Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 15 Februari 1911 - Johan Agrell (med porträtt), af Karl Valentin - Wilhelmina Fundin (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för musiken att uppblomstra,
möjlighet för unga talanger att komma fram.
Antagligen hade väl någon vid
hofvet lärt känna Agrells märkliga
begåfning eller han fått någon anbefallning
till konungen från någon af sina
gynnare och beskyddare bland universitets
lärarne eller konungens intresse på
annat sätt blifvit väckt och han fäst
uppmärksamhet vid den unge mannen.
Nog af, så mycket är visst, att Agrell
utaf konung Fredriks broder — den
musikintresserade prins Maximilian af
Hessen — kallades till
kammarmusikus i Kassel. På grund häraf
lämnade han Uppsala år 1722 eller 1723.
I Kassel kvarstannade han ett
tjugotal år eller till inemot år 1746. Kändt
är, att han under denna tid
förkofrade sig som tonsättare och utöfvare,
samt att han i egenskap af både
violist och klavervirtuos besökte flera
tyska hof och företog omfattande
konsertresor, hvilka flera gånger utsträck-
tes ända till Italien. Öfverallt
mottogos hans prestationer med stort bifall,
och han själf blef synnerligen
uppburen och föremål för stort erkännande.
År 1746 — efter en resa till
Italien — erhöll Agrell en kallelse till
Nürnberg och begaf sig till följe häraf
till denna stad, hvarest han sedan —
i egenskap af kapellmästare och
»stadtcomplimentarius» *3 — kvarstannade till
sin död, som torde hafva inträffat den
19 januari 1765. *4 Om hans
verksamhet därstädes är föga bekant mera än
att hans tonsättningar växte till stort
antal och att de utgåfvos — till och
med i förnyade upplagor. I Tyskland
var han mycket känd och åtnjöt stort
anseende. Fullständigt okänd var han
ej heller i sitt hemland under
sjuttonhundratalet. I uppteckning från
1740-talet finnas fyra af hans symfonier
bevarade i Upsala bibliotek — ehuru det
kan vara tvifvel underkastadt om de
någonsin blifvit uppförda — och
Aggrellska kompositioner för klaver
liksom för violin vore omtyckta, hvarom
redan den omständigheten vittnar, att
sådana förekomma i flera af den
tidens handskrifna svenska klavérböcker.
Stort var emellertid ej intresset för
honom, och i de offentliga svenska
biblioteken stå ej ens samtliga hans
tryckta arbeten att finna.
Bland hans kompositioner märkas
andliga verk, motetter, kantater,
symfonier, serenader, *5 klaverkonserter, trios,
[1]
violin-, flöjt- och klavèrsaker.*6 Af
dessa torde mellan tjugo och trettio
arbeten vara tryckta och antagligen
lika många otryckta finnas i behåll.
Dessutom har han författat två (otryckta)
teoretiska arbeten »Anvisning till
komposition» och »Tabeller för
generalbas- och tonsättningskonst».
De biografiska notiserna om Agrell
i utländska musikvetenskapliga arbeten
äro ej synnerligen rikhaltiga. Däremot
nämnes han, särskildt i äldre tyska
sådana, såsom en af sin tids
betydande och kända tonsättare samt
tillerkännes en väsentlig insats i musikens
utveckling. Sålunda angifves han jämte
Stamitz, Gossec och Vanball *7 såsom
en af de förste som utvidgat orkester-
[2]
besättning i symfonien, hvilken till en
början utförts med endast
stråkinstrument under det att nu så småningom
oboe, valthorn, fagott, flöjt, trumpeter
och pukor fogades till. *8 Äfven nyare
tyska arbeten ägna honom
berömmande och till dels utförliga
omnämnanden. *9 Enligt Adolf Lindgrens — i
flera utländska arbeten återgifna —
framställning skulle det varit Agrell,
som först af alla i instrumentalkompositioner
gaf den s. k. »sonatformen»
dess afgörande gestaltning, hvilken
sedan följdes af alla de stora tonsättarna.
Det är alltså en rent utaf banbrytande
ställning i musikhistorien som
tillerkännes honom.
Den tyske estetikern Schubarth har
om Agrell yttrat bl. a. följande: *10
»Han var en sann konstnär men en
kall natur. Han brukade säga:
musiken är förtäckt aritmetik. Hans
skrifsätt är strängt regelrätt. Han skref
motetter och klaversaker, hvilka alltid
komma att skattas högt af kännare».
Också var han »erkänd för en af de
större Componister i Tyskland, hvarom
flere dels tryckta arbeten intyga, wåre
Landsmän till fägnad».*11
Karl Valentin.
_______
Wilhelmina Fundin.
I den höga åldern af nära 92 år
afled f. d. operasångerskan Wilhelmina
Fundin den 29 januari. Tidningarne
omnämde kort förut att den gamla
insjuknat i lungkatarr, och på
Stockholms sjukhem, där hon vårdats, slutade
hon sina dagar. Hennes hälsa stod bi
i det längsta, och vi omnämde förra
året att den gamla konstnärinnan på
sin födelsedag under sommaren kunde
mottaga de lyckönskningar och
hyllningar, som man denna dag länge bringat
henne såväl med tanke på hennes
konstnärliga verksamhet i forna dagar, som
af vänskap för den älskvärda
personligheten.
Wilhelmina (Mina) Kristina
Fundin föddes i Stockholm d. 12 juli
1819, dotter af kantorn i K.
slottskapellet Carl Axel Fundin och hans
maka Christina Margareta Wikström.
Hon blef den 1 juli 1838 antagen som
elev vid Kungl. teatern, efter det att
hennes vackra röst och musikaliska
begåfning redan tidigt väckt
uppmärksamhet. Ar 1841 blef hon anstäld
som sångerska och aktris vid Operan
och hade sålunda i början af 1840-talet
tillfälle att uppträda där vid sidan af
[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
