Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 1 Juni 1911 - Fritz Dietzmann, en 13-årig violoncellvirtuos (med porträtt) - Internationella musikkongressen i Rom D. 4—11 april, af Olallo Morales
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
virtuosa talangen gaf han sedan prof
på med Franz Nerudas »Ungarisch»,
»Lucie» fantasi af Kletz>r och
Tarantella af Axel Jörgensen, tillägnad
honom själf. Afven det vanliga
konsertstycket »Elfdans» af Popper
utförde han extra med förvånande
färdighet, som för öfrigt med renaste
intonation gaf sig tillkänna i löpnin
gar, drillar, flageoletter, oktav- och
ackordföljder samt språng till de
högsta lägen med osvik’ig träffsäkerhet.
Hans reportoar lär redan uppgå till
ett 20-tal föredrag-stycken. Publik« n
var förtjust och iuropade den unge
virtuosen efter hvarje nummer samt
mångfaldiga gånger efter konsertens
slut. Utom applåderna skördade han
oek, som andra artister, en blombirkett,
men af ovanligare slag, ty en —
säkerligen honom mera välkommen
likasom varaktig — kärna i densamma
var itt med silfverknota försedt ridspö,
betecknande nog, ty säkert kommer
detta underbarn med tiden att göra
karriär och vinna pris på
konstnärsbanan, att döma af hvad han redan
förmår.
Fritz Dietzmann är född 1898
i Köpenhamn, där hans far, Paul
Dietzmann, af tysk börd, också violoncellist,
är anställd i ett kapell på hotell
»d’Angleterre». För 20 år sedan
tillhörde han Meissnerska kapellet i Berns’
salong. En äldre son, Rudolf,
hvilken som 7-åring började traktera
violoncellen, håller på att fullkomna sig
på detta instrument i Berlin för den
berömde mästaren Hugo Becker. Till
öfning för sina begåfvade söner har
fadern arrangerat en mängd
violoncell-trior, som han spelat med dem.
Unge Fritz är tydligen ingen
drif-husplanta. har ej behöft någon
tvungen, öfveransträngande träning, derom
vittnar den vackre, friske och frodige
gossens hela personlighet, och det
porträtt vi här meddela af honom bär
syn för sagen.
––-’M–––
Internationella
musikkongressen i Rom.
Den 4 — 11 april.
bildade elt led i de festligheter och
kongresser af alla slag. hvarmed Italien
firar sitt första halfsekel som
själfsiän-digt konungarike. Den italienska
regeringens inbjudan till denna kongress
hade hörsammats af en del stater inom
och utom Europa, dock saknades
representanter för flera af kulturländerna,
främst Tyskland. Detta gjorde sig
kännbart vid kongressens förhandlingar, som
därigenom erhöll«) en mer italiensk
lo-kalpat riotisk prägel än som är lämpligt
vid internationella kongresser. Af de
sex sektioner, pä hvilka arbetet enligt
planen skulle vara fördeladt, kunde
blott fyra träda i verksamhet; den
första var ägnad musikhistoria och musik- ,
litteratur, den andra undervisning, den
tredje praktisk musik och den fjärde
musikens lilosoli. Kongressen
öppnades den I april i kongresspaviljongen
vid (’.astel San Angelo i närvaro af
italienska konungaparet och en talrik
publik. Grefven af San Vlartino höll
invigningstalet, hvari han uppdrog
riktlinjerna för musikhistoriens utveckling och
kongressens mål samt hälsade
deltagarne välkomna. Därelter framförde
borgmästare Nathan efter en längre historisk
öfversikt Romas hälsning till
kongressen och generaldirektören för de sköna
konsterna Ricci en hälsning från
undervis« i igsmini tern.
Yälkomsthälsnin-garne besvarades af prof. Adler. Vid
det därelter företagna valet af
kongressens styrelse I>Ief undervisningsministern
hederspresident, grefve San Martino
verkställande president och vice
presidenter Dir. Falchi, Mascagni, Ricci,
senator Franara och kommendör
Rousseau. Ordförande för de olika
sektionerna blefvo prof. Herzfeld från Ungern,
prof. Adler från Österrike, prof.
Ca-rillo frän Mexico, bibliotekarien
Wot-quenne från Belgien, prof. de Lange
från Holland och prof. Maréchal från
Paris. Äfven om arbetsordningen
lämnade öfrigt att önska, utvecklades stor
ifver pä de olika områdena. Under
kongressveckan höllos dag iga
sammankomster mellan 9—12 i San Angelo.
Eftermiddagarna ägnades åt konserter,
teatrar och inbjudningar till olika
sällskap.
Första sektionens förhandlingar, som
jag hufvudsakligen följde, inleddes af
prof. Masson vid franska institutet i
Florenz, hvilken uppläste Mine Brenets
bidrag till kongressen. Mine Brenel har
lyckats samla en kronologisk historia
öf-ver Les musiciens de la Sainte
Cha-pelle i Paris, som grundades af
Ludvig den helige på 1200-talet. De
värdefulla och intressanta anteckningarna
upptaga namnen pä 900 musiker från
1400-talet till revolutionen. De Lange
gaf därpå en framställning af
musiklif-vet i Holland från 1898, hvarefter
Mas-son uppläste en afhandling af Lionel
de la Laurencie öfver två outgifna
konserter af den piemonlesiska violinisten
Guignon på 1700-talet. hvilka finnas i
Dresden. Instrumentalmusiken var
mellan 1710 50 hufvudsakligen företrädd
af konserter, hvilka bildade en
förberedelse till symfonistilen. I Paris
uppstod vid denna lid en .symfoniskola. mer
eller mindre påverkad af
Mannheimsko-lan på samma gäng som af den
italienska Concerto grosso. I nderligt nog
fanns vid kongressens början ej något
piano till förfogande, hvarför
föredra-garne nödgades sjungande återgitva de
musikaliska illustrationerna. Masson
gaf därjämte en pikant bild från de
första striderna i Paris omkring 1710
mellan anhängarnc af den italienska och
franska musiken. Stor
uppmärksamhet tilldrog sig ett föredrag af Cametli
öfver ett 30-tal arior för en till fyra
röster af madrigalisten örazio Michi med
tillnamnet delFArpa på 1600-talets
förra del. De erhöllo en särskildt
egendomlig charme genom all enligt de
gamla italienska traditionerna sjungas af
fal-settister, den ena sopranist och den
andra altist samt dessutom en tenor och
en bas.
Inom den didaktiska sektionen
framställde Hortense Parent olika förslag
till användandet af grafiska tecken vid
pianomusik samt pläderade för
italienska språkets upprätthållande som
musiksprak. Giulio Bas föreslog
förenklandet af harmoniläran och grundandet af
harmoni- och kontrapunktstudierna på
basis af rytmiken och den musikaliska
perioden. Prof. Setaccioli påpekade
Riemanns sträfvande i dylik riktning.
Samma teori kommer vidare all
behandlas vid Londonkongressen af prof.
Fe-deli i hans afhandling öfver reformer
i kompositionsundervisningen. Efter en
liflig debatt enades man om en
resolution, hvari framhölls, all harmoni och
kontrapunkt böra studeras parallellt på
rytmikens och den musikaliska
periodens grund. Prof. Boch redogjorde för
ett nytt nolskriftsyslem, som skall vara
en utveckling och fullkomning af det
nuvarande. En skarp diskussion ägde
rum den andra kongressdagen i andra
sektionen med anledning af Montefiores
redogörelse för den musikaliska
äganderätten. Genom förläggaren Ricordis
närvaro och de utfall, som gjordes mot
de två allenarädande musikförlagen
Ri-eordi och Sonzogno, blef det ömtåliga
ämnet en rent italiensk angelägenhet,
hvarv id den italienska hetsigheten var
svår att hälla inom vissa gränser.
Mon-tefiore genomgick förläggarerätten sedan
1700 och den italienska lagstiftningen
på detta område samt framhöll dess
brister. särskildt då det gäller skydil åt
musikdramatiska verk. För
Trubaduren och Traviata erhöll Verdi knappt
20,000 lire och för Macbeth blott 8,000
lire samt 40 proc. af uppförandena
under tio år, under «let att lagen
tillförsäkrade honom tantiem under 80 år.
Endast vid sina sista verk lyckades han
ge-nomdrifva sin lagliga rätt.
Jämförelser gjordes med den liberala
schweiziska lagstiltningen, och beslöts det, alt
man skulle hänvända sig till regeringen
för att frammana ett lagförslag, som
bättre värnade de italienska
komponisternas intressen. 1 den sammanslagna
andra och tredje sektionen förevisade
(lensi en automatisk notskriftsapparat,
som, anbragt pä pianot, återger not för
not och tidsvärde mot tidsvärde allt.
hvad som spelas på instrumentet.
Denna automusieografo är uppfunnen af
Barbiéri. och har jag bland de till
Akademiens bibliotek öfvcrlämnade
kongresspapperen bifogat en noggrann
be-skrifning därpå. Mexicos delegerade,
Carillo, lämnade en redogörelse för
musikens utveckling i Mexico. Staten
underhåller med 250,000 lire om aret ett
fullständigt konservatorium för (i- till
700 elever. Två symfoniorkestrar af
konservatoriets lärare och elever gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
