Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10—11. 15 November 1912 - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt) - Sällsamma musikfenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Däremot måste man odeladt skänka
sitt loford åt den goda framställning,
som bestods verket. Särskildt var herr
Lejdströms Chabert förträfflig i sin
lifliga dramatiska gestaltning och
musikaliska föredrag. Fröken Rappes
tolkning af den kromatiska hufvudrollen
var en sangligt mycket god prestation;
det oklart tecknade partiet kunde hon
dock ej afvinna något större
dramatiskt intresse. Hrr Oscar och
Svede-lius skötte sig utmärkt, liksom
äf-ven hr Stockman, som i vokalt
afse-ende hade en mycket lycklig afton.
Om framförandet af Ringen med
Heinrich Knote som gäst är intet nytt
att säga utöfver hvad Svensk
Musiktidning hade att förmäla vid dennes
gästspel förra året. Endast att våra
inhemska artister — främst fru
Claus-sen och hrr Malm och Wallgren —
visste att med sina förträffliga
prestationer nära nog ställa den celebre
gästen i skuggan.
Vid Pajazzoföreställningen den 26.
okt. utfördes Canios parti f. f. g. af
hr Schweback, hvilken som vanligt
lyckades förträffligt med partiets
vokala del och äfven skänkte en viss
dramatisk illusion. — Den 27. okt. gafs
»Konung för en dag för 250: de
gången. Operan uppfördes här första
gången den 25. januari 1882. Första
upprättningen visar namnen hrr ödmann,
Lundqvist, Lange, Henrikson, Janzon
samt fröken Grabow och fröken Xiehoff.
Från Operan ha vi ytterligare att
anteckna dels den första
symfonikonserten — helt ägnad Beethoven och
med hr Sven Kjellström som aftonens
solist — och systrarna May och
Beatrice Harrisons konsert med
Hofkapel-let. Dessa båda konstnärinnor,
engelskor till börden, visade sig vara en
högst angenäm bekantskap att göra.
Båda förstå förträffligt att traktera
sina instrument»; — den äldre, spelar
violin och den yngre violoncell —
vacker ton, kultiverad stråkföring,
duktig teknik, en viss flärdlös
gedigenhet i uppfattning och programval»,
skref en kritiker, och en annan: »De
komplettera hvarandra med en osökt
naturlighet, som icke står långt ifrån
det virtuosa raffinemangets gränser». —
Från Oscarsteatern ha vi att erinra
om en premiär: ännu en operett af
Leo Fall, »Dollarprinsessans» och »Den
käre Augustins» fader, som kallar
detta sitt sistfödda barn »Prinsen af
Burgund». Om detta opus är
ingenting annat att säga, än att musiken
är af samma vanliga trivialt melodiösa
slag, som man, som väl är, icke
be-höfver anstränga sig att minnas — det
är icke värdt att försöka, ty den är
borta nästan innan man hört den —,
och att libretton om möjligt år ännu
mera omotiverad och på en slump
hopkommen än som år fallet i denna
operetts tidigare syskon. Herr Ralf
och fröken GrUnberg sjöngo
förträffligt, fröken Berentz och herrar
Ringvall och Textorius voro roliga.
Från den glada scenen vid Kungs-
gatan ha vi ytterligare att i största
korthet omnämna ett jubileum: den
3. nov. firade hr Oskar Textorius sin
25-årsdag som skådespelare, hvarvid
han för femhundrafemte gangen
uppträdde i sin gamla glansroll som
As-modeus i I )en ondes besegrare»,
hvilken gafs som recett för jubilaren.
På annat ställe i dagens nummer ägna
vi hr Textorius ett utförligare
omnämnande. —
Denna periods konsertlif har
hufvud-sakligen rört sig kring namnen John
Forsell, Teresa Carreuo och Harold
Bauer, alla så högt skattade och väl
kända, att vi sakna anledning att
närmare tala om deras konserter. Vi
vilja endast omtala, att m:me Carreuo,
som i år firar femioårsminnet af sin
konstnärsbana, vid sin första konsert
genom Richard Andersson fick
mottaga en lagerkrans i silfver från
vänner och beundrare af hennes konst.
Kammarmusikföreningen fortsatte
sina abonnemangskonserter under lika
stor tillslutning och med samma
konstnärliga framgång som vid första
konserten. Vid den ena konserten
framträdde Operans nye konsertmästare,
hr Turicehia, första gången som
solist och visade med sin utmärkta
teknik och framför allt med sitt
glödande temperament, hvilken god
tillökning llofkapellet vunnit i honom.
Förträffligt understödd af hr Nat. Broman
vid flygeln utförde han en violinsonat
i e-moll af Enrico Bossi.
Mindre intresse var knutet vid hrr
Karl Kristenssons och Carl Gunérs
konserter i Vetenskapsakademiens hörsal.
Båda vinna mest på att förbigås med
tystnad. —
Dansösen Irene Sanden från
Metropolitan Opera House i Newyork gaf
en soaré i Musikaliska akademien den
10. nov. Då vi icke själfva voro i
tillfälle att bevista den, citera vi här
några uttalanden i dagspressen.
Svenska Dagbladet (O. M—s) skrifver:
»Fröken Sanden lär förut varit
pianist, och hennes dans röjer, att hon
i motsats till Duncan är en verklig
musicienne; rytmen och det
musikaliska uttrycket äro för henne dansens
väsen. Hon dansar hvarken
Beetho-vens månskenssonat» eller sjunde
symfoni, utan har smaken att med sin
älskvärda talang illustrera så lämpliga
saker som Schuberts Rosamundemusik,
Chopins danspoem, Schumanns
Karneval och Straussvalser. Nästan
spartanskt försakar hon yttre
verknings-medel såsom dekorationer, ljuseffekter
eller måleriska kostymer och nöjer sig
med en mager palmgrupp, som tyvärr
ej förmår dölja den stämningslösa
bakgrunden. Att dansa på det sluttande
podiet måtte dessutom i och för sig
vara rätt besvärande.
Utan pose eller affektation dansar
hon in, presenterande en slank,
linjeren figur och ett af lockar
omra-madt ansikte, mer karaktäristiskt och
uttrycksfullt än vackert. Hennes dans
har en frisk charm, poesi och natur-
lighet, som genast väcker åskådarens
sympatier. < >m i längden en viss
monotoni ej kan undvikas, torde det
ligga i det nödvändiga upprepandet
af dessa små scener, rörelser och
ansiktsuttryck, som återkomma hos alla
danserskor efter Duncan. Sensation
väcker ej hennes dans, såsom
exempelvis Oteros eller Saharets, den
saknar därtill uttryck för ytterligheterna,
högsta extas och lidelse, men man
njuter af de vackra, musikaliska
linjerna och den rena dansglädje de
vittna om. Att ett och annat, såsom
Pierrot i Karneval, kan tänkas olika,
är en personlig uppfattningssak. Äfven
kunde den breda melodien oftare
komma till uttryck vid sidan af den
lifliga rytmen såsom välbehöflig motsats.»
Dagens Nyheter (P.—B.) säger:
»Irene Sanden är en af den nya
danskonstens, musikdansens»,
prästin-nor, som häfdar sin plats och sitt rykte
med samma spänstighet och behag som
de flesta andra vi sett i Stockholm.
Hela uppträdandet har en vinnande
käckhet och leende otvungenhet, som
göra verkan äfven där själfva
konst-utöfningen icke kan kallas
frapperande. Vackrast och naturligast gjordes
vid uppträdandet i Musikaliska
akademien valserna i Dess och Ess af
Cho-pin; här kunde man tala om verklig
skicklighet. Brahms’ ungerska danser
borde hon egentligen ha kunnat få
iner ur, medan Glazounows bacchanal,
Schumanns Carnevalscener och
Strauss-vaisen »Rosen aus dem Siiden»
regelrätt underordnade sig den redan
välbekanta I Kmcan- och Jaques
Dalcroze-stilen.»
Sällsamma musikfenomen.*
Hvilken behärskande makt äger ej
fantasien ölver våra sinnen,
känsloin-tryck och stämningar, och ägde den
för visso ännu mera behärskande hos
det forna, ursprungliga naturfolket,
hvilket utan en nutids bildning och
upplysning, därför saknade tankens och
vetandets skärpa och kritiska förmåga
att finna den sanna och verkliga
förklaringsgrunden för de naturens
sällsamma och underbara företeelser, som
städse mötte det i dess alldagliga lif
i skog och mark.
Inbillningen blef därför den
förhärskande, gestaltande kraften i alla dess
förnimmelser och iakttagelser af lifvet
och tingen, och hvad som syntes det
* På Åhlén & Åkerlunds förlag har tonsättaren
Gösta Geijer utgifvit en samling musikkåserier
under den gemensamma titeln »Prins Gustaf, hans
lefnad och tondiktning». Förutom essayen öfver
detta ämne innehåller boken, som endast kostar 1
kr., uppsatser om »En sångkonstens mästare» (Fritz
Arlberg), »Föredrag af visor», »Några ord om
natur i sång», »Musikhistoriska föreläsningar», »Några
sigor om Necken», »Andra folksägner om musik»,
»Några ord om folkvisan och dess betydelse»,
»Edvard Grieg som sångkomponist» m. m.
Ur detta arbete hämta vi ofvanstående
berättelser, af hvilka den ena har ingen mindre än Verner
von Heidenstain till hufvudperson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
