Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 Maj 1911 - Tonmästarne på skolbänken (forts. o. slut) - Följetong: En märkvärdig violin - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi hos Wagner. »Vid nio års ålder
kom jag till Dresdener Kreutzschule för
att studera», berättar mästaren.
»Grekiska, latin, mytologi och äldre historia
var det viktigaste. Dessutom skref jag
poesi. En dikt, som tillkom med
anledning af en kamrats död, ansågs af
lärarne för del bästa och den blef också
tryckt. .fag gjorde utkast till ett stort
drama, som egentligen var sammansatt
af Hamlet och Lear... fyratiotvå
personer dogo under styckets förlopp, och
vid framställningen var jag tvungen att
låta de flesta åter uppstå som andar,
emedan personerna eljest tagit slut
under de senaste akterna. Detta
arbete sysselsatte mig under två år.»
Vid denna tid hade Beethovens
Egmont-musik utöfvat ett mäktigt inflytande på
den unge Wagner. För sitt drama ville
också han göra musik. I hemlighet
tog han kompositionslcktioner.
Emellertid upptäcktes mitt stora sorgespel
af de mina, och man var mycket
bedröf-vad däröfver, emedan det nu var klart,
alt jag grundligt hade försummat mina
skolstudier... Under sådana
omständigheter hemlighöll jag mina anlag för
musiken . Den tid, om hvilken Wagner
skref: »Jag var lat och lättsinnig»,
öfvervann han slutligen, och snart
öppnade Leipzigeruniversitetet sina portar
för diktaren-komponisten.
Föga glädje hade Robert Franz
af sin skoltid. »Hans envisa
musikdil-le», säger Liszt igaf anledning till
månget skämt, och mänga voro de som
gjorde narr af honom . Eleven vid
latinskolan i Halle intresserade sig
mera för klaveret än för de grekiska och
romerska klassikerna. Till och med
under sångtimmarna åstadkom han de
första åren förargelse genom att djärfvas
sjunga en andra stämma till den
enstämmiga koralsången. Detta gjorde han
endast för välljudets skull, men hans
egen-mäklighet väckte vanligtvis en tredjes
stämma: rottingens. Tjugo år gammal
lämnade tonsättaren den förhatliga
skolan utan att ha erhållit afgångsbetyg.
»Dessa har jag allt att tacka för>, sade
Robert Franz på äldre dagar, i det
han visade på Bachs och Händeis
samlade verk.
Den store thomaskontorn slutade
adertonårig sina skolstudier. På grund
af medellöshet kunde lian icke besöka
universitetet. Bachs musikaliska
förmåga anlitades redan under skoltiden.
Han tillhörde en af elever bildad
sångkör, hvarförutoin han medverkade i
kyrkan samt på konserter, vid bröllop
och begrafningar.
(Slut.)
FÖLJETONG.
En märkvärdig violin.
Under en mångårig vistelse i den
whweiziska förbundshufvudstaden kom
jag ofta till det närbelägDa Freiburg,
^vilket utom sitt pittoreska läge och
sina vackra fornlämningar hade för
mig något annat som lockade. En
krets sköna damer brukade där med
stor ifver egna sig åt utförande af
den bästa och äfven nyaste musik,
hvartill också några herrar hade äran
och nöjet att få medverka. Merendels
var ock närvarande tn gammal, såsom
musikvän allmänt bekant patricier i
Freiburg, herr von der Weid. Flera
gånger blef jag bjuden i hans hus,
och hvad jag där redan vid första
besöket fick se och höra, skall för
mig alltid blifva oförgätligt.
Efter den första vänliga hälsningen
tog han fram och visade mig en
gammal violin. Jag kunde ej låta bli att
le vid åsynen af hans v:gtiga min,
då han räckte fram instrumentet. Men
redan första blicken på dess trä,
lackering och hela utarbetning förrådde
instrumentets värde. Kort förut hade
jag påträffat ett exemplar af de
såsom förlorade ansedda »tjugofyra
violinerna», hvilka som man vet, Andreas
Amati förfärdigat för Konung Karl
IX i Frankrike. Jag blef ej litet
förvånad öfver att få se förirradt till
Freiburg ett annat mycket vackrare
exemplar, tydligen tillhörande den
samma kungliga samlingen. Jsg kun- !
de ej återhålla min förtjusning öfver
instrumentets härhga klarg och min j
önskan att få äga det.
»Ert omdöme om denna violin
gläder mig», försäkrade herr von der i
Weid, »ty den ligger mitt hjärta
mycket nära. Men det är ett annat,
gauska eget förhållande med det här
instrumentet, som ni ännu inte
känner». Han visade mig åtskilliga
inläggningar i träet, hvilka jag ej förut
bemärkt.
»Här ser ni de franska liljorna,
och chiffren, som synas därunder,
bilda Karl IX:s monogram. — Som
ni vet hade Karl IX åtskilliga
passioner. Han var lidelsefull fäktare,
ryttare och jägare, hade svagheten att
med Ronsard, hans hofskald, skrifva
tråkig vers, och slutligen satte han
stort värde på att få gälla som god
musiker. Han hur verkligen också,
detta icke blott af smickrande tungor,
fått beröm för att ha blåst valdthorn
med en virtuositet, som den bäste
hornist kunde ha afundats honom.
Men äfven violin spelade han med
mästerskap och det bär instrumentet
var hans violin».
»Hur har det gått till», frågade
jag, »att ui kommit i besittning af
denna kungliga tillhörighetV»
»Ah ^ bevars, på ett mycket enkelt
sätt. Arhundraden igenom voro vi
schweizare så kallade »Reislänfer»,
d. v. s. soldater i främmande tjänst
— våra bönder satte en ära uti att
skicka sina söner till främmande
ka-sämer, i stället för att de nu sända
dem till universitet; en sådan soldat,
en ung bondson från Freiburg
vid namn Jean Pardi har från
det franska rikets skeppsbrott bragt
på det torra denna violin, hvars
historia jag gärna utförligt vill berätta er.
»Fordom stodo trenne regementen
schweizare i fransk tjänst. Det mest
ansedda, sc liweizergardet, under befäl
af grefve Louis Auguste d’Afry,
åtnjöt jämte franska gardet äran att
skydda konungens person. En fransk
och en schweizisk gardist tjänstgjorde
på samma gång i Tuillerierna och de
kungliga slotten, och bemälde Pardi
kom sålunda en dag på vakt i garde
meuble de la maison du roi, en
afdel-ning af kungliga slottet i närheten af
S:t Louisbron, hvarest den kungliga
familjens märkligaste husgeråd och
tillhörigheter förvarades. Vår
frei-burgare blef väu med förste
uppsy-ningsmannen, och denne visade honom
de i kungliga slottet förvarade
skatterna. En särskild uppmärksamhet
fästade Pardi, som kunde spela litet
fiol, vid den då i kungliga slottet
befintliga violinen, som ni nu h&ller
i edra händer. Uppsyningsmannen
höll ej inne med sitt historiska
vetande. (Forts.)
––-m–––
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
April 27. Tschaikowsky: Jolantha.
(Jo-lantha: frk. Ebba Nyström, deb.)
— Mascagni: Pä Sicilien.
28, 30. M o u s s o r g s k i: Boris Godunow.
29. Extra symfonikonsert. 1. Fr.
Beiwald: Symfonie serieuse; A.
Hallén: En midsommarnattssaga;
3 K. Wohlfart: Den
afundsvär-da; Aug. Söderman: Värfningen,
sånger (hr Herou); 4. W.
Sten-hammar: Förspel till 3:e akten
af »Gillet på Solhaug»; 5.
Alf-vén: Midsommarvaka.
30. Konscrtafdelning; D o n i z e 11 i:
Regementets dotter.
Maj 2,10. Moussorgski: Boris Godunow.
3, 7. Verdi: Trubaduren. (Leonora,
Azucena, Inez: frk. Linnander,
fru Claussen, frk. Hörndahl;
Manrico, Grefve Luna, Fernando.
Ruiz: hrr Kirchner, Heron,
Sve-delius, Ericson.)
4. Wagner: Tannhiiuser.
6. Vermländingarne.
8. Weber: Friskytten.
11. Puccini: Tosca. (Tosca:
signo-ra Maria Labia, La gästupptr.;
Baron Scarpia: hr Oscar.)
Musikal, akademien.
Maj 9. Nya Filharmoniska
sällskapets 2:dra abonnemangskonsert.
Solister: fruar Oscar, Bartels; hrr
H. Malm, J. Johansson; Dirigent:
hr V. Wiklund; orkester:
Kgl-hofkapellet; program: Mozart:
Messa, C-moll.
8. Vårsoaré af hr Oscar
Bergström. Biträdande: fru Bergliot
Husberg, frk. Märtha Ohlson, en
musikälskarinna.
K. F. U. K.-salen.
Maj 4. Konsertföreningens 3-.e
abonnemangskonsert. Medverkande:
hrr Tor Aulin, Franz Neruda,
Conrad Nordquist, Wilh.
Stenham-mar. 1, Mozart: Pianokvartett,
O-moll; 2. Brahms: Pianotrio,
C-moll, op. 101; 3. FFranz Berwald:
Pianotrio n:o 1, Ess-dur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
