Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8—9. 15 Oktober 1912 - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt) - Orientalisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alexander Kirchner.
Edith de Lys’.
färg, som fängslar, och äger i sin art
en teknisk brio, värd att
uppmärksammas» (T. R. i Sthlms Dgbl.). »Med
odeladt nöje minnes man hennes
varma, vackra stämma, delikata frasering
och oftast utsökta piano» (O. M—s i
Sv. Dgbl.).
Donizettis komiska opera »Don
Pas-quale», som icke gifvits i Stockholm
pä många år, hade framdragits ur sin
ingalunda obefogade glömska.
»Ingalunda obefogad», ty denna opera är
med sin fadda handling - en dålig
kopia af libretton till »Barberaren i
Sevilla» - verkligen icke ägnad att
roa en kräsen operapublik, äfven om den
i allmänhet ytliga musiken här och där
kan uppvisa några spirituella moment.
Libretton har för några år sedan
genomgått en omarbetning men utan
något egentligt resultat till det bättre.
Det hela är fortfarande ett
meningslöst och intetsägande skämt utan
någon spets. Emellertid hindrade detta
icke, att verket fick ett ganska godt
framförande. Vi tänka därvid siirskildt
på hr Stiebels ypperliga gestaltande
af titelpartiet samt hrr Lcjdströms och
Lennartssons utmärkta vokala
prestationer. Fröken Essie Case hade sin
tredje debutroll som Norina och hade
en afsevärd framgång med sina
otadligt utförda koloraturer.
Att anteckna är vidare två
nybesättningar i »Madame Butterfly»,
nämligen hr llerou sont Sharpless och hr
Olle Strandberg som Linkerton. Båda
skapade goda sceniska gestalter men
ha ännu åtskilligt kvar i det sångliga
arbetet.
Ignaz Friedmans konst har så ofta
under det sista året varit föremål för
utförliga omnämnanden, att vi här
sakna anledning att närmare
sysselsätta oss med densamma. Vare det
nog sagdt, att han alltjämt är i
besittning af de pianistiska egenskaper
på godt och ondt, som vi känna
sedan gammalt, och att han fortfarande
vet att utöfva samma fascinerande
dor, framför allt den att vara
oförarglig. Nog har man, hvad båda
beträffar, icke svårt att känna igen sig
bland gamla bekanta, men en hel del
melodier fasta sig i minnet och ha all
utsikt att öfverlefva sjålfva operetten
i öfrigt (»Hör en klang som af
violiner), och mången episod kommer en
efteråt att dra på smilbandet (»Ja, det
är så att man kan hälla sig för skratt! )
Utförandet var på alla händer
förträffligt, ja, ibland öfverdådigt roligt.
Främst äro att nämna hrr Ringvall
och Textorius, hvilka här öfverträffa
sig själfva, den förre i bred,
uppsluppen gemytlighet, den senare i en
skarpt satirisk karrikatyr. För öfrigt
uppträder hela det illustra sällskapet
med fru Meissner och fröken Grtinberg
i spetsen. — Ett särskildt
omnämnande förtjänar den med
öfverraskan-de omsorg verkställda
instrumenteringen.
Orientalisk musik.
Sedan turkarna afkastat despotismens
ok, japanerna europeiserats och Kina
blifvit republik, sedan med ett ord
orienten antagit västerländska idéer och
förkastat den vördnadsvärda och
ståtliga dräkt den sedan årtusenden burit,
har också allt österländskt blifvit
modernt i Europa och kanske allra mest i
Paris.
Från kimonoärmen hos
sömmerskorna och turbanerna hos modisterna till
Schéhérazade, prins Igor och
Kleo-patra är allt modernt orientaliskt. Det
har blifvit en fullkomlig mani. Paris’
mest sensationella fester voro persiska
förra säsongen; på Gadeté-Lyrique
spelades »Na’il», som försiggår vid Sakara,
operan gaf Kobzar, ett rumäniskt verk
— och Rumänien kan i visst
afseen-de godt räknas till orienten —, på
Odéonteatern spelades »Honneur japo-
makt på sina troget återkommande
ahörare.
Den populäre operasångaren
Alexander Kirchner, som under två år
varit anställd vid Operan men som med
innevarande spelar ej längre kvarstår,
tog afsked af Stockholmspubliken dels
vid en konsert i Musikaliska
Akademien och dels vid ett
gästuppträdande som »L»hengrin . Det är gifvet,
att hr Kirchner med sin kända
talang efterlämnar ett kännbart tomrum
vid vår lyriska scen. lians
sympatis-1 ka stämma, intelligens och dramatiska
: talang ha inbringat honom publikens
’ stora bevågenhet, äfvensom vackert
er-: kännande af tidningskritiken.
llrkirch-ners första uppträdande på vår opera
ägde rum den 17. september 1910, då
han sjöng Romeo. Bland hans
scenskapelser under denna tid vilja vi
här endast påminna ont Rodolphe,
Canio, Trubaduren, Cavaradossi, Don
José och Lohengrin.
Den ungerske violinvirtuosen Emil
Termånyi var en odeladt angenäm
bekantskap. Ifans stora tekniska
skicklighet — han är elev af Ilubai i
Budapest — i förening med sund
musikalisk känsla och lycklig frigjordhet
från alla virtuos-later göra, att man
ställer ovanligt stora förväntningar på
hans vidare utveckling.
Kammarmusikföreningens första
säsongkonsert, hvilken vi ej satts i
tillfälle att åhöra, lär ha varit
synnerligen lyckad. — Att hr Forsells
konsert fick sitt sedvanliga förlopp med
gediget utförande, otaliga bisseringar
och extranummer samt
blomsterhyllning från en hänförd publik, säger sig
själft. — Till hr Gösta Björcks
konsert återkomma vi nästa gång. —
Oscarsteaterns sista nyhet Der liebe
Augustin af »Dollarprinsessans för
alla stockholmare välbekante
kompositör Leo Fall år betydligt mycket
bättre än »Kvinnohataren», säsongens
första stycke. Musiken kan t. o. m.
sägas stå på gränsen till den verkligt
goda operettmusiken — eller skola vi
l rentaf säga opera comique-stilen? —,
• och libretton har en hel del goda si-
Ignaz Friedman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
