Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Fredrik den store och musiken (med porträtt), av August Richard - Tvenne kollegor i flöjtspelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 SVENSK MUSIKTIDNING.
nuel Bacli, som flöjtist den berömdaste mästaren på detta instrument, Johan Joakim Quantz. Med så förträffliga musiker i orkestern och med
berömda italienska sångare och sångerskor på scenen, bland dem den firade
dan-serskan Barbarina, och därtill med konungens lifliga personliga intresse ör hans teater, kunde det ej dröja länge förrän operan svingade sig upp till en betydande konstnärlig höjd. Lika
mycket som konungen älskade den
italienska sångkonsten, lika litet kunde han finna behag i de italienska
kompositionerna på den tiden utan
föredrog framför dem en Grauns och en Hasses verk. Till sin grämelse
kunde han likväl icke, trots upprepade försök, förmå denne senare, en på den tiden mycket bekant komponist, och hans ännu mera bekanta hustru,
sångerskan Faustina, att lämna Dresden för hofvet i Berlin. Vid operaföreställningarna
utvecklade sig alltid en glänsande bild af hoflifvet. »Föreställningarna började klockan sex. Midt på parterren, strax bakom orkestern, stod konungens
fåtölj, bakom hvilken tvenne rader
stolar voro uppställda för hofvets
manliga medlemmar. De öfriga, som
mestadels voro officerare, stodo.
Drottningen och prinsessorna sutto i
midtcl-’ogcrna. Parterrlogerna voro
reserverade för genomresande främlingar, den lörsta och andra rangen för
ämbetsmannakåren, den tredje för de
borgerliga kretsarna. I orkestern sutto kapell- och konsertmästarna i hvita allongeperuker och röda mantlar. På prosceniet å ömse sidor om scenen stodo tvenne gardesgrenadjärer med gevär för fot. Alla uppträdde i gala. Når konungen inträdde, mottogs han af touche, publiken reste sig,
konungen hälsade den, satte sig, och den bakom hans stol stående intendenten gaf kapellmästaren tecken att börja föreställningen. Vid det första
ackordet satte sig publiken.» (Richard Batka: Geschichte der Musik.) De då för tiden uppförda operorna hafva naturligtvis för länge sedran råkat i en välförtjänt glömska, men det är mycket betecknande, att detta yttre ceremoniel bibehållit sig ända in i våra dagar i mångt och mycket vid de s. k. galaföreställningarna. Operans blomstringsperiod i Berlin fick genom utbrottet af sjuåriga
kriget ett för brådstörtadt slut, och
tyvärr kunde denna scen ej senare
arbeta sig upp till den betydelse, den en gång haft. Graun hade aflidit, orkester och solister voro skingrade, konungens en gång så lifliga intresse för teatern hade under krigsåren
svalnat i högst väsentlig grad, hans förr så fulla och alltid öppna fickor voro tomma. Därtill kom, att hans något för ensidiga musikaliska smak, som snart icke längre delades af den stora publiken, med tiden t. o. m. angreps offentligt och så häftigt, att Fredrik såg sig nödsakad att genom ett
påbud förbjuda hvarje kritik öfver hans opera; och därmed var ju på samma gång detta en gång så berömda
instituts undergång beseglad. — Fredrik II skulle nog icke nämnas med sådan aktning och kärlek i
musikhistorien, om han icke inlagt andra förtjänster om tonkonsten än
begagnandet af sin opera till så präktiga och lysande teaterföreställningar. Hans långt viktigare och värdefullare insats ligger emellertid i hans kärleksfulla intresse för musiken öfver hufvud
taget och kammarmusiken i synnerhet, hvilken konungen under sina senare år odlar med hela sin själ. En
genom-musikalisk natur som han var, ser han med den äldre mannens
insiktsfulla mognad allt mera bort ifrån allt innehållslöst yttre sken, och i gengäld vinner hans rika och högt begåfvade personlighet i innerlighet och djup. En hel rad af de mest olikartade drag, af hvilka här endast några få kunna återgifvas, måla hans musikaliska karaktärsbild i de mest klara färger. Det är myckel betecknande för
honom, som själf kallat sig »statens
förste tjänare», att han snart lär sig att i musiken se, icke som förr ett
medel att få utveckla prakt och ståt vid hofvet, utan ett det dagliga lifvets
inre behof. Flöjten följer honom
öfver-allt. Under krigets tunga dagar
anförtror han åt denna sina sorger och förhoppningar, inför tungt vägande beslut söker han genom sitt flöjtspel vinna makten öfver sig själf och
klarhet i sina tankar, i lust och nöd har han sin flöjt hos sig. Redan tidigt och allt mera under de senaste åren musiceras det flitigt, särskildt i
slottet Sans-Souci vid Potsdam;
kammarmusiken får här en ständig hemorts-
Tvenne kollegor i
flöjt-spelning. Historisk episod af KARL CASSAU. En varm dag i maj år 1769
befun-no sig tvenne personer på vägen till Sans-souci; den ene af dem, en man på omkring 60 år med silfvergrått hår och iklädd en väguppsyningsmans
enk-kla uniform, utmärkte sig genom sin kämpagestalt och sin friska, röda
ansiktsfärg, under det att den unge
mannen vid hans sida var hans raka
motsats, i det att han knappast nådde
honom till skuldran och såg svag och blek ut. »Bara vi nu inte få gå förgäfves, fader», sade den unge mannen; »jag är så ängslig till mods.» »Prat, min son! Hos Fredrik den Store har en hvar tillträde och gehör.» »Men vi sakna ju alla
rekommendationer, far.» »Hvad för något! Ilar jag icke
berättat för dig, Fritz, att jag under högstsalig kungens tid var skildtvakt i slottsträdgården i Potsdam?» »Jo, helt visst!» »Den gången var kronprins Fredrik 10 å 11 år gammal. Vid bäcken stod ett högt körsbärsträd fullt af läckra bär; men den kunglige gossen kunde icke räcka upp till dem. Så kom
gossen till mig och sade: ’Hör,
grenad-jär, plocka ned litet körsbär åt mig; när jag en gång blir kung, skall jag nog gengälda det!’ — Och därom skall jag påminna honom i dag.» »Det har kungen glömt för länge sedan!» »Tro icke det, Fritz! Hans Majestät har ett utmärkt godt minne och
kommer nog ännu ihåg den forne
lifgre-nadjären Conrad Springer. Dessutom har min bror långe varit lakej vid hofvet.» »Vi få vål hoppas då, att allt skall aflöpa väl, far.» »Gud gifve det! Du har väl flöjten med dig och intvgen från gamle
Ritt-hof?» »Ja, allt är i sin ordning.» »Godt! Hans Majestät vet nog hvad det betyder, att en far är bekymrad för sin sons välfärd. Han har ju själf fått genomgå en hård skola i sin
ungdom. — Jag minnes ännu som om det var i går, att jag stod på vakt i det kungliga slottet i Potsdam, då kung Fredrik Wilhelm I i en af gångarna sammanträffade med kronprinsen, som , den gången redan var en ung herre 1 på 15 å 16 år. Strax öfverhopade konungen honom med förebråelser emc dan han försummade soldatexercisen och läste för mycket i franska böcker,
hvarpå han gaf honom ett par slag öfver ryggen med sitt spanska rör, så att den stackaren skrek högt. Den gången tröstade jag prinsen, och jag är
säker på, att han ännu kommer ihåg det.» Emellertid hade våra vandrare
kommit fram till Sans-souci. Vid ingången till parken legitimerade de sig och fingo sig en plats anvisad i den
huf-vudallé, som förer fram till den terrass, där konungen brukade promenera
efter taffeln. Kort därpå kommo tvenne herrar ned för allén från den östliga
terrassen. Båda voro af medellängd. Den äldre var iklädd en blå uniformsfrack, gråa militärbenkläder och höga, blanka kragstöflar; hufvudet var friseradt på militäriskt sätt och med hårpiska samt var betäckt med en trekantig hatt. Värjan hängde i ett bredt, med
silf-ver invåfdt gehäng, och på bröstet lyste Svarta örnsordens stjärna. Det var Fredrik den Store, filosofen från Sans-souci. Hans hållning var redan något böjd och hans ansikte starkt fåradt; men de stora blanka ögonen strålade af ungdomlig eld, under det att krop-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
