Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8—9. 15 Oktober 1912
- Musikprocessen i Uppsala år 1800. Ett kulturhistoriskt kuriosum, af G. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det följande vilja vi söka skildra
dessa tilldragelser efter detta arbete.
Förut ha t. ex. den ofvan niimnde
Palmblad (Sv. Biogr. Lex. g. f., 14)
och den bekante Crusenstolpe
bearbetat samma am ne men alldeles vanställt
detsamma. Äfven den samvetsgranne
och vakne forskaren Birger
Schöld-ström har i sina »Förbiskymtandc
skuggor» något, fastän mera flyktigt,
uppehållit sig vid detta märkliga rediculum.
*
Akademiska kapellet bestod för hun
dra år sedan liksom i våra dagar till
en stor del af amatörer inom
studentkåren. Director musices var en
gammal f. d. löjtnant Lars Fredrik Leijel,
som antagligen fått platsen som en
sinekur och efter allt att döma varit
en uteslutande parodisk företeelse, i
musikaliskt afseende åtminstone, på
denna plats. I rättegångsreferaten
finnas gång efter annan yttranden, som
ge detta vid handen. Han vore
alldeles oskicklig till musik; han hade en
»inskränkt musikalisk kännedom, och
hans ovana att med tillbörlig
färdighet handtera sitt instrument (violin)
hade i synnerhet ådragit honom hans
lärjungars mindre aktning». Som
människa lär han ej heller varit just så
betydande. Ofta under rättegången
framkommo yttranden, som peka i
denna riktning. Särskildt skall han hafva
varit mycket lättledd och mången gång
förebrås han för sin oöfvade
urskill-ning» och kallas t. o. m. en gång
>den med mindre öfvadt vett och
eftersinnande försedde director musices».
Bland kapellets medlemmar, hvilka
inblandades i rättegången, nämnas
docenterna Sillverstolpe och Marcus
Wallenberg, prästmannen magister
Anders Jacob Schultzberg, kantorn vid
Katedralskolan magister P. G.
Ekeberg, studenterna Nils Peter Hultin,
Pehr Malmström, Genserik Brandel,
Abraham Grunden, Pehr Brandström,
Gustaf och Fredrik Grill, Göran och
Pehr Gustaf Swedelius, Carl Axel
Juringius, Berggren och Qvarnberg
samt akademibokhållaren Lithzell.
Kröningen i Norrköping skulle nu
fifäsT med en »akademisk oration», som
enligt sedvänjan borde öppnas med
musik. Vid valet af musikstycke för
denna högtidlighet synes Leijel hafva
vändt sig till Silfverstolpe, hvilken
tydligen var en af stödjepelarna
inom akademiska kapellet, och denne,
trogen sin vana att skämta med allt
och alla, föreslog en tonmålning af
Hessler, benämnd Bataille de Fleurus,
i hvilken några takter af Marseillaisen
voro inlagda. Denna komposition hade
ofta, såsom det vid vittnesmålen
upplystes, spelats vid Silfverstolpes fester
hemma hos honom. Det var sålunda
icke underligt, att detta var ett
omtyckt stycke för Juntans chef och
medlemmar, särskildt som den
revolutionära hymnen gick igen i detsamma.
(Ifesslers »Bataille de Fleurus» finnes
tryckt i »Musikaliskt tidsfördrif» 1798
N:o 16, 17, 18 och 19 och spelades
i Stockholm på offentliga konserter
ända in på 1830-talet; ännu i dag kan
man få höra äldre musikamatörer
exekvera den på piano.)
Den godtrogne Leijel gick i fällan,
och repetitionerna på stycket i fråga
ägde rum. Men snart spreds ryktet
om det med tanke på upphörandet vid
en ärefest åt kungligheten mycket
egendomliga valet af musikstycke. På
festdagens morgon blef director
musices af rector magnificus, professor
Emanuel Ekman, tillsagd att, ifall på
repetitionen något förevar, som
liknade Marseiller-Marschen, sådant icke
uppföra, enär det vore synd om Leijel,
om han skulle blilva narrad därtill
och sedan få lida därför». I största
hast framlade nu denne för de sig å
musikläktaren i Gustavianum
församlade amatörerna i stället stämmorna
till en symfoni af Haydn. Men
därmed var signalen gifven till myteriet.
De församlade med Silfverstolpe i
spetsen förklarade, att om de ej finge spela
»Bataille de Fleurus», togo de ej i
stråken; den nu framlagda symfonien
sade de sig icke kunna spela från
bladet. (Ett egendomligt påstående,
enär den, efter hvad under
rättegången framkom, repeterats ett par
dagar förut.)
För att lugna de upprörda känslorna
sade sig Leijel hafva glömt noterna
till »Bataille de Fleurus» hemma och
lofvade, att detta stycke skulle få
spelas vid festligheterna dagen därpå.
(Detta medgaf Leijel under
rättegången ha varit svepskäl; »till andra
dagen trodde han sig kunna anskaffa
andra musici».) Intet hjälpte
emellertid. De flesta begåfvo sig ned från
läktaren och samlades i tvenne rum
på östmarks källare, där lefverop
höjdes och skålar tömdes för allt utom
den akademiska festens höga föremål.
Förgäfves sökte Leijel genom
utskickade förmå de upproriska att
återvända, förgäfves anmodade han i
högtidssalen närvarande musikamatörer att
biträda. Nere i salen hade emellertid
en stor skara akademiska lärare,
honoratiores och studenter samlats.
Gubben Leijel synes nu hafva alldeles
tappat hufvudet, och i sin förvirring
gaf han tecken till de få kvarvarande
— förutom Leijel själf fyra musikanter
— att spela upp den Haydnska sym
fonien.
Man kan lätt föreställa sig effekten
af ett tonstycke för orkester, som
fram-föres under saknad af flera stämmor.
Det blef en fullständig kakofoni. Två
omdömen finnas i
rättegångshandlingarna om denna akademiska festmusiks
beskaffenhet, dels akademiska
konsistoriets #eh dels åklagarens.
Konsistorium yttrar i sin anmälan till
kanslern: »Enär flera akademiska so-
lenniteter begås utan musiks
uppförande, skulle det i sanning väckt mindre
uppmärksamhet, om vid detta tillfälle
musik alldeles saknats, än att en
uppfördes, som icke allenast var otjänlig,
i anseende till kompositionen för den
fyrastämmiga orkester, här kunde
anskaffas och verkligen fanns, utan ock,
antingen af oskicklighet eller
bestörtning, efter alla kännares omdöme, i
synnerhet i första stämman, allt för
illa exekverades».
Åklagarens skildring är mera
drastisk. lian berättar, huru Silfverstolpe
och hans vänner »begifvit sig från det
stället, hvarest musiken skulle
uppföras, till en krog och därifrån under
akten återkommit för att njuta vällust
af den förargelse och det begabberi,
som de ohyggligaste läten,
frambrag-ta i form af musik, åstadkommit.»
Som helt naturligt var, rådde stor
uppståndelse bland åhörarna. Många
gåfvo högljudt luft åt sin förargelse,
andra, särskildt medlemmar af
studentkåren, klappade i händerna däråt, ja,
uppsluppenheten hos ynglingarna var
så stor, att, såsom ett vittne
intygade, bland dem »förmärktes
gestikulation till dans».
Underrättelsen om detta frispektakel
väckte rundt om i landet en
uppmärksamhet, hvarom vi svårligen kunna
göra oss ett begrepp utan att flytta
oss tillbaka till denna högpolitiska tid.
Åtal kunde omöjligen undvikas. Många
sågo det måhända icke utan
skadeglädje, ty troligen var den påflugne
docenten redan förut icke särdeles väl
anskrifven hvarken hos konsistorium
eller på högre ort. En af Wallenbergs
och Silfverstolpes egna kamrater,
dåvarande juris docenten Jonas Ullberg,
befanns villig att åtaga sig att blifva
åklagare i målet.
Sedan en del förberedande
akademiska förhör hållits, börjades själfva
processen den 28. april och fortsattes
under flera rättegångsdagar. En stor
mängd vittnen hördes, från och med
professorer och öfverjägmästare ända
ned till »betjänten Djurström» och
»kapelldrängen Kalm».
De anklagade hvarken kunde eller
ville förneka, att de gifvit anledning
till det förargelseväckande upptåget
och den miserabla festmusiken, men
försvarade sig än med ett än med ett
annat. Om själfva förargelseklippan,
Marseillaisen, yttrade Silfverstolpe i ett
af sina försvarstal:
»Förbudet att uppföra ’Bataille de
Fleurus’ synes varit första ursprunget
till hela denna tvist. Orsaken till
förbudet synes äfven däraf hafva varit,
att i nämnda stycke några takter af
Marseillermarschen äro införda. Jag
kan omöjligen inse rimligheten däraf,
att en musikalisk komposition eller
harmonierande ljud skulle kunna vara
an-stötliga, såvida icke den gamla fabeln
om Taranteln äger någon grund. Men
om jag än däri bedrager mig, så
hafva dock flera före mig gjort samma
misstag. Jag påminner mig således
och kan därtill taga till vittne en stor
del af Stockholms publikum, att Mar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0051.html
