Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4—5. 1 September 1912
- Från franska Rivieran, af C. v. P.
- Cladow-Hellener, af C. v. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina soldater prisgifva Hammonde,
hvilken emellertid med ett dolkstyng
bringar sig själf om lifvet, medan
hennes gemål, till och med oböjd med
sin dödsdom för ögonen, i det sista stolt
tillropar tyrannen: »Tu triomphes, o
César, mais je suis pourtant plus grand
que toi!»
Återgifvandet var under E m i 1 e
Dobbelaers bepröfvade ledning
alltigenom ypperligt. Vercingetorix och
Cæsar representerades af tenoren J a
u-m e och barytonisten R o u a r d,
bägge framstående ej mindre såsom
skådespelare än såsom sångare, om ock
den senares präktiga organ mindre
hade tillfälle att göra sig gällande än
hans utmärkta diktion. Till
framgången bidrogo icke minst pjäsens två
både i fråga om själfva musiken och
utförandet särdeles vackra baletter samt
den efter vanligheten å Nice’s opera
splendida mise-en-scönen.
*
Liksom den sistnämndas chef visat
sig vara amatör af romerska antiken,
förråder ej allenast uppträdandet i
j Montecarlo af ett operasällskap
! med käjserliga ryska hofsångare och
balettanister* furstlige monegassiske
tea-terdirektören Raoul Gunsbourgs
slaviska sympatier, utan ock i än
I högre grad det faktum, att såväl hans
förstlingsopera Le viel aigle som
hans andra lyriska drama Ivan le
T e r r i b 1 e (den förskräcklige),
bägge med text af kompositören,
behandla ryska stoff. ** I’å grund al sitt
mera allmänt intressanta ämne, en
högsensationell episod ur Rysslands
historia, den gemene tyrannen Ivån
IV: s regering med sina skändliga
blodsdåd och orgier, hvarvid tsaren
och hans skurkaktiga följe ej ens
aktade för rof att profanera själfva
religionen, är i synnerhet det senare af
dessa två verk i hög grad
fascinerande. Också hade detsamma vid sin
urpremiär i Bruxelles 1910 en kolossal
succés», bekräftad liksom åfven nu
vid upptagandet här för icke fullt ett
är sedan.
I själfva verket visar sig den
briljante regissören-kompositören i sitt
senaste partitur fullt behärska alla
teaterns resurser. Framför allt förstår han
att ingjuta lif i sina sceniska figurer,
hos hvilka alla mänskliga passioner
vibrera liksom i ett mångfärgadt
prisma. Det är en karaktäristisk,
uttrycksfull och rikt kolorerad musik, hvarest
* Detta har helt enkelt mästerligt gifvit
Mous-sörgskis musikdram Boris Oodunof med den
genialiske basisten Tedor Chaliapin — jämväl
en syperb protagonist i Ounsbourgs skapelser —
i titelpartiet.
** Af den klassiska forntiden behandlande
operor hafva på sistone förekommit Saint-Saens’
och Massenets senaste musikdramer Dcjanire
och Roma. Den senaste gjorde stor lycka vid
allra första uppförandet den 17. febr. — efter
un-dertecknads afresa —, medan ett järnvägsmissöde
under färden från Nice vållade, att vi först kommo
till deu senares sluttablå, där man särskildt fick
njuta af Paris-operans f. n. förnämste tenor Lucien
Murathe—Herakles’ ypperliga sång, att ej tala
om de utsökta körerna.
en betydande plats är inrymd åt det
psykologiska elementet.* Sista aktens
tartardanser skänka en högligen
pittoresk relief med sin utomordentliga
verv och sina originella rytmer.
Det faller af sig själft, att
Gunsbourgs opera å hans egen teater skulle
erhålla en den mest värdiga tolkning.
Barytonisten Jean Bourbon, som
ursprungligen kreerat den hemskt
ohyggliga titeluppgiften, var så fulländad
ända in i minsta detalj, att han helt
säkert ej stod efter själfva Chaliapin,
densammas förste representant i
Montecarlo; basisten Franyois
Delmas och tenoren Charles
Rous-s e 1 i é r e från Paris’ »Académie
nationale de musique» visade sig i sina
resp. roller, den ädle gamle bojarden
Athanasie och den ridderlige unge
älskaren Vladimir på höjden af sitt
rykte, hvarjämte fru W u i 11 a
u-m e-L amber i Elenas-hjältinnans
vackra parti var verkligen
hänförande. 1 den ytterst
»schwung»-fulla tartardansen glänste ånyo den
syperba ryska baletten, medan de i
Ivån» så betydande körerna och
orkestern, dirigerad »con amöre» af Léon
J é h i n, som har förtjänsten af
verkets instrumentering, ypperligt
kommo till sin rätt. Däremot verkade
dekorationerna, hvilka för öfrigt i
allmänhet svårligen kunna göra
tillbörlig effekt på en så begränsad scen
som Montecarlo-teaterns, delvis mindre
fördelaktigt på grund af en väl stark
tendens åt det impressionistiska
mål-ningsmanéret med dess onatur, ja rent
af pinsamt i fråga om landskapsbilden
i »Déjanire’s» tredje akt.
C. v. P.
P. S. Mascdgrtis »Isabeau».
På Rivieran, ehuru den italienska,
nämligen i N å p o 1 i, hörde vi M a
s-cägnis nya opera Isabeau,
hvilken efter triumferna i Sydamerika för
något öfver en månad sedan för allra
första gången samtidigt uppfördes å
»La S c a 1 a» i Milåno och »Fenice»
i Venezia, under resp. T u 11 i o
Seraf fa’s och tonsättarens egen
eminenta ledning. Den senares
popularitet har äfven nu förblifvit honom
trogen, om än kritiken finner L u f g i
l 11 i c a s efter en bekant dikt af
Tennyson bearbetade text väl naiv
och öfverdrifven, ja rent af ologisk
samt rätt inkongruent och
oproportionerlig med sin tröttande långa första
akt; den räcker ungefär 1 % timma,
minst fyra gånger så länge som den
andra! I fråga om musiken, så har
partituret att uppvisa verkligt
inspirerade detaljer af stor skönhet, såsom i
första akten protagonistens aria »Questo
* För ernående af realistiska effekter skräder
förf. alls ej på orden, såsom exempel hvarpå kan
anföras Ivans väl mustiga och för öfversättning
föga lämpade slutstrof å en hans monolog i sista
akten: »Mes ulcéres s’ouvrent, il coule un pus
iminonde. Sont-ce des exercments ou de la
pour-riture? Non, c’est mon régne de tzar!»
mio biånco manto» (denna min hvita
kappa) och duett med hennes fader
kungen samt Folcos-tenorens
can-zon om falken, andra aktens
»intermezzo», i den tredje tärnornas ljufva
cantilena» och framför allt slutduetten
mellan Isabeau och Folco, men brister
särskildt i tekniskt hänseende med sin
öfverlastade och understundom ytterst
larmande orkestrering. I den
magnifika, af Leopold Mugnöne
mästerligt dirigerade interpretationen
å »S. Carlo» framstod genom sin
fägring i förening med sin härliga sång
och sin charmanta dramatiska
framställning den unga primadonnan M
a-r i a F a r n e t i, en verkligt idealisk
representant för titelpartiet.
Cladow-Hellener.
Berlin 7. juli 1912.
Juni månad har i allmänhet så föga
af musikalisk betydenhet att uppvisa,
att undertecknad på väg från Roma
till Stockholm via Munchen och
Berlin ej lyckats påträffa något annat att
relatera än efterföljande reproduktion
af en spirituell artikel, hvilken
nyligen stod att läsa i Berliner Zeit am
Mittag .
D:r Johannes Suthmann, en känd
»Privatgelehrter», har intill sin villa
Cladow vid Wannsjön anlagt en
härlig park. Där invigdes häromdagen
en liten naturteater, hvartill ingen
mindre än Max Reinhardt redan för
några år sedan uppdragit de från
antikens teater hämtade konturerna.
Premiären utgjordes ej af någon
dramatisk föreställning i vanlig bemärkelse,
men bjöd däremot på en ytterst
klassisk musik, nämligen forngrekiska
solo-och körsånger samt danser, som man
påträffat och förmodar sig riktigt
hafva dechiffrerat. Hellenerna stodo ju,
som bekant, ej vidare högt i fråga om
notbeteckningen, och musikologerna ha
följaktligen, hvarje gång ett nytt
fragment påträffats, varit nödsakade till
kompletteringar.
Kören började med att sjunga en
homerisk sång till Demeter,
ackom-pagnerad af harpospelare,
cymbalsla-gare och skalmejeblåsare.
Först tonade musiken osynlig ur
fjärran. Snart såg man emellertid
grekerna, iklädda lika lysande som
smakfulla dräkter, församla sig i en
dalsänkning, hvilken bildade
skådebanans naturliga bakgrund. På det till
scenen ledande trappsteget
hade>spel-männen» pittoreskt lägrat sig, och på
ett litet podium i orkesterns midt
tronade i ljusviolett skrud kapellmästaren
Froebes jättelika gestalt. Det hela
bildade en högst effektfull färgsymfoni,
hvaröfver de talrika närvarande
må-Iarne måst känt sig förtjusta. Själfva
föreställningen upptog solosånger samt
körens strofer och antistrofer;
dessutom exekverade damer ur socieieten
(Forts ä sid. 32).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0030.html
