Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 1 Juni 1911 - Nikolai von Wilm † (med porträtt) - Alexandre Guilmant † (med porträtt) - Fritz Dietzmann, en 13-årig violoncellvirtuos (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han 1851 —1856 lärjunge vid
konservatoriet i Leipzig, och efter en
studieresa 1857 blef han andre
kapellmästare vid stadsteatern i Kiga. Men
denna verksamhet låg ej åt hans håg,
hvilket ock intygas af att han aldrig
försökte sig på att skrifva en opera.
På rekommendation af Ad. Henselt
blef han anställd som lärare i teori
och pianospel vid Nikolai institutet i
Petersburg, en befattning som han
innehade till 1875. Efter att ba gift
sig med en dotter till statsrådet d:r
Lessig, lämnade han Petersburg och
slog sig ned i Dresden samt tre år
därefter, 1878, i Wiesbaden, där
största delen af hans kompositioner sett
dagen. Under vistelsen i Petersburg
utkommo dock pianoverken op. 2, 5,
6, 8, 1), 11 och 12. Af Wilms
kompositioner för kammai musik är mest
bekant en Sextett op. 27 för 2
violiner, 2 altar och 2 violonceller. Han
har äfven skiifvit en Stråkkvartett
(op. 4) och en Nonett. Af de talrika
pianokompositionerna må framhållas
hans 1 händiga Suiter (op. 25, 30,
44, 53). Wilms pianostycken äro mest
karaktärsstycken i knapp form efter
Schumanns förebild och med öfverskrift
som antyder en stämning eller något
objekt. Bland hans kompositioner för
sång framstå 8 andliga å capella
Motetter äfvensom vackra manskörer samt
en del solosånger.
Som människa och musiker var
Nikolai von Wilm högt aktad och
omtyckt; all str fvan efter ansedd
offentlig ställning roch utmärkelser låg
honom fjärran.
Alexandre Guilmant.
Den 20 sistlidne mars afled i Paris
den berömde orgelvirtuosen och
komponisten Alexandre Guilmant. Det är
nu fyra år sedan denna tidning med
anledning af hans sjuttiårsdag innehöll
hans, af porträtt åtföljda biografi,
skrifven af vår framstående organist
dir. G. Hägg, som under vistelse i
Paris gjort den utmärkte och älskvärde
konstnärens personliga bekantskap.
Med ledning af denna uppsats meddela
vi nu nedanstående nekrolog.
Alexandre Guilmant föddes den
12 mars 1837 i Boulogne sur-Mer och
gjorde sina första musikstudier hos
sin far (Jean Baptiste G., f. 1703, d.
1890 i nämnda stad, där han varit
organist i 50 år). Han utbi’dade sig
sedan som musiker för den i Paris
då bosatte tonsättaren och
sångläraren Gustave C&rulli och därefter för
den utmärkte orgelvirtuosen N. J.
Lemmens i Bryssel. Vid 1G års ålder
blef Guilmant organist i S:t Nicolas i
födelsestaden. I Paris blef han 1871
organist i kyrkan de la Trinité och
1896 professor vid konservatoriet i
ergelspelning och improvisation. Haa
har äfven därstädes dirigerat konserter
i Trocadéro och var en af Schola
Cantorums grundare. Ur den nämnda
biografien af H. anföra vi följande:
Guilmant kan anses vara den af
nutidens orgel komponister, som bl i f vit
mest känd och spelad. Det finnes
väl knappast någon mera kunnig
organist, som ej äger några af hans
talrika orgelkompositioner eller
åtminstone mycket väl känner hans namn.
Denna popularitet får kanske i någon
mån tillskrifvas en del af hans meia
populärt hållna kompositioner, men i
stort sedt har Guilmant äfven tillfört
orgellitteraturen ett betydande antal
förstklassiga arbeten. 1 hans 18 stora
häften »Piéces dans differents styles
pour orgue» torde man finna mycket
af bestående värde, däribland de äfven
af tyska kritici så varmt erkända
fugorna. Att G. var en utmärkt
kontra-puuktiker märker man i dessa fugor,
där han, utom pregnanta och
expressiva temata, visar en ovanligt ledig
polyfoni.
Bland Guilmants 6törre verk må
nämnas: 7 Sonatir för orgel, Symfoni
för orgel och orkester, Marche fanlasie,
Marche funehre, Marche élégiaque,
Meditation, Allegro samt slutligen Finale
alla Schumann, alla dessa för orgel
med stor orkester.
Af hans öfriga många arbeten
uppräkna vi här endast L’ organiste
pra-tique (10 häften), The practical organist
(endast till någon del innehållande
samma stycken som föregående
samling), L’ organiste liturgiste (10 häfteu),
bearbetningar af gregorianska
koralmelodier, samt en mångfald större
och mindre vokalverk, däribland 3
Messor med orgel och orkester.
Här må dessutom påpekas G:s stora
kultur- och musikhistoriskt
utomordentligt värdefulla verk Archives des
Maltres de T Orgue, innehållande äldre
mästares kompositioner jemte biografiska
uppgifter samt Ecole classique d’orgue
(25 häften).
Guilmant kan äfven sägas vara den
af våra nutida orgelvirtuoser, som
mest bidragit till att väcka intresse
för orgelmusiken och orgelspelet, dels
genom sina många och stora
konsertresor, dels genom sina historiska
konserter i Trocadéropalatset i Paris,
därvid de äldre mästarnes namn intaga
en mycket dominerande plats å
programmen.
Som bekant är, har Guilmant äfven
visat den svenska orgelmusiken
uppmärksamheten att inöfva och utföra
ett svenskt program å en af dessa
Trocadérokonserter, hvilken konsert
egde rum den 11 juni 1006, hvarvid
följande svenska tonsättare voro
representerade; G. Mankel!, C. W. Ren
dahl, Emil Sjögren, Gustaf Hägg,
Patrik Wretblad och Otto Olsson.
Han brukade dessutom gifva
konserter i sin villa i Meudon utanför
Paris, där han egde eu utmärkt, af
firman Oavaillé Coll bygd, större orgel.
En tysk musiktidning ger honom
detta eftermåler Guilmant var en af
dem, som hade den rätta
uppfattningen af den religiösa konsten: Vida
skild från att göra orgeln, det
härligaste af alla instrument, till ett tung
rodt klaver, visste han att ur
detsamma framlocka de underbaraste naturliga
stämningar.
––––––
Fritz Dietzmann.
Bland märkliga företeelser inom
musikvärlden kan onekligen räknas de
s. k. underbarnen. Man kan likna
framträdandet af ett sådant vid en
soluppgång, som lofvar skänka en
strålande dag och man kan ej undgå
att icke blott med förvåning utan ock
med glädje och beundran bevittna en
talang och en utveckling hos ett barn
till en betydenhet, som annars kiäfver
mångåriga studier. Af sådana
underbarn, som här tjusat oss, kunna
nämnas piauisten Raoul Koczalski och på
senare tid violinisterna Florizel von
| Reuter, Mischa Elman, Kathleen
Par-low och Yivien Chartres. Pianot och
violinen lämpa sig ju också bäst af
alla instrument för sådana brådmogna
talanger, men violoncellen mellan ett
barns knän — det tycks nästan
mirakulöst. Med en liten 13 årig
violoncellist ha vi emellfrtid fått i dessa
dagar göra bekantskap på en af honom
gifveu konsert, nämligen Fritz
Dietz-manu fiån Köpenhamn. Nå, det var
nu inte en violoncell af den vanliga
storleken, ty den kunde mest ha rymt
hela den lille artistens personlighet,
utan endast ett “/.pinstrument-, och
från början fick han nöja sig med
’/pexemplar, ty han började traktera
instrumentet redan vid 4 års ålder.
Det är en affärsman här som gjort
fyndet i Köpenhamn och tog g03ten
med sig hit för att låta honom, för
första gången utom hemlandet i en
storstad, träda fram för offentligheten.
Dessförinnan hade bans skyddspatron
till en mera privat audition inbjudit
de större tidningarnas musikreferenter,
som i hotell Rydbergs stora sal en
trappa upp fingo göra bekantskap med
den lille knubbige, intagande,
tvärsäkre 13-åringen och hans talang,
hvars prestationer, understödda af
fröken Märtha Ohlsons säkra ackom
panjemang, med skäl väckte förvåning.
Dagen därpå innehöll också
tidnin-garne hans bild och notiser om
underbarnet. Och så kom konserten i
vetenskapsakademiens hörsal inför talrik
publik, och med verkligt artistprogram,
börjande med Tschaikowskys
Variationer öfver ett rococo tema, ett
vanligt nummer på stora violoncellisters
konserter. Därpå följde, känsligt
spelad, Schumanns »Träumerei» och
Mazurka af Popper med säkert och
lif-fullt föredrag. Solo spelade han sedan
Præludium och Sarabande ur Suite II
af Bach med god uppfattning. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
