Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10—11. 15 November 1912 - Sällsamma musikfenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författares bröllop, som hade försiggått
oförklarligt och mystiskt blef utan
vidare hänvisadt till de öfversinnliga
aningarnas sfär.
Naturens mäktiga stämningar och
abstrakta företeelser togo gestalt i
folkets fantasi och personifierades
sålunda till Näck, Bäckahäst, Strömkarl,
Storjägern, Sjö- och Skogsrå, Alfer
och Älfvor och hvad allt de nu hette
dessa säregna väsen med hvilka det
befolkade sin rika inbillningsvärld.
Saga — och sång voro länge det
enda uttrycket för folkets bildning,
begrepp och föreställningar, särskildt
omhuldades musiken med mycken
förkärlek — och helt naturligt förresten
— då den gaf aningens och fantasiens
flykt dess högsta bärkraft.
Spelmannen, som försvor sig och gaf
sin själ åt Necken för att af honom
få lära hans underbara föredragskonst,
liksom Älfvornas dans och strängalek
äro ett allbekant karaktäristikum för
den forna folkfantasiens liffulla spel.
Vetenskapen och en kallt
beräknande klokskap, som ej vill tro på något
annat än hvad som begreppsmässigt
faller inom det vanliga mänskliga
förnuftets räckhåll, ha i våra dagar
förvisat alla dessa och andra liknande
föreställningar till de gamla barn- och
amsagornas naiva kategori.
»Men» — för att citera en ansedd,
utländsk författare — »det finnes
också en del fenomen, för hvilka denna
samma vetenskap visat en viss
negligerande öfverlägsenhet och som den
mottagit med en axelryckning, ett
leende eller högst en
möjlighetsförkla-ring utan att den tagit närmare notis
om företeelsernas yttringar. Och i
sådana fall har denna äfven i viss mån
då kvarstått som en — gåta.»
Och detta ännu in i vår tid.
Och må i detta sammanhang några
sådana i musikaliskt hänseende
belysande gåtor anföras. Det faktum att
de härleda sig från fullt vederhäftigt
och trovärdigt håll utesluta alla
misstankar på s. k. fria fantasier.
Abbe Vogler, detta rikt och
mångsidigt utrustade musikgeni. var under
några år i början af förra
århundradet bosatt i vårt land, där han
verkade som kapellmästare vid k. operan
i Stockholm, men framför allt som
öf-verlägsen orgelvirtuos.
Som sådan företog han vidsträckta
konsertresor öfver hela Skandinavien
och kom så under en af dessa resor
kort före jul äfven till Bergen.
I kyrkan skötte han där några
söndagar för sitt nöjes skull musiken till
gudstjänsten och underhöll efter
denna församlingen till dess stora
upp-byggelse med sina härliga
orgelfantasier.
Stora skaror till och med från
landsbygden strömmade till kyrkan för att
få höra den celebre konstnärens
mästerliga orgelspel.
En söndag hade en bonde i sin
förtjusning öfver detta till sist trängt sig
alldeles fram till abbé Vogler.
Klockaren ville afvisa honom, men
på Voglers uppmaning fick han
stanna kvar.
— Så vacker musik har ni inte hört
förr? sade klockaren till bonden.
— Vackert är det, men lika vackert
har jag nog hört förut, genmälde
bonden.
Vogler log och blef intresserad.
— Hvar då? sporde han.
— I berget där hemma julnatten.
Vogler föreföll skeptisk.
Bonden föreslog då, att om såväl
klockaren som Vogler infunno sig i
bondens hem instundande julekväll, så
kunde de själfva få konstatera
sanningen af hans ord.
Förslaget accepterades.
Då klockaren och Vogler på
angif-ven tid kommit till bonden och
vederbörligen blifvit förplägade och
sedan familjens öfriga medlemmar gått
till ro, tågade de åstad i den
stjärn-klara och månljusa vinternatten till ort
och ställe.
De fingo klättra uppför ett högt
berg, och då de nått dess krön sågo
de där i den bländhvita, oberörda
snön en långsträckt springa, hvars
kanter skarpt markerades af det
kolsvarta och hemlighetsfulla mörkret där
nedifrån. De hörde först ingenting,
men förblefvo dock stående i stum
och spänd förbidan.
Det dröjde likväl en god stund utan
att något förmärktes.
Till sist tröto både Voglers och
klockarens tålamod och besvikna och
indignerade öfver att ha fått gå i
onödan, skulle de just ge sig i väg,
då — det underbara började.
Det var som en jätteorkester af
otaliga harpor, hvars breda, vaggande
tonvågor höjde och sänkte sig som
hafvets dyningar i en jämn melodisk
och rytmisk regelbundenhet, närmade
sig nedifrån och uppåt i allt mer och
mer tilltagande tydlighet, tills de
slutligen med full styrka i en eterisk och
öfversinnlig klang af bedårande
harmoniskt välljud nådde bergets platå.
Vogler meddelar i sina anteckningar
att det intryck han erfor af denna
hänförande musik var obeskrifligt och
för hans hågkomst under hela hans
långa lefnad oförgätligt.
Men klockaren som frös och inte
vidare var upplagd för några mer
högstämda sensationer, fann det hela otäckt
som ett satans gyckelspel af
underjordiska afgrundsandar, böjde sig
plötsligen ned mot springan och skrek —
till Voglers förbittring — med
sten-torsstämma och i fantastisk ilska:
— Tyst ert satans pack!
Musiken upphörde ögonblickligen på
samma gång som klockaren föll
baklänges och blef liggande orörlig
öfver abbé Voglers fötter. Då denne
och bonden lutade sig ned för att
lyfta upp honom, var han — död.
För många år sedan reste jag å
järnväg i mellersta Sverige. 1 kupén
berättade då en passagerare för ett
förtroligt kotteri om en af våra store
under ganska exceptionella
formalite-ter å en ö i Östersjön.
En stilla vacker kväll under
vistelsen där hade författaren gått utmed
stranden och mediterat öfver hafvets
stämningsfulla skönhet, då han
plötsligt fått höra en underlig musik från
en närliggande klippa.
I fan följde uppmärksamt dess melodi
för att befästa den i minnet, och då
han kom hem försökte han taga ut
den» å ett piano som stod i
matrummet.
Tjänsteflickan, som samtidigt höll
på att duka till kvällsvarden, var
nära däran i bestörtning öfver melodien,
hvilken hon kände igen, att tappa
både tallrikar och glas.
— Kors, det är ju den musiken
trollen spela i klippan där borta, utbrast
hon förfärad.
Då jag under flera år med mycken
ifver samlat alla möjliga sägner och
sällsamma meddelanden om musik jag
kunde komma öfver, upptecknade jag
historien.
Dock var åtskilligt i den, som
in-gaf mig vissa betänkligheter. Det var
nämligen inte utan att jag med
komponisten i »Herr Duvals skilsmässa»
delade dennes bryderi vid tanken på
om det var lämpligt med
pianoackom-pangemang till en melodi, hvars text
började med: »På en öde ö», då det
obestridligen vore utan tvifvel
under-kastadt, huruvida det kunde finnas
något piano på en öde ö, som jag ju
visste den plats vara, författaren valt
för sin bröllopsfest.
För att få full visshet om hela
historien tog jag mig — fastän obekant för
författaren — dristigheten skriftligen
vända mig direkt till honom med
förfrågan härom, öfvertygad om att —
fin och nobel, som jag visste han är
— han ej illa skulle upptaga denna
min djärfhet.
Jag hade ej heller misstagit mig.
Det kom inom kort ett långt med
mycken älskvärd beredvillighet
affat-tadt svar.
Historien fick nu en annan version,
som dock ej saknade all grund med
den förra.
För att i ostörd ro kunna få ägna
sig åt ett arbete, som nu hör till den
svenska litteraturens mera
monumentala verk, hade författaren en vinter
förhyrt ett länge obebodt grefligt slott
i Sörmland.
Når han där efter dagens arbete
gått till hvila, väcktes han ofta fram
på natten af en egendomlig musik —
som för teorb eller harpa — hvilken
först började vid ena sidan af
rummet och därefter förflyttade sig öfver
detta till dess motsatta sida, dår den
slutligen dog hän genom väggen.
Hans fru som — vaken från början
till slut — hört hela musiken kunde
den till sist »utantill». En morgon
när hon kom ned i
köksdepartemen-tet, gnolade hon på den, och märkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
