs kasernområde och de 15 mindre
konserterna för kammarmusik egde rum
på Musikaliska akademien. Det ligger
ju nära till hauds att Finland med sin
svenska kultur och med sitt nu
utvecklade musikvBsen skulle förena sig
med de tre skandinaviska länderna om
eu sådan »Nordisk musikfest», som
här är i fråga. Stockholm saknar
emellertid äm.u, innan vår hufvudstad
kommer i besittning af ett konserthus,
låmplig lokal för eu stor nordisk
musikfest. Kuogl. teatern eller möjligen
Djurgårdscirkus, vore väl de enda
lokaler, som kunde användas för en
så-dau under närmaste tid.
–––
Musikbref från Edinburgh.
4 Dec.
Torsdagen den 24 nov. gafs den
tredje af The Classical Concerts i The
Music Hall kl. K på aftonen, och den
stora konsertsalongen var väl fylld.
Denna konsert var mycket
intressant, i det man fick göra bekantskap
ined The S:t Petersburg Quartet, som
på ett alldeles mästerligt sätt
exekve-rerade sina olika nummer.
Konserten inleddes med Beethovens
Stråkkvartett i Ess dur op. 74.
Mel-lannumret utgjordes af Schumanns
Pianokvintett i Ess-dur op. 44, däri
pianostämman utfördes af rnr A. M.
Henderson, organist vid Universitetet
i Glasgow. Han dokumenterade sig
som en äkta Schumann-spelare, och
man hade bia gärna velat höra honom
efteråt i några solosaker af Schumann,
hvilket tyvärr ej lät sig göra.
Konserten afslutades med en
stråkkvartett i D-dur op. 2, af Alexander
Borodine (t i S:t Petersburg 1887)
framstående medicine doktor, som på
lediga stunder komponerade stora
musikverk som symfonier, det bekanta
orkesterstycket »Ein Steppenskiss»
m. m. Kvartetten var vacker i sin
slaviska rytm och den blef naturligtvis
utförd på bästa sätt af landsmän, som
lät det nationella elementet komma till
sin fulla rätt. S:t
Petersburg-kvar-tetten bildadesoch bekostasaf den
konst-älskande mäcenaten, Btorfust Georgii
Georgiewitsch, själf violoncellspelare.
Han förskaffade kvartetten gamla
italienska instrument, och som hvarje
medlem är en artist, kan man lätt
föreställa sig, hvilken effekt som
åstadkoms.
Sångerskan för aftonen var madame
Julia Culp. Hon sjöng Beethovens
»Adelaide» samt Clärchens sånger ur
»Egmont»: »Die Trommel gerührt»
samt »Freudvoll und Leidvoll».
Hennes stämma är mycket vacker, men
hennes mimik är väl mycket rörlig.
Härligt och med buren röst sjöng hon i
»Ave Maria» och »Der Musensohn»
af Schubert. Hennes force ligger
dock mest i moderna kompositioner,
och hon lyckades utsökt väl i Richard
Strauss’ »Traum durch die
Dämmerung» och »Heimliche Aufforderung»;
samt i sånger af Hugo Wolf: »Und |
wills du deinen Liebsten sterben sehen», I
»Zu den Schatten meiner Locken», |
samt »Er ist’s». Som encore gaf hon j
Schuberts »Du bist die Ruh » med |
mjukt och vackert föredrag. Mr
Henderson ackompagnerade henne högst
stilfullt på en »Pieyel».
Den fjärde konserten gafs som
matiné lördagen den 2 dec. Afven denna
koinert var ovanligt intressant särskildt
i egenskap af kammarmusik för
endast blåsinsrument. Tio artister (2
flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 horn
och 2 basuner) från La Société
Moderne d Instruments å Vent (bildades
1895 i Paris, åtnjuter statsanslag
sedan 1904) uppträd le på ett glänsande
sitt med sina respektive instrument.
Första numret var Beethovens Octett,
op. 108 för oboer, klarinetter, horn och
basuner (fagotter’’. Egendomlig är
samklangen af blott sådana instrument,
som man är van att höra i stor
orkester, mildrad med stråkinstrument.
Som mellannummer spelades »Sonata»
af Handel (2 oboer, 1 basun) samt
»Preludio & Fughetta* (2 flöjter, oboe,
klarinett, horn och 2 basuner) af
Gabriel Pierné, organist vid kyrkan
S:t Clotilde i Puris. Det sistnämnda
stycket var så effektfullt, att en storm
af applåder utbröt vid dess slut.
Konsertens slutnummer var en Dixluor
(alla instrumenten) »Divertissement»
af Emile Bernaid (f i Paris 1902).
Det var som sag It högst intressant
att höra dessa artister. Jag tror ej att
de varit i Stockholm, men helt säkert
skulle många vänner af kammarmusik
höra dem med nöje.
Aftonens »stjärna» var madame
Du-rand-Tixte, som på ett stilfullt och
utsökt sätt sjöng gamla franska sånger
af Rarneau: »Tristes apprets» (Uastor
et Pollux) och Lully: »Amour que
veux—tu de moi» (Amadis) och
»Revene/. Amours» i/Thesée). Hennes röst
är ej särdeles stor men fulländadt
skolad (trots ett litet chevrotterande i
början) och hon verkar högt
konstnärlig med sina medel.
Hos henne förekom hvarken
grima-eer eller axelhöjningar, hon stod hela
tiden så lugn och stilla, men glöden
låg uuder ytan utan att ett ögonblick
få ett krasst utbrott.
I andra afdelningen sjöng hon
»Attente» af Saint-Saens, »Chanson
triste» af Henri Dupare, »Aprés un
Réve» och »Le3 Berceaux» af Gabr.
Fauré, »D’une prison» och »Paysage»
af Reynaldo Hahn.
Monsieur E. Flament (basun)
ackompagnerade, med undantag af en annan
forcering, henne värdigt och
förstående i synnerhet i »Dune prison »där
ackompagnementet målar
klockringningen. Sistnämnda sång sjöng hon
på ett sätt som framkallade en encore
af samma sång äfvenså »Paysage».
En sådan sångerska som madame
Durand-Texte skulle nog vara en stor
attraktion för den fina musikpubliken
i Stockholm. Hela sitt långa program
sjöng hon utantill, hvilket bidrager i
betydlig grad att göra sångerna mera
lefvande.
Det talar godt för den utmärkta
akustiken i den stora The Music Hall
att man lika så väl kan uppfatta
kammarmusik af nyssnämnda slag, som
sånger hörande till kategorien »Lieder»,
hvilka fordra en mindre konsertsal
med begränsadt omfång.
Ehuru detta är ett musikbref kan
jag ej underlåta att nämna några ord
om madame Durand-Texte’s toilette.
Som det var matiné uppträdde hon
i hatt och demitoilette. Men hvilken
hatt och hvilket omfång af den! En
svart sammetshatt, med sammeten som
relief mot ansiktet och bröstet prydt
med hvita spetsar. Jag förmodar att
endast en fransyska kan sätta en
sådan hatt på sig »au juste milieu»;
och den kladde henne ofantligt väl.
Dräkten bestod af en hypermodern
sraultronfärgad sammetsklädning utan
några prydnader. Madame
Durand-Trxte var i allo en ovanligt stilfull
uppenbarelse, »tres distinguée», en
ögonfägnad likaså väl som öronfägnad.
Brahms’ »Requiem» uppfördes den
l;sta dec. i S:t Marys Katedral af
korgossar och sångare tillhörande
katedral-kören. Dessa korgossar hafva
alldeles underbart vackra och höga
röster och de voro mycket väl inöfvade.
Sångarne hade icke så goda röster,
men hela Requiemet utfördes på ett
utmärkt sätt, ackompagneradt af
katedralens väldiga och härliga orgel.
Förutom The Classical Concerts
gif-vas äfven såsom Abonnementskonserter
12 Orchestral Concerts hvarje måndag
under trenne månader. Alla dessa
konserter äro aftonkonserter och
besökta af en fashionabel publik, och
spelas i The Mc Ewan Hall, en
magnifik Aula, 6om skänkts till
Universitetet i Edinburgh af en
bryggaremäce-nat vid namn Mc Ewan. Den
rymmer 3,000 personer och är särdeles
imposant både i yttre och inre
af-seende. Väldiga pelare uppbära tvenne
djupa läktare och själfva salen är
indelad i parkett och s. k. »raised seats»
(motsvarande logeplatser).
Dekoreringen är i ljusbrunt (hvilker är
mycket lugnande för ögon och nerver)
med många vackra allegoriska
målningar. Akustiken är likvisst mycket
bättre i The Music Hall, så att det
fordras orkestermusik och stora röster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
