Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 December 1911 - Följetong: Gatsångerskan, af L. v. Sacher Masosch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intet att äta. Trött och hungrig vandrade
hon genom gatorna utan mål, hon väntade
hjälp, men hon visste ej från hvem. Hon
hoppades på en öfverjordisk makt, men
det blef afton, och ingen räddning kom.
Uttröttad nedsjönk hon i mörk
förivif-lan på en bänk och stirrade in i det
glänsande vimlet af människor och vagnar,
som drogo förbi. Det var vinter och den
fuktiga Pariserluften kändes svårare än
kölden i trakten af Karpatherna. Den
stackars flickan frös och darrade i sin tunna
sjal och kunde ej ta blicken ifrån det midt
emot liggande, eleganta kaféet, där
inok-kan ångade i kapp med théet och den
varma groggen.
1 sitt elände kände hon ett slags
upproriskhet, ett vildt hat mot alla dessa
människor, som skredo fram på de breda
trottoarerna, mot dessa vackra, sminkade
damer, hvilka, inlindade i dyrbara pelsar och
omstoppade med yppiga fällar, rullade
fram i sina öppna vagnar, mot dessa unga
herrar, som skymtade bak restaurangernas
fönster med sitt runda glas i ögat. De
rika skyltfönstren med sina juveler, sina
blommor, pastejer och vinbuteljer
upprörde henne feberaktigt. Hon trodde sig
plötsligt förstå dessa armodets apostlar,
som predikade krig mot de rika, och hon
tänkte med ett slags vällust på
Tuillerier-nas ruiner, på spi lrorna vid
Seinestran-den, som hon hade sett, på kommunens
fasaväckande brandställen.
Sålunda befann sig Etelka ensam bland
de skimrande vågorna, ensam, öfvergifven
bland mänsk i;a löj igheter, hv..ssa ögon,
siden, sammet, guldstickade, turkiska
tyger, pälsverk och ädelstenar, blå bluser,
tidningar, som uibjödos på stänger, män
som sålde både det ena och det andra,
blomsterflickor, soldater, pigor och
charlataner, som skreko sig hesa på att
berömma sina varor.
Hon kunde knappast gå längre och
med möda släpade hon sig till en
närbelägen, öppen förstuga och satte sig ned på
en sten på den halfmörka gården.
Det dröjde ej länge, förrän en fiolton
väckte henne ur hennes letargi; hon lyfte
upp hufvudet och fick se en liten gosse
på högst tio år, som stod midt på
gården och stämde sin fiol. Hans bruna
ansikte, hans eklöga påminde henne om
pusztan*, och nu då han började spela,
väckte redan de första tonerna en kär,
oförgätlig bild hos henne. Hon såg de
skogomkransade bergen blåna i fjärran,
såg framför sig det vida, glänsande fältet
betäckt med gula ax, de vinomlöfvade
kul-larne, halmtaken, dragbrunnen, hemortens
glada czardas. Hon höll händerna för
ansiktet och började snyfta högt.
Den lille spelmannen afbröt sitt spel
med en skarp dissonans, lade sin hand på
hennes axel och frågade henne på god
franska, om hon var olycklig och om han
kunde hjälpa henne.
Etelka torkade sina tårar. »Din
czardas har gjort mig rörd», sade hon, »jag är
ungerska.»
»Ungerska?» utropade gossen muntert,
»äfven jag är ungrare.»
• Uugerskt slättland. Ofvers,
»Du också?» — Etelka såg på honom
och skrattade. »Och hur har du kommit
hit ?»
Zigenaren ryckte på axlarna. »Vi ha
vandrat genom världen, min mor och jag,
och ändtligen ha vi kommit hit. Jag
spelar på gatorna och förtjänar så mycket,
att vi kunna lefva.»
»Ack, om jag kunde säga detsamma.»
»Du är fattig.»
»Jag har ännu ej ätit något i dag.»
»Kom med mig», svarade den unge,
zigenaren, »min mor är god, du skall stanna
hos oss.» Han drog Etelka med sig.
Denna visste ej rätt, hvad som tilldrog
sig med henne, men hon följde honom,
hon kände sig drifven af en gåtlik makt,
det var modersmålet, den melodiska
hälsningen från hemorten, hvarigenom den
lille musikanten hade vunnit hennes
förtroende.
Sedan de hade vandrat genom en lång
rad af gptor, kommo de ti l ett mörkt
kvarter, .fullt af trånga gränder och mörkft vrår,
och här gingo de in i ett hus, som,’ ej
gjorde det bästa intryck. Gossen ledde Etelka
uppför den branta trappan och
klappade i femte våningen på en dörr. En
ung, vacker kvinna öppnade och såg
förvånad på Etelka. Denna ursäktade sig.
Den lille Kolonisten föll henne dock i
talet och sade: »En ungerska, mamma,
som är fattig och olycklig, ge henne först
och främst mat, hon är hungrig.»
Då Etelka hade fått i sig litet soppa,
bröd och vin, berättade hon sitt öde för
dem båda och genast utropade gossen:
»Du kan sjunga? Det är skönt! Du skall
förtjäna di t bröd tillsammans med mig,
jag skall ackompanjera dig på fiol.»
»Men jag kan blott några ungerska
folkvisor.»
»Mer behöfver du inte», svarade gossen,
»om jag skulle spela franska melodier,
finge jag inte på långt när så många
två-sousstycken som med mina ungerska
danser. Låt mig blott hällas, du skall bli till
och med rik i Paris.»
Etelka smålog, hon ville ej hänge sig
åt några nya illusioner, men hon började
dock åter hoppas. Zigenerskan afstod e.t
rum åt henne och inbjöd henne att äta vid
sitt bord. Därmed var det åtminstone slut
på nöden. Sedan Etelka något hämtat sig,
rådgjorde alla tre om, hurudan kostym
hon skulle använda, och när de voro ,på
det klara därmed, köpte ungerskan hvad
som behöfdes därtill och grep sig genast
an med arbetet. Under tiden inöfvade
Etelka och den lille fiolonisten de få
folkvisor, som hon kände.
»O, du har en härlig stämma»,
utropade gossen alltjämt, »med en sådan skatt
i strupen behöfver man in.e förtvi la»
Ändtligen kunde de båda draga ut
tillsammans en morgon. Gossen hade nu
liksom sitt hemlands zigenare svarta
bind-sulor, vida benkläder af linne med röda
fransar, en röd, stickad skjorta, en öppen
väst af ljusblått tyg med metallknappar
och czikoshatt, prydd med påfågelsfjädrar
och blommor.
Etelka gick i likadan dräkt som en
bondflicka från trakten af Arad. Hon
hade svarla karlstöflar, rödt lif och öfver
detsamma en kort tröja, som blott nådde
till höfterna och hvars rikt stickade
sammet var besatt med guldtränsar. Det
svarta håret föll nedåt ryggen i två långa
flätor, som i ändarne voro omknutna med
röda atlasband.
I denna bisarra dräkt släpade den
sköna Etelka, följd af den lille fiolinisten,
genom människomassorna på boulevarderna.
På hvarje gård stannade de och gåfvo
sin främmanartade konsert- Så snart
E-telkas stämma hördes, visade sig
förundrade ansikten i alla fönster och ungdomen
samlade sig kring henne och gossen för
alt på nära håll kunna beundra dem.
Etelka sjöng ungerska folkvisor och
gossen ackompanjerade henne på fiol med
känsla och smak- När den härliga visan:
»Hulam so b a 1 a t o n t e t e j e n»,
buren af hennes djupa, sköna stämma,
klingade, då uppdöko för hennes själs
ögon Plattensjöns stränder, bespolade af
de soliga vågorna, och på andra sidan
det blånande vattnet de gröna,
vinkran-sade kullarne, på hvars sluttningar
upp-stego byarnes och städernas platta, hvita
hus, påminnande om Orienten.
När hon hade slutat, började den lille
zigenaren spela en czardas och Etelka
dansade, under det hon svängde och slog
på tamburinen. Då gossen slutligen tog
sin hatt af sig och Etelka höll upp
tamburinen med en gratiös rörelse, flögo ej
blott sousstycken utan äfven silfvermynt,
inlindade i papper, ned och mången dag
hade det originella paret med sig hem
öfver 20 francs.
En gång, då de båda zigenarne, som
man kallade dem, passerade den vackra
Monceau-parken och här visade sina
konster, satt en ung man stödd mot en käpp
på en bänk med det bleka, intressanta
ansiktet liksom förklaradt af månglans. Då
han fick höra Etelkas stämma, lyfte han
förvånad upp hufvudet och ropade
henne till sig. Hon blef förskräckt och
skyndade därifrån, men främlingen steg upp
och tilltalade den lille fiolonisten på
ungerska.
»Är flickan din syster?» frågade han.
»Nej», svarade gossen, »men en
lands-maninna.»
»Hvar bor ni?»
»Hos min mor.»
»Kan jag- få tala vid henne?»
»Ja visst, om ni har goda afsikter»,
svarade zigenaren. »Etelka är dotter till
ärliga människor.»
Främlingen antecknade adressen och
kom redan följande afton. Han bad
E-telka sjunga något för sig, och sedan han
hade hört henne, förklarade han, att hon
hade en stor framtid för sig och erbjöd
sig att utbilda hennes röst. Han var en
ung, romersk komponist, Sandor
Beme-skai, välbergad och oberoende. Han
skickade henne ett piano och kom hvar
afton för att undervisa henne. Etelka gjorde
på kort tid förvånansvärda framsteg.
Det var ett stilla, vackert förhållande
dem emellan, ett förhållande, som
gjorde båda godt, en full lycka, utan oro,
utan kval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
