Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Fredrik den store och musiken (med porträtt), av August Richard - Tvenne kollegor i flöjtspelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tids mest betydande tonkonstnärer
äf-ven skulle få en stor personlig
högaktning för musiken och för
musikerståndet öfver hufvud taget. Visserligen
voro medlemmarna i hans kapell till
sin ställning knappast mera än bättre
tjänare och lakejer. Men under det
att denna för musikerna allt annat än
angenäma ställningen i Österrike var
vanlig ända in på 1800-talet — man
behöfver endast erinra sig Josef Haydn
—, så skaffade konung b’redrik II af
Preussen de i hans tjänst stående
musikerna en viss särställning; de fingo
t. o. m. ofta träda i personlig
förbindelse med monarken och blefvo
föremål för många nådevedermälen.
Ett särskildt förtroligt förhållande
härskade mellan Fredrik den Store,
kapellmästare Graun och flöjtisten Quantz.
Graun skattades af konungen mycket
högt som konstnär och människa,
högre t. o. m. än hvad vi nu göra. Med
honom och Quantz debatterade han
alla viktiga konstnärliga frågor och
sökte att bättra på sitt musikaliska
vetande genom deras undervisning.
Ibland, som t. ex. i herdespelet
»Ga-latea», förenade sig alla tre till
gemensamt arbete. Äfven några af Fredrik
den Store själf diktade kantater satte
Graun i musik. — Quantz var som
bekant konungens lärare i flöjtspelning.
Som sådan uppbar han det efter
dåtida förhållanden ansenliga gaget af
200 taler och fick dessutom för
hvar-je flöjtkomposition ett ansenligt
honorar. Ej underligt sålunda, att Quantz
skrifvit icke mindre än 300 konserter
och öfver 200 andra stycken för flöjt.
En särskildt stor konstnärlig
betydelse kan man naturligen icke
tillmäta detta mångskrifveri; i alla
händelser var Quantz en vida bättre flöjtist
än komponist. Och detsamma kan
sägas om Fredrik den Store. Under det
att hans flöjtspel öfverallt berömdes
. och stod vida öfver genomsnittets,
röra sig hans kompositioner trots några
enstaka lyckade individuella drag i
j allmänhet efter,den vanliga dåtida
schaldonen. Själf var han nog icke
främmande för detta, ty under hans
lifs-j tid trycktes icke en enda not af alla
hans talrika kompositioner, och endast
högst sällan kunde han besluta sig för
att ge bort något af sina verk i
afskrift. 1 lan komponerade icke för
offentligheten utan för sitt eget och
några få vänners nöje; huru mycket
som däraf af Graun eller Quantz
lades tillrätta», kan egentligen icke
längre intressera oss. Mycket mera viktigt
och betydelsefullt är däremot det
faktum, att han verkligen hade ett inre
behof att, så godt sig göra lät, ge
uttryck för sitt själslif i toner.
Musiken bildar den röda tråden i den
store konungens lif, som den liksom en
god genius förklarade, och alltid var
han henne också därför tacksamt
till-gifven. Årtionden igenom gjorde
musiken i förening med filosofien och
poesien det tysta slottet Sans-Souci
till en af de mest framstående
platserna för ädel andlig kultur — och
hvem skulle icke äfven för detta
stordåd vilja lägga sin beundrande
hyllning för »den gamle Fritz’» fotter!
(«Signale.»)
rätt. Ett gammalt, Chodowiecki
till-skrifvet stick, som visar oss Fredrik
den Store blåsande flöjt i kretsen af
sina konstnärer, är en af de
bekantaste bilderna af konungen,
karaktäristisk lika mycket för honom själf som
för det musikaliska lil vet omkring honom.
Ett särskildt omnämnande förtjänar
Johan Sebastian Bachs besök hos
Fredrik den Store år 1747. På en
genom Philip limanuel föranledd, högst
smickrande inbjudan från konungen
begaf sig Johan Sebastian trots sina
62 år och sin ingalunda
tillfredsställande hälsa på väg till Potsdam. Där
biel han mottagen med stora
utmärkelser. »Konungen behagade»,
berättar en samtida tidningsnotis, »i högst
egen person för kapel lmästar Bach
lörespela ett tema, hvilket denne
skulle utföra i en fuga. Och bemälde
kapellmästare lyckades så väl
härut-innan, att icke blott Hans Majestät
behagade visa sitt allernådigste
välbehag däröfver, utan äfven samtliga
de närvarande råkade i den högsta
förundran . . . Aftonen därpå
uppfordrade Hans Majestät honom att
utarbeta en sexstämmig fuga, hvilken han
verkställde med likaså stor skicklighet
som den förra.» Af konungen
öf.ver-hopad med ärebetygelser af allehanda
slag återvände Bach hem; till tack
ville han tillägna konungen ett stort
fugaverk, men hans allt mera
aftagan-de synförmåga och hans snart
inträffade död förhindrade dettas fullföljande.
Det är lätt att förstå, att Fredrik
den Store med sin kärlek till
tonkonsten och sitt lifliga umgänge med sin
pen stödde sig på ett spanskt rör med
förgylld krycka. Ansiktet med den
skarpt skurna näsan och den fina
munnen kunde snarare kallas vackert och
slående än alldagligt. Konungens
följeslagare var iklädd den då brukliga
hofdräkten, lång blå sammetsrock med
guldknappar, lång väst och hvitt,
kru-sadt krås, knäbyxor af samma stoff
som rocken och besatta med spetsar,
hvita silkesstrumpor och skor med
spännen. På hufvudet bar han också
en trekantig hatt och vid sidan en
liten värja. Hans bröst var smyckadt
med orden »Pour le merite». Han var
ungefär af samma ålder som kungen;
likväl gaf honom ett slags mustasch
ett ungdomligare utseende. Det var
ingen annan än markisen d’Argens,
konungens älskvärde umgängesvän och
president för akademien för de sköna
konsterna. Båda underhöllo sig på
franska.
»Det säger jag Eder, d’Argens»
slutade konungen, Ȋnnu har tiden icke
kommit för den tyska andens fria
uppsving; mitt folk är heller icke moget
därför. Här är nu t. ex. denne
Gottsched, en duktig och lärd man;
men han tuktar det tyska språket
efter en härskara af regler, alldeles som
rococon gör med häckar och träd.
Jag tycker dock bättre om Gellert i
Leipzig! Gottsched synes mig hafva
åtskillig likhet med min högtsalig
fader; han trodde sig också kunna
åstadkomma allt med tillhjälp af prygel
och stränghet. Det lyckades honom
emellertid icke, ty det var onaturligt.»
»Alldeles riktigt, Ers Majestät, fritt
och harmoniskt må språk och ande
utveckla sig, och anden skall icke
efter en och samma schablon kunna nå
de högsta höjder.»
»Dår träffade Ni just min mening,
markis! Tvånget skall icke härska,
utan den fria viljan; jag hatar all
onatur. Mais voilå! Den där
gestalten påminner mig om min faders långa
karlar. Ilvem kan han månne vara?»
Conrad Springer stod med sin son
vid en taxushäck alldeles framför den
hvita, i denna omgifning klarare
framträdande statyen af Pomona med
fruktkorgen. Nu trådde båda ett steg fram,
och den gamle förde handen till sin
uniformsmössa med en militärisk
hälsning.
Konungen och d’Argens kommo
närmare, och majestätets blåa ögon
kastade en forskande blick på de
tven-ne supplikanterna. Därpå klarnade
hans ansikte, och med ett lätt leende
frågade han:
»Har han icke tjänat i min herr
faders lifregemente?»
»Jo, Ers Majestät! Conrad Springer,
f. d. väguppsyningsman på
Tempelhof! »
»Conrad Springer? - han vände sig
till d’Argens. — Voilå, mon cher
marquis, ett minne från mina
ung-domsdagar! — I lar han icke en gång —
detta gällde den förre lifgardisten —
plockat ner körsbär åt mig från ett
träd?»
»Jo, Ers Majestät, och det gläder
mig, att Ers Majestät är så nådig att
ännu behaga minnas det.»
Konungen log:
»Lyckliga ungdomstid! Ack, d’Argens,
att vi så fort blifva gamla! Knappast
blir själen i stånd att fritt utveckla
vingarna och svinga sig i höjden, så
tvingar verklighetens blytunga
besvikelser den att hålla sig nere vid
jorden!»
Markisen nickade vemodigt.
»Och nu vill han hämta sig den
belöning, som jag den gången lofvade
honom»? frågade konungen.
»Icke för mig själf, Ers Majestät!
Erinrar sig Ers Majestät ännu nådigast
Eder tjänare Wilhelm Springer?»
»Surement! Wilhelm Springer var
vår bäste lakej!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
