Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8—9. 15 Oktober 1912 - Musikprocessen i Uppsala år 1800. Ett kulturhistoriskt kuriosum, af G. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikprocessen i Uppsala
år 1800.
Ett kulturhistoriskt kuriosum,
uppteck-nadt för Svensk Musiktidning
af G. N.
Uppsala studerande ungdom var vid
sekelskiftet 1800 i hög grad frisinnad.
Franska revolutionens läror hade
vunnit liflig anklang, och man var
ingalunda rädd för att säga ut sitt
hjärtas mening. Så t. ex. omtalar W.
F. Palmblad, att, då tryckfriheten
förbjöds år 1793, en stor del af
studentkåren anlade sorg. Förföljelsen mot
Thorild och den gemena hämnden mot
Magdalena Rudenschöld gåfvo äfven
anledning till demonstrationer.
Bland de män, som i detta
sammanhang förnämligast läto tala om sig,
\ <>ro den berömde filosofen professor
Benjamin llöijer, den unge baron Hans
I lier ta (sedermera den store
statsmannen och skriftställaren under det
oad-liga namnet Ilans Järta) samt
docenten Gustaf Abraham Silverstolpe.
I )en sistnämnde är hufvudperson i
det charivari, hvars följd biel den s.
k. musikprocessen, hvadan vi här
vilja ägna honom en något närmare
uppmärksamhet.
Son af bankkommissarien Fredrik S.
och friherrinnan Eleonora Katarina
Leyonhufvud samt yngre broder till
skalden Axel Gabriel S. föddes
Gustaf Abraham S. i Stockholm den 31.
oktober 1772, blef student i Uppsala
1790, fil. magister 1794 samt politices
docent 1797. Han var liten till
växten och puckelryggig, hvarför han
af sina fiender, lösforistema, kallades
’Silfverpuckel’. Han uttryckte sig
lifligt, träffande, kort och bestämdt,
stundom skatpt och satiriskt». (K. G.
Odén i »östgöters minne , Sthlm 1902.)
W. F. Palmblad lämnar följande
måhända något öfverdrifna och
partiska skildring af hans Uppsalalif.
(Biogr. lex. Band XIV.)
»Kort efter det Silfverstolpe tagit
graden, köpte han sig, ehuru
veterligen medellös, ett eget stenhus
(sedermera Upplands nationshus) samt
anlade bokhandel för svensk och
utländsk litteratur både i Stockholm och
Uppsala. Kring sina egna väggar
uppställde den unge magistern rader af
praktfullt inbundna böcker, hvilka till
det mesta (såsom vi hört påstås)
lämnades olästa. Därjämte höll han egen
hushållning, bjöd tidt och ofta till sitt
bord ställets yngre celebriteter,
förläde en Litteraturtidning, i hvilken de
fiesta af akademiens yngre litteratörer
deltogo, och gaf frikostiga honorarier.
Med ett ord: Vår man uppträdde som
ett slags mecenat och lefde med en
viss glans, på en tämligen stor fot.
Själen i denna bostad och i dessa
lärda företag var filosofen Benjamin
llöijer, som fritt lefde i S:s hus och
presiderade vid hans bord. Tillika
upptogos där förmögna ynglingar, som
kunde väl betala. Priset var dock ej
öfverdrifvet, ty bordet var läckert,
emedan filosofen var en gourmand, så
till kvantitet som kvalitet. Man sjöng
frihetssånger vid rykande bålar, höll
ljungande tal, förde lättsinniga
diskurser, fiendtliga mot religion, moral
och samhälle, och bedrer då och då
hvarjehanda excesser. Så vildt och
fräckt lär dock icke sällskapet gått
till väga som dess föregångare i
Leopolds och Paykulls ungdomstid, då bl.
a. en sommarnatt bacchanaliska orgier
firats i själfva Uppsala domkyrka.
I alla fall var den
Höijer-Silfver-stolpeska table ronde långt ifrån att
vara en dygdeskola för ungdomen.
Vnglingarna, oiindligt smickrade att
upptagas i kretsen af snillen såsom de
nämnda och flera andra, hvilka
kom-mo som gäster, insögo med
begärlig-het de i alla hänseenden frisinnade
läror, som vid dessa dagliga
symposier föredrogos. Icke heller var
inrättningen fördelaktig för deras kassor.
Ej nog därmed, att betalningen var
hög, utan det lär äfven under den
senare tiden, då entreprenörens kredit
började svikta, en och annan gång
hafva händt, att den förut betalda
spisningen ett godt stycke före terminens
slut upphörde och spisgästerna fingo
se sig om på annat håll. Dessa små
motgångar, öfver hvilka värd och
gäster skrattade, hindrade icke ungdomen
att för nästa termin ånyo sollicitera
om platser i den olympiska
församlingen.
Detta sällskap — utom eller inom
taffeln — kallades Juntan.»
Så långt Palmblad. Emellertid torde
denna framställning kunna sägas vara
rätt ensidig. Visserligen läses på
annat håll om Silfverstolpe, att han
»frisinnad, som han var, och förfäktare
al nya idéer, af myndigheterna
betraktades som en sannskyldig jakobin,
hvarför han blef utsatt för verkliga
förföljelser» (Oden o. a.). Men han
var ock enligt samtidas vittnesbörd en
ganska kunskapsrik och mycket duglig
personlighet. Särskildt nitälskade han
i hög grad för spridande af kännedom
om vetenskapens framsteg, främst om
den kantska filosofien. Så utgaf han
Tidning för litteratur» 1793—1796 samt
Journal för svensk litteratur» (fem
band) 1797—1799, hvilken senare
publikation särskildt utgjorde en verklig
epok i fosterlandets kritik, framför allt
lack vare Höijers bidrag, som voro
dess kärna. Silherstolpes egna bidrag
utmärkte sig mindre genom
grundlighet och djupare insikter än genom en
rask och liflig stil samt en bitande
och oftast bitter kvickhet på
bekostnad af olyckliga öfversättare eller
vanlottade rimsmidare. Ilans satir var
oftast väl mycket hvass, och hans
skalk-aktighet satte också inom kort p för
hans vidare akademiska bana.
Det var om våren år 1800, och den
-tormiga riksdagen i Norrköping hade
nyss afblåsts. Den följdes emellertid
omedelbart af konung Gustaf IV Adolfs
och hans gemåls kröning. Denna
högtidlighet blef ett verkligt riksspektakel
från början till slut. Vi vilja här
efter grefve Magnus Björnstjernas
anteckningar anföra en beskrifning
här-öfver.
Klädd i krona och mantel besteg
konungen kröningshästen. Denne var
något yster, och för alt få honom spak
gjorde konungen en volt med honom
utan att först ha tillsagt de båda
kam-marjunkarna, grefvarna Fersen och
Wachtmeister, som uppburo manteln,
att släppa denna. I stor gala måste
således dessa granna herrar springa
i galopp rundt omkring den högst
-mutsiga gården, nedstänkta från
huf-vud till fot. Men än värre blef det,
när processionen kom förbi ett hus,
där en fru bodde, som var berömd för
sin skönhet. Kröningshästen, inriden
af hofstallmästaren grefve Frölich, som
ofta hade stannat här för att föra en
artig konversation med den sköna,
ville nämligen äfven nu efter gammal
vana här göra halt, och konungen,
som var mäkta skral äfven såsom
ryttare», vågade icke försöka tvinga sin
istadiga gångare utan satt af och
måste låna en annan icke beprydd häst
för att fortsätta tåget. Vid S:t
Olai-kyrkan mottogos majestäterna af rikets
prelater, utstyrda på ett sätt, som ej
var ägnadt att dämpa löjet hos de
närvarande. De högvördiga voro
nämligen på allernådigste befallning
prydda med de då för första gången sedan
katolska tiden synliga höga
biskops-hättorna. »Biskop Munck bugade sig
så djupt, att hans mössa gaf
drottningen skrapnos, och man höll på att
gapskratta, då Munck mässade bönen
öfver drottningen, ty det var som ett
ostämdt orgelverk, där alla möjliga
stämmor finnas utom vox humana.»
Men det ynkligaste af allt var dock
biskop Lindbloms kröningspredikan, som
enligt samtidas anteckningar lär ha
varit ända till vämjelighet
fullprop-padt med smicker.»
Men livad var denna »fast ynkeligha
Comædia* emot den akademiska
festlighet, som i Uppsala ägde rum med
anledning däraf! Vi ha haft den
lyckan att i universitetsbibliotekets
gömmor påträffa en urkund med följande
uttömmande titel:
»Handlingar i det af tillförordnade
Actor Herr Vice Häradshöfdingen
Ullberg till Consistorium Academicum
Minus i Uppsala instämda mål,
rörande de Oordentligheter, hvilka
förefallit vid uppförandet af Musiken å
Gustavianska Lärosalen den 4: de April
1800, då högtidligheten af deras Kongl.
Majestäters Kröning med offenteligt tal
I irades» - en lunta på 259 sidor, tryckt
hos Anders Zetterberg, Stockholm,
1800, jämte ett Bihang, utgånget från
Kumblins officin året därefter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
