Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 1 Juni 1911 - Musikbref från Nürnberg, af V. B. - Följetong: En märkvärdig violin (forts. o. slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med Strauss’ föregående operaverk och
är synnerligen rik på vackra och lustiga
detaljer. Nürnbergs teater hade äfven
kostat på den stora nyheten ett dnktigl
arbete och en präktig uppsättning.
—-I säsongens eilte timme belönades
nürn-bergarna för sitt musikintresse med de
numera i Tyskland nästan obligatoriska
Festspiele . Dessa omfattade tre
dagar (d. 23, 27 o. 30 april) hvarunder
uppfördes, Lohengrin», »Barberaren i
Sevilla och »Mästersångarne . Alla
solopartier utfördes af förnämliga och
dyrbara gäster från Tysklands främsta
scener, hvadan Festspelen gåfvo
främlingen en god exposé af hvad musiklandet
par préférance har alt bjuda i den
vägen, sedan Amerika dragit till sig de
allra klarast lysande stjärnorna.
Lohen-grins parti utfördes sål. af K.
Kammersänger Heinrich Iiensel från Wiesbaden,
Henriks af herr Carl Braun från samma
scen, Telramunds af Herr Plasehke och
Elsa’s af Eva van der Osten, båda
från Dresdener-operan, samt Ortruds
slutligen af Fru Preusse-Matzenauer
från Hofthealern i München. En
utomordentlig ensamble. som emellertid
på grund af ovana vid akustiken och
orkestern, kanske slösade väl mycket
med sitt vackra och rika röstmaterial.
»Barberaren» (som nu följde)
dirigerades glänsande af en mycket ung och
liflig italienare, Friderico del Cupolo,
och blef äfven till en högtid för de
fulltaliga åhörarna. Som Bosina» hade
man nämligen lyckats förvärfva ingen
mindre än Frieda Hempel, den äfven för
Stockholmspubliken välbekanta
koloraturdivan från Stora Operan i Berlin.
I andra akten hade af konstnärinnan
inlagts några bravur-variationer af
A-dam öfver ett tema af Mozart, hvilkas
häpnadsväckande svårigheter
öfvervun-nos med fenomenal ledighet och
renhet. Bosina hade f. ö. en värdig
till-bedjare i Herr Eric Wirl från
Frankfurt, som rönte lifligt bifall för sin svåra
prestation som Grefve Almaviva, och
äfven Figaro s tolkare, herr van Gorkom
från Karlsruhe, var en angenäm
bekantskap att göra. Som en värdig
afslutning på Festspelen utfördes så
Mästersångarne, som naturligtvis samlat
ut-såldt hus. Nürnbergarne äro sina
traditioner trogna. Taktpinnen fördes
denna gång af kompositören och
kapellmästaren Hans Pfitzner. Han kunde
förvisso mönstra en härlig sångarskara
och i förening med denna och den
präktiga förstärkta orkestern åstadkom han
utmärkt tolkning af det geniala
tonverket. Kammersänger Walter Soomer fr.
Leipzig förenade som Hans Sachs en
lycklig apparition med en varm,
nyansrik baryton, och ett dramatiskt
fulländad! återgifvande af
skomakaren-poetens upphöjda karaktär, och tillvann
sig därmed lejonparten af
applådåskorna. På samma höga plan stodo
Mann-heimer-operans hjältetenor Fritz
Vogel-strom som Walter, och Dr Paul Kuhn
från München, som gaf en synnerligen
genomtänkt och lustig typ af David.
Programmet beredde mig vidare en
angenäm öfverraskning genom att såsom
framställarinna af Eva’s roll upptaga
ett svenskt namn, Fru Lily
Hafgren-Waag från Mannheim. Fru W. torde
tyvärr i Sverige vara känd, endast genom
pressen, men har i Tyskland redan
förskaffat sig ett frejdadt rykte, samt
engagement vid festspelen i Bayreuth, och
f. o. m. nästa höst vid Berlineroperan.
Hon har en nordisk gestalt och en stor,
ljus och välbildad stämma, som
särskildi vackert framträdde i 3:dje
aktens kvintett. Denna, som blef
aftonens höjdpunkt, utfördes f. ö. på alla
händer mästerligt, och belönades
oförbehållsamt och frenetiskt med applåder.
Begien var vidare omsorgsfull och
uppsättningen äkta Nürnbergsk, d. v. s.
vacker. Endast kören försökte i någon mån
rubba intrycket af en annars oförglömlig
afton.
För den publik, som ej har böjelse
för eller tillfälle till operabesök, gifves
det emellertid här andra möjligheter att
få njuta god musik. Nürnberg äger
nämligen en stående, af staden
understödd filharmonisk orkester, c :a 50 man
stark, som ledes af Dir. Willi. Bruch
och är ganska bra sammansatt.
Sagda orkester ger under säsongen hvarje
månad en symfonikonsert, samt hvarje
vecka folkkonsert, alla med
synbarligen väl sammansatta program och som
oftast fulltaligt besökta. Till de senare
konserterna är entréen också satt så
låg som 35 pfennige. Vid ett tillfälle
nyligen utfördes för första gången ett
obetitladt orkesterverk af
Miinehener-koinponisten Beer-Walbrunn direkt
från bladet», då hvarken dirigent eller
orkestermedlemmar fått studera partitur
och stämmor; tempobeteckningar o. dyl.
voro ej heller angifna, hvarför det
ankom på dirigenten att i ögonblicklig
in-gifvelse uppfatta och ange desamma.
Kompositionen föreföll dock ej vara af
sammansatt natur och ålergafs
hörbar-ligen lyckligt, men experimentet, som
föregåtts af stark reklam, var onekligen
mera originellt än efterföljansvärdt.
Orkestern förfogar för sin verksamhet
öfver en mycket rymlig och akustiskt god
lokal, som kan komma stockholmare
att lifligt afundas de goda nürnbergarne.
Under sommarmånaderna gifvas med
understöd af staden gratiskonserter i
Nürnbergs parker och
förlustelseeta-blissement, men med lättare program,
afsedt att kunna njutas i förening med
bier-drickning.
En annan musikform, som mycket
gauteras af nürnbergarne, är
manssån-gen, enkannerligen den fyrstämmiga,
hvilken utöfvas af icke mindre än ett
30-tal föreningar. De två förnämsta af
dessa äro »Lehrergesangverein.» och
Nürnberger Männergesangverein . Den
senare, som rekryteras ur stadens bästa
och förmögnare kretsar, firade i april
sitt högtidliga 50-årsjubileum, hvartill
eder meddelare vänligt inbjöds deltaga
som representant för sångarlandet
Sverige». Festligheterna inleddes med en
ståtlig konsert under ledning af Dir.
Carl Hirsch och medverkan af den
berömda altsångerskan M:me Cahier från
Wien, barytonen Heisse-Winkel från
Wiesbadenoperan, en stor och präktig
damkör samt ofvannämnda
filharmoniska orkester. Det intressanta
programmet omfattade först Bichard
Strauss’ Wanderers Sturmlied» för
6-stämmig blandad kör och orkester,
hvarpå följde ett par romanser af
samme kompositör för baryton och orkester,
Brahms’ Bhapsodie ur Goethes
»Hartzreise för altsolo och manskör med
or-kesterackompagnement. Efter en paus
bjöd orkestern Dcbussy s
stämningsmät-tade ; L’aprés-midi d’un Faune» och
tillsammans med M :me Cahier ett par
romanser af Berlioz, som gåfvo en liten
ljusglimt åt det för öfrigt
allvarstyng-da programmet. Dettas
hufvudnum-mer utgjordes af en intressant
nyskapelse af den unge komponisten Carl Bleyle,
för alt- och barytonsoli, blandad kör
och orkester, med motto »Lernt lachen»
ur Nietsche’s »Also sprach Zarathustra».
Såväl dirigent som samtlige
medverkande ha all möjlig heder af det vackra och
svåra programmets genomförande, som
säkerligen kostat mycket allvarligt
intresse och arbete på alla händer. I
festligheternas rad ingick äfven bl. a. en
Sängerabend», hvartill inbjudits en del
andra sångföreningar, som hvar och en
ut örde sina glansnummer, omväxlande
med orkestermusik. Det hela var ett
gynnsamt tillfälle att få göra bekantskap
med den tyska kvar.ettsång-repertoaren
och dess utöfvare. Bekantskapen var
mycket angenäm, och som glädjande
öfverraskning lick jag bland extranumren
höra en svensk folkvisa samt Finska
Bytteriets Marsch båda naturligtvis i
öfversättning. Det hela vittnade framför
allt om ett säilspordt intresse för den
populära musikformen, ett intresse, som
Stockholmarne ha all anledning att
afundas de goda Nürnbergerne. Kanske
sammanhänger emellertid detta med
lokalfrågan som här är synnerligen
lyckligt löst. En dyrbart och konstnärligt
utstyrd festskrift gaf mig tillfälle att följa
»Nürnberger Männergcsangverein»s
ö-den och målmedvetna utveckling under
det lyckligen passerade halfseklet.
V. B.
––-X–––
FÖLJETONG.
En märkvärdig violin.
(Forts.)
»För tusan!» svarade han Pardi på
dennes fråga rörande fiolen, »det där
är en ödesdiger pjes. Den här fiolen
sjöng den 24 augusti 1573 grafsången
för fyratio tusen hugonotter! Det är
den fiol, på hvilken Karl den nionde
spelade upp till dans för sina vänner
hugenotterna under Bartolomei-natten.
Det var bara den skillnaden, att
dessa herrar, i stället för att störta sig
i armarna på pariserdamerna, störtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
