Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 15 November 1911 - Bayreuth-minnen, af Felix Motti - En lektion hos Liszt - Musikpressen - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— att jag alldeles hänförd s.od på
srenen och lyssnade. Intrycket af den
högtidliga scenen öfverväldigade mig, så att
tårarna kommo mig i ögonen. Wagner,
som bemärkie det, kom fram till mig och
sade leende: »Hvad är det där för
sentimentalitet! Att bli rörd öfverlå.a vi åt
dem därute (han menade publiken); vi
här uppe veta hur det är gjordt och måste
hålla hufvudet högt.» — Det var
öfvcrhuf-vud en egenhet hos honom att med ett
skämt afbryta moment som verkade djupt
gripande. Han hade väl, som alla stora
stora genier, ien helig skygghet för att
bringa i dagen de känslor, under hviika han i
skapandets ensamma stunder diktat och
drömt.
lill de sista generalrepe.iiionerna på
Ringtn> kom konung Ludwig af Bayern
til Bayreuth. Mästaren hade uppfordrat
några sångare att efter repetitionen af
»Rhdngold» bringa konungen, som tagit in
i »Eremitage!», en serenad. Jag ledde
instuderandet af flera sångkvartetter, som vi
törberedt för ändamålet. Under
utförandet af »Rheingold» förklarade emellertid
tenoren Vogl, att han kände sig så
ansträngd efter att ha sjungit l oges par.i, att
han ej kunde deltaga i den nattliga
färden ti I Eremilaget. Då i hast ingen fanns
som ersatte honom, förklarade jag mig
beredd att öfvertaga tenorstämman i
kvar.et-ten. Vi foro alltså af, blefvo mottagna af
en kammarherre, som anvisade oss platser
midt emot en af slottets verandor. Vi
voro si placerade, att vi blefvo osynliga
för kungen, men själfva kunde vi se
honom. Kungen, som snart trädde ut, hörde
uppmärksamt på, synbarligen belåten med
vära sånger och uttalade upprepade
gänger sitt hjärtiga tack Några dagar
därefter öfverlämnade Wagner pä uppdrag af
konungen åt en hvar af oss, som
medverkat \id serenaden ett större porträtt af
konungen med hans egenhändiga
namnteckning. —
Nu hade de stora dagarna för första
uppförandet kommit. Den röre’se, som
bemäktigat sig alla sinnen var obeskriflig.
Det lude ju ocksl rest många fiender ii 1
Bayreuth dit, emot hviika vännerna till
Wagn.r och festspelen s odo i
segervisshet och stridslust. Pä hvad sätt mästaren
och hans verk af en ej ringa del af
pressen da blef angripen, kan man ännu läsa
i dtn lilla boken »Wagnerskymflexikon»
| af Tappert. Så mycket mera hänförda
voro de, som förstodo Wagner och höllo
hans fana högt. Dessa voro i främsta
rummet hans konstnärer, hviika fatt pa ;in
lott att här lösa uppgifter, hviika vo.o af
helt annan an, än som hittills ställts pa
dem. Det som under de svåraste
omständigheter och pa jämförelsevis kort tid
ä-stadkommits af det vi då upplefde i
Bayreuth, kan betecknas såsom ett underverk,
som var frukten af den högsta kärlek till
och entusiasm för den allra största sak.
Ilvar och en stod i det helas tjänst, med
glädje hade de största konstnärer
öfver-tagit äfven de minsta roller och det gafs
blott en »stjärna», det var lyckans stjärna
och stolthetens, som lyste för oss alla,
hviika fingo medverka vid denna härliga
konstbragd. Med förnyade uppföranden
gick allt lugnare och säkrare. Då efter
sista uppförandet af »Götterdämmerung» j
Wagner pa det hjärtligaste sätt tog afsked
at konstnärerna, och det blef ett allmänt
farväl, visste vi alla, att vi under de
förflutna Eayreuih-dagarna hade fått
upp-letva någonting, som blott en gång bjudes 1
i det mänskliga lifvet, och att därmed äfven
en förpliktelse var oss gifven att för all tid
vara vår mästares sik trogen.
M–––
En lektion hos Liszt.
Om sitt första möte med Liszt (1883)
berättar Felix Weingartner:
»Det första intrycket var ägnadt att af- j
skräcka en nykomling. Redan på trap- |
pan hörde jag häftiga bannor. Då jag
öppnade dörren, såg jag Liszt omgifven
af en mängd människor stå framför
pianot. Vid detui satt en blek yngling, som
antagligen spelat mycket iila, ty Liszt
läxade upp honom obarmhärtigt. »Tror ni,
att jag är här tör att tvätta cdra orena
kläder?» skrek han i högsta vrede och
kastade noterna på flygellocket.
Knappast någonsin, icke ens efter ganska
daliga prestationer, har jag senare sett Liszt
så vred, som vid detta första möte.
Ynglingen stal sig bort från pianot likt en
pudel, som man hällt vatten öfver, och
Liszt vände sig häftigt om, hvarvid hans
blick tillfälligtvis råkade träffa mig; strax
blef han lugn och såg frågande pa mig.
Jag sade mitt namn och åberopade mig
på mitt bref. »Es ist gut, ’s ist gut»,
brummade han och räckte mig handen.
Jag beundrade den själfbehär»kning,
hvarmed han så raskt dämpat sitt misshumör.
Nu kunde jag betrakta honom nogare.
Den magra, höga gestalt, som jag enligt
hans bilder väntat se, fann jig ej mer;
han hade blifvit fet, och ryggen var ganska
böjd, så att han sag mindre ut, än han var.
Sällsynt ljusa ögon blixtrade från ur det
mäktiga hufvudet, från hvilket det långa
snöhvi a hår. t i oförminskad rikedom föll
ned. Hans gäng var något ostadig. Nu
töljde några obetyd ija prestationer,
hviika Liszt manande och korrigerande afbröt.
Ibland spelade han själf några takter, och
del var märkvärdigt att se, med hvilken
k kande lätthet han behärskade tekniska
svårigheter, som för andra voro nästan
oöfvervinneliga. Ra ett otvunget sätt
valde han styckena o.h bestämde deras
ordningsföljd; hans anmärkningar voro korta
och träffande. Hjärtligt och
oförbehållsamt var hans beröm öfver något verkligt
betydande. Si,t klander klädde han ofta
i dtn omskrifvande sarkasmens dräkt, men
alla hörde icke nog fint för att förstå
honom, och mangen ansåg för beröm det,
som i själfva verket var en skarp
förkastel-s ’dom. Oförmågan måste framträda
mycket ofta för att göra hanom otålig; men
till och med i så fall kunde han ibland
tinna ett ord, som åtminstone skenbart
förmildrade domen. En gång spelade en
mycket vacker ung dam en ballad af Cho-
pin fullkomligt oilettantmäs-igt. Liszt gick
uppbragt af och an mumlande: »Heiliger
Bimbam! Htiiger Eimbam!» Vi voro
alla nyfikna på, hvad som skulle komma.
Då hon slutat, gick han vänligt emot
henne, lade sin hand liksom välsignande pa
hennes lockar, kysste henne på pannan och
sade sakta: »Gift er snart, snart, kära barn
— adjö!» Ändtligen blef jag kallad att
spela. Jag hade med mig pi an ostycken,
hvi ka senare utkommi: under titeln
»Rlian-tasiebiider». En oväntad harmonisk
öf-vergång i de första takterna föranledde
I iszt till ett uppmuntrande »bravo», som
han pa ett ställe längre fram upprepade.
I det tredje stycket misslyckades en
passage för venstra handen. »Nicht pudeini»
afbröt han och höll upp min hand,
»sådant gör man endast pa —
konservatoriet», och jag måste spela stället en gäng
till, nu med bättre lycka. Liszt var icke
vän igt stämd mot konservatorierna och
öste vid hvarje tillfälle ut sitt hån öfver
dessa anstalter; med förkärlek utmärkte
han dem med hedersti ein ’abgestandene
Li rspeisen’ funken äggröra’).»
Musikpressen.
Nyligen har utkommit:
för orgel eller piano:
J. A. Hägg: Två små Suiter (öfter
koraL)na N:o 23 och 89) op. 30.
Gefleborgs läns Orkesterförening till
ägnade.
Dessa suiter af den bekante
komponisten äro viiiat ioner öfver de
nämnda koralerna, indelade i »första
slaget», »andra slaget» etc. De äro,
sås’m man kan förstå bättre läu pade
för orgeln än för pianot. Häftet är
17 sidor till omfånget och kostar 2
kronor.
––-»K —
Från scenen och konsertsalen.
Kungl. teatern.
Nov. 4. Wagner: Tannhäuser. (Tann"
häuser: hr Heinriah Knote, La
gästupptr.; Elisabeth, Venus:
fruar Lykseth-Skogman, Bartels;
Wo!fram,landtgrefven: hrrOscär,
Wallgren.)
2, 1?. G o u n o d: Faust.
3. Wagner: R hnguldet. (Tricki,
Freja, Erda: fiuar Clausseti,
Högberg, Jah.ke; Wotan, Donner,
Froh, Loge: hrr W. llgren, Oscar,
Stockman, Malm; Fasolt, Fäfner:
hrr Sjöberg, Svedelius; Albeiick,
Mime-, hrr Herou, Nyb om;
Wog-linda, Wellgunda. Flosshilda: fiu
Bartels, frk. Larsén, fiu Jahnke.)
3. Wagner: Valkyrian. (Sigmund:
hr Knote, gäst; Sieglinde,
Rryn-hilde, Fricka) fnt
Lykseth-Skogman, fru Clau sen, fru Högberg;
Hunding, Wotan: hrr Svedelius,
Wallgren; valkyrior: Gei hilde,
Ortliude, Waltraute, Schw ertleite,
Helmvige, Siegrune, Grimgerde,
Rossweisse: frkn. Björklund, Lin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
