Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4—5. 1 September 1912 - Från franska Rivieran, af C. v. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Eve (1875), mysterium i 3
afdel-ningar, till hvilka slöt sig La vierge
(1879), biblisk legend i 4 scener. Gå
vi nu till Massenets öfriga verk för
scenen, så finna vi först en liten fars
i en akt, Berangére et Anatole (1876),
men sedan slår han sig på
komponerande af stora operor: Le roi de
La-hore (1877), Hérodiade (1881), Manon
(1884), Cid (1886), Esclarmonde (1889),
Werther (1892), Thais (1894) på
Stora teatern, där stjärnan från Opéra
Comique mille Sybil Sanderson, som
där kreerade titelrolen i
»Esclarmonde», då debuterade som Thais.
Om »Herodiade yttrade Massenet på
en i Bryssel för honom gifven fest,
då operan 1898 där återuppfördes, att
den skrefs under den svåraste
perioden af hans lif och att det var den,
som grundläde hans rykte. Operan
Werther uppfördes, allra först i Wien,
anförda året. Samma år som » Thais »
uppfördes för första gången La
Na-varraise i London (1895 först i Paris)
med m:me Calvé i hufvudrollen, och
1894 gick äfven öfver scenen den
lilla med balett försedda enaktaren Le
portrait de Manon. Vidare följde
operorna Sappho (1897, text efter Daudet),
Cendrillon (1899), Griséledis (1901,
text efter Boccaccios »Decamerone»)
och Le jongleur de Notre Dame, som
allra först uppfördes på Monte Carlos
operascen i febr. 1902 och sedan
flerstädes gifvits i Tyskland (»Der
Gaukler unser lieben Frau»).
Under de senaste åren tillkommo
operorna Chérubin (1905), Ariane
(1906), Therese (1907), Bachus (1909)
och Don Quichotte (1910) samt Koma
(1911).
Af tonsättarens öfriga verk må
nämnas balletten Le carillon (Wien 1892),
kantaten Paix et liberté (1867).
Idyllen Narcisse (1878), musik till
De-roulédes »Hetman», Sardous Krokodil»
och Theodora> (1884), 6 orkestersuiter
(däribland ungersk suite och »scénes
pittoresques»), Orkesterfantasier
(»Pom-peia», innehållande: förspel,
bröllops-hvmn, begrafningssång, bacchanal;
Vision-, »Scénes dramatiques-, etc.),
Uvertyrer (»Phédre» o. a.), Sånger
( Melodies», 4 band) och Pianostycken.
Massenet var 1878—96
kompositionsprofessor vid Paris-konservatoriet och
bland hans elever nämnas Bruneau
och Charpentier; han var också
medlem af »Institut de France .
Arbeta för
SVENSK
MUSIKTIDNINGS
spridning.
— -i
Från franska Rivieran.
Maeterlincks »Pelléas et Mélisande .
Fourdrains > Vercingetorix».
Gunsbourgs Ivan le Terrible , etc
1 Nice har säsongens hittills * mest
betydande opera-evenemang
otvifvelak-tigt varit Claude Debussys så
ombestridda lyriska tragedi P e 11 é a s
et Mélisande, allra första gången
representerad å »Opera-Comique» i
Paris för ett tiotal år sedan och nu
med verkligt erkännande gifven i
förstnämnda stads »Casino municipal». Det
är däremot mindre att undra på, det
bemälda operas musik vid sin i ett
ogynnsamt ögonblick valda premiär i
Roma härom året icke allenast icke
kunde uppfattas af en melodisvag italiensk
publik, utan ock att densamma i en
tolkning af vid dess stil» absolut ovana
artister gjorde ett verkligt kolossalt
fiasko. Största förtjänsten af Debussys
originella, ja väl inom hela
operadiktningen enastående partitur är, att han
med försmående af alla melodiska
effekter och ej ens skyende dissonanser,
där dylika äro ägnade att förhöja
stämningen och gifva ökad relief åt hans
ämne, på kornet lyckats träffa den
rätta karaktären i Maurice Ma
e-terlincks i sin djupa symbolism
så äkta poetiska sorgespel, en ny
upplaga af Påolos och Francescas
kärlekssaga. Kör saknas fullständigt,
hvar-emot den i tekniskt hänseende rent af
med mästarhand behandlade orkestern,
hvilken med sina bortåt femtio olika
motiv, sin oupphörliga omkastning af
rytmer och förspelen till hvar och en
af pjäsens tolf tablåer erbjuder ett
sannskyldigt Herkules-arbete, liksom
hos Wagner och Strauss spelar en
absolut dominerande roll, ehuru sårskildt
i motsats till den senare verkande med
de mest diskreta, aldrig braskande
eller spasmodiskt våldsamma medel.
Vi kunna ej nog loforda den i
fråga om rollinnehafvarne icke minst
dramatiskt synnerligen kräfvande, snart
sagdt mönstergilla interpretationen. I
främsta rummet må nämnas
kapellmästaren Albert Miranne, af de
sceniska framställarne titelpartiernas
redan med hänsyn till apparitionen
rent af idealiska representanter.
Nordamerikanska till börden och i sin
delikat blonda skönhet frappant
erinrande om en af Fra Angelicos
änglagestalter, inkarnerade Lilian
Gren-ville från början till slut »å
per-feetion den fragila lilla
sagoprinsessan, och D a v i d D e v r i é s’
charmanta efeb-fysionomi lämpade sig
ypperligt för den naive unge svärmaren
Pelléas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
