Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Musiknotiser från hufvudstaden och landsorten - Konsertföreningen och Franz-Berwaldstiftelsen - Grängsbergs musikförening - Henning Mankells »Intermezzi» - Musiknotiser från utlandet - Operapremiär i Köpenhamn - Nyupptäckt norsk musik från medeltiden - Valborg Svärdström - Beethovens goda fé - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsertföreningen och
Franz-Ber-waldstiftelsen hade den 9. dec.
sammanträde på Musikaliska akademien, I
hvarvid ansvarsfrihet beviljades
styrelserna för det gångna året. Till
styrelse för Konsertföreningen återvaldes de
förutvarande hrr John May,
ordförande, A. Thiel, v. ordf., Tor Aulin,
dirigent, H. Nyblom, sekreterare, E.
Petterson, skattmästare, friherrinnan A.
Rappe, fru D. Möller, fröken G.
I lagardt, hrr Kich Andersson, Th.
Biel-ke, John Forsell oeh O. Hirsch. Till
revisorer återvaldes öfverintendent
Buren och notarius publicus Fiirstenberg.
Benvaldssiiftelsens styrelse utgöres af
arbetsutskottet i Konsertföreningen samt
en medlem i Musikaliska akademien,
dr Karl Valentin.
Grängesbergs musikförening gaf
den 17. november under
musikdirektör O. Enderbergs ledning åter en i
mycket lyckad konsert i den rymliga,
vackra Casselska konsertsalongen i
Grängesberg. Af de verk, som här
framfördes, må antecknas en
komposition »Studenter från Lund» af den
svenske kompositören J. Adolf Hågg,
för manskör och orkester med solo för
tenor och baryton samt text af H. C. I
Andersen. Orkesterpartituret var af
tonsättaren sårskiklt tillägnadt
Grängesbergs musikförening, och det var hans j
mening att själf öfvervara uppförandet,
men han fick i sista stund förhinder.
Konserten hade rönt en storartad
publikanslutning och lifliga applåder
hälsade hvarje nummer.
Henning Mankeils »Intermezzi»,
en serie nya pianokompositioner af den
norrländske tonsättaren, får i den
ansedda konsttidskriften La Belgique ett
mycket ampelt erkännande.
Recensenten, m: r Eug. Georges, skrifver:
"Dessa modernt hållna musikaliska
stämningar präglas af en frappant
personlighet: deras klangverkningar, hvilka
till en början kunna förefalla ett ovant
öra främmande, utöfvar snabbt en
betvingande charm, de skapa omedelbart
en karaktäristisk atmosfär; de uttrycka
stämningar från Nordens land, som
Griegs och Sjögrens melodier förui
gjort det, men med ett djupare inslag
af smärta och vildhet. Det
konstnärliga intrycket af dessa stycken är
originellt, utsökt och af en tragisk kraft,
från hvilken hvarje spår af pråleri är
uteslutet.»
Musiknotiser
från utlandet.
Operapremiär i Köpenhamn. På
Kungliga teatern i Köpenhamn gafs
den 10. nov. premiär på en af
professor August Enna komponerad
opera »Nattergalen», till hvilken texten är
hämtad ur H. C. Andersens sagor och
versifierad af Kai Friis-Möller.
Kvällen blef ingalunda någon succés och
pressen är tämligen ense om att verket,
både livad musik och text beträffar, är
obetydligt och flackt — »elt sammel-
LeKtioner
i s&ng (efter den gamla italienska metoden),
i rollers instudering samt i
plas-tiK (med särskildt afseende på scenisk
framställning).
Anmälningar mottagas Danderydsgatan 4,
4 tr. (Allm. tel. Ö. 3764) från den 20. oktober.
Signe Hebbe.
surium af sagokomedi, opera comique,
stort drama och ballett». Uppförandet
med fröknarna Tenna Fredriksen och
Oderwald-Lander samt hr Niels
Hansen i hufvudrollerna var mycket godt
och publiken visade sig mycket
sympatiskt och entusiastiskt stämd.
Nyupptäckt norsk musik från
medeltiden. En norsk musikhistoriker
har i dagarna gjort en utomordentligt
intressant upptäckt. I en gammal
per-gamentskodex har han påträffat två
latinska kväden med musik. Särskildt
det ena af dem, en lyckönskningssång
vid konung Erik Magnussons bröllop,
med den skottska kungadottern
Margareta år 1281, är af stort
musikhisto-riskt och skönhetsvärde.
Valborg Svärdström, vår framför
allt utomlands högt uppskattade
svenska sångerska, tillbringar som vanligt
hösten i Budapest, där hon ständigt
mottages af en hänförd publik. Den
15. nov. hade sångerskan sin första
romansafton med bl. a. åtskilliga
svenska kompositörer på sitt program:
på det högsta, men plikt blir i alla
händelser plikt.»
Ärade kommissarie , utropade
doktor Weiser, »Beethoven behöfver ju
blott nämna sitt namn, och man skall
bära honom på händerna till Wien
utan pass.»
Jag kan ej , upprepade Richter,
det skulle vara att svika min plikt.»
Så stod mästaren där och ingen
kunde hitta på någon utväg. Medan
doktor Weiser gjorde sin dagliga visit i
sjukhuset, gick Beethoven, som ej var
så litet upprörd, ut för alt svalka sig.
Efter gårdagens snöfall och storm
hade vädret blifvit vackert. Solen sken,
och luften var visserligen kall men
behaglig. Mästaren gick, vederkvickt
af den härliga vintermorgonen, nästan
omedvetet allt längre och längre och
befann sig plötsligt långt utom staden.
Då han såg sig omkring, upptäckte
han ännu några hundra steg längre
fram ett litet värdshus och skyndade
sig fram till detsamma, ty efter
gårdagens marsch hade han en verklig
varghunger. Lyckligen anländ dit,
stampade Beethoven snön af fotterna
och inträdde i det tomma krogrummet.
Hvilken öfverraskning! Äfven här
fanns ett klaver, ett gammalt skrälle
visserligen, men i alla fall ett instru-
ment och — till och med noter på
detsamma och hvad för noter! Ilaydn,
Gluck, Mozart och äfven Beethoven.
Två af hans sonater.
Mästaren blef förvånad och hågade
den inträdande värdinnan hvem som
spelade här.
»Min son spelade fordom», svarade
hon med en suck, »nu är han död.»
Sedan Beethoven hade beställt en
duktig wienerschnitzel med stekt
potatis och en half butelj melnikervin
och förtärt alltsammans, drog det
gamla klaveret honom oemotståndligt till
sig. lian satte sig framför detsamma,
slog an några ackord och började
fantisera omedvetet. Han var snart så
fångad af sitt eget snille, så inryckt
i den värld, som han lik en gud
skapade omkring sig i toner, att han ej
alls varsnade, hvad som försiggick
omkring honom. Han märkte h varken
människorna, som hade samlat sig i
den öppna dörren för att lyssna på
honom, eller hörde det pingel af
silf-verbjällror, hvarmed en präktig släde
ankom till värdshuset. Lika litet lade
Beethoven märke till, att någon
inträdde i rummet i detta ögonblick, att
hans åhörare vördnadsfullt drogo sig
tillbaka, och att dörren stängdes. Han
vaknade först, då de sista ackorderna
hade förklingat. Under det han
nästan förvånad mönstrade krogrummets
nakna väggar, hvarest hängde ett
porträtt af ärkehärtig Karl, de snidade
stolarne med det runda ryggstödet,
madonnabilden i nischen, lade sig en
liten hand på hans skuldra, och då
han öfverraskad steg upp, såg han
framför sig en liten sirlig dam, som
var djupt beslöjad och från hufvud
till fot insvept i en furstlig mantel.
»Med hvem har jag den äran,
madame», frågade han något förlägen.
»Det behöfver ni ju inte veta»,
svarade den främmande halft skalkaktigt,
hälft tillrättavisande, men skall jag
säga er, hvem ni är?»
»Hvem är jag då?»
»Beethoven;»
»Och om jag vore det?»
»O, det är ni, jag känner er lika
väl, som edra storslagna verk. Det
finns blott ett hufvud sådant som detta.»
Beethoven bugade sig förlägen.
»Jag hörde er fantisera», fortfor
damen, »då min släde stannade utanför
dörren, och genast visste jag trots det
dåliga pianot: så spelar, så diktar
endast Beethoven, ty ni diktar i toner.»
»Och jag får då verkligen ej veta,
livern min hemlighetsfulla främling är?»
inföll mästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
