Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1911 - Från Romas horizont hösten 1910—nyåret 1911, af Anteros - Richard Wagners brasa - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Matilde, det utsökta »interludiet»,
iandra akten den förresljuftmelankoliska
canzone »S e spento il sol laggiii > (solen
harslocknatdärnere), orkesterns delikata
»réverie» under hans slummer och de
passioneradt kraftiga slutscenerna.
För att »Silväno» skulle kommit till
sin fulla valör, hade krafts en mindre
knapphändig orkester, erburu det måste
erkännas att dess duktige ledare Eg is to
Tango — f. d. kapellmästare vid
»Komische Oper» i Berlin —
lyckades åt densamma förläna den rätta
koloriten, h varemot körens prestationer
voro alldeles för svaga och färglösa.
Oafsedt att barvtonisten möjligen skulle
kunna gjort sin roll något mindre
motbjudande, voro solisterna i det hela
förtjänstfulla, ej mindre Fulgenzio Abeln,
som i titelpartiet visade sig såsom en
intelligent och sympatisk tenor med
varmt och smakfullt föredrag, än
Francisca Sofd/iMatilde, som ånyo gaf
prof på en vid sin debut såsom
»Ami-ca» härom året å »Costånzi» ådagalagd,
betydande begåfniug såsom dramatisk
sångerska.
Af »Augusten» konserterna var den
å nyårsdagen gifna och ett par dagar
senare återupprepade särskildt
remarkabel äfven därför, att då för första
gången under säsongen dess
kvantitativt förstärkta och jämväl kvalitativt
förbättrade kör lät höra sig. Under
Michael Ballings öfverlägsna ledning
kommo till utförande Wagners gripande
«Holländare»-uvertyr, Richard Strauss’
mäktigt storslagna komposition »So
sprach Zarathustra»,* ** Beethovens
såsom förstudie till hans nionde symfoni
intressanta fantasi för piano, soli, kör
och orkester (Wien 180S) samt Bruck
ners formellt perfektionerade, men i
fråga om inspirationen något matta «Te
deum*. Vid de tre senaste konserterna
har violin-fursten Eugene Ysayes
utsökta konst, en kolossal, de allra
största svårigheter besegrande teknik i
förening med en höggenial tolkning,
vunnit en lysande triumf.
I Italien hör det numera snart sagdt
till ordningen att inleda de större
lyriska scenernas i regeln vid jultiden
begynnande föreställningar med någon
af Wagners musikdramer. Så var
fallet för innevarande säsong å »S. Carlo
i Nftpoli, som under Vittörio Guis
ledning efter åtskilligt uppskof,
föran-ledt af att den från Berlin enkom
beställde, illustre Ernst Krans visat sig ur
stånd att sjunga på italienska, presterade
Valkyrian, samt å »La Scala» i Milano’*
* Om dennas djupt filosofiska innebörd
vittna bäst dess olika sålunda betitlade
1111-derafdelningar: »de teligiösa idéerna, vår
högsta äflan, fröjder neh lidelser, grafvarnes
sång, vetenskapeD, själens befrielse från sina
begär, dansens och nattens sånger».
** Oafsedt premiär å R. Strauss’ nyaste
opera Dci- Rosenkavalier och af yppersta
slaviska dansartister exekverade baletter
upptager dennas repertoar några högst
intressanta »exhumationer*. Simone Borcanegra
och »Carlo Felice» —ifråga om
storlek och magnificens den tredje i
ordningen af landets operateatrar — i
Ueiioua med Siegfried. I den förra re
presenterad af detsammas förnämsta
Wagner-tenor Giuseppe Borg:! 11 i —
såsom kapellmästare fungerade Tiillio
Serafin — uppenbarade sig å den
senare Wagners favorithjälte i den
spanske tenoren Jitun Raventos’
ungdomsfagra gestalt En särskildt för
att vara ett »Söderns barn»
synnerligen präktig Siegfried, har också denne
med ett glänsande och ypperligt
modu-leradt organ utrustade sångare i
Tyskland och (Isterrike, hvarest han hittills
varit engagerad, instuderat det för
honom helt nya och följaktligen så
mycket mera vanskliga partiet.
Förutom hans landsmaninna Dolores
Herréro-Erda utmärkte sig i främsta
rummet den unga polska primadonnan
Margot Kaftal Brynbilda, Césare
F o r m t c h i-» Vandraren », G a ö t å n o S i n i
Corsi-Mime och sist, icke minst
dirigenten Giorgio Polacco. Af den
vackra uppsättningen förtjänar
speciellt andra aktens skogsscen att
framhållas såsom synnerligen lyckad.
Aiiteros.
–––m
Richard Wagners brasa.
Biilow, Liszt och Richard Wagner
bodde en tid tillsammans i Leipzig.
De hade tillsammans hyrt ett par rätt
stora rum. af hvilka det ena
tjänstgjorde som gemensamt sofrum, det
andra som gemensamt arbetsrum. De
hade likaledes gemensamt hushåll, och
tillgångarna voro mycket små, och
särskildt mot slutet af månaden voro de
tre vännerna starkt i knipa.
Biilow hade valts till skattmästare
och förvaltade verkligen den
gemensamma kassan med all nödvändig
ekonomi. Liszt faun sig rätt bra häri,
Wagner däremot var mera pretentiös
och ställde ofta jämförelsevis orimliga
fordringar på kassan.
En dag — det var i slutet af
februari — var det bitande kallt, och de
befintliga kontanterna kunde enligt
Biilows förklaring blott nätt ochjämnt
räcka till inköp af mat — att köpa
bränsle hade man ej råd. För att
hålla sig varma föreslog då Biilow, att
de skulle göra en lång, rask promenad,
ett förslag, som Liszt genast
accepterade, medan Wagner förklarade, att
han ej komme att röra sig ur Häcken,
och beklagade sig starkt öfver, att han
ej kunde få ved i kakelugnen, då han
var ovanligt disponerad att gripa sig
an med ett littterärt arbete, som han
planlagt.
»Nåja, käre Wagner», sade Biilow,
»jag kan inte hindra dig från att sitta
här och frysa, men kanske förmår din
– med Mattia Battistini såsom protagonist
Saffo och It matrimone segréto af resp.
Verdi. Pacini och Cimanfsa.
musa att hålla dig varm under
arbetet!»
Och han och Liszt gingo.
Vid återkomsten blefvo de
emellertid i hög grad förvånade öfver att
fiuna Wagner i ett glödhett rum, med
blossande kinder och starkt fördjupad
i sitt arbete.
Förklaringen på fenomenet var dock
lätt att Hnna: Wagner hade brutit af
möblemangets alla stols- och bordsben
— med undantag af det bord och den
stol, han själf hade behof af — och
auvändt dessa ben att elda med! Rundt
omkring på golfvet lågo ett par
bord-skifvor och fyra benlösa stolsitsar.
Då vännerna nu förebrådde Wagner
detta beteende, svarade han i
öfver-lägsen ton:
»Jag kan inte inse, hvad här är att
beklaga sig öfver. Jag har ju hvad
jag behöfver. Och ni, som tycka så
mycket om att drifva omkring i
staden, behöfva ju ingenting att sitta på.
Men jag medger, att det hade blifvit
billigare, om Biilow utan att bråka
hade lämnat ut pengar att köpa ved
för!»
Dagen därpå kom det emellertid
pengar, och det köptes nya bord och
tolar.
•jf *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
