Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Från Roma. (med porträtt), av C. v. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Undertecknads absoluta tystnad allt
sedan höstsäsongens början härstädes
har berott på det faktum, att hittills=
så föga af större musikalisk betydelse
förekommit. 1 själfva verket ha de
talrika kinematografteatrarna och
varie-técrna dominerat, till betänkligt men
för den sanna konsten. Ett stort antal
dylika uppstod som svampar efter regn
under det på artistiska prestationer för
öfrigt så rika jubelåret 1911. Utan
alt vilja göra någon sorts reklam för
ifrågavarande etablisemanger må för
eventuella Roma-farares räkning
framhållas At/ace-cinematografen och
café-chantant en Trianon, inrymda i ett par
af den italienska metropolens mesi
aristokratiska privatpalats, furst Dragos
och hertig Torlönias, vidare den —
i’en attendant» Colonna-platscns
definitiva reglering — provisoriska, men
med sin om ett klassiskt tempel
erinrande arkitektur särdeles ståtliga *
Pu-digliöne Colonna* ** samt »last not
le-ast» det jämväl högst smakfulla Eden
med sin både goda och ovanligt
prisbilliga restaurant.
Operetten har i höst varit ganska
rikligt representerad, i det ej mindre
fin tre ej oäfna »trupper» gått i
elden för densamma, af hvilka den
tör-hända bästa alltjämt spelar i
Quirino-teatern, en annan nyligen lämnat A polio
och den tredje i dagarna förflyttat
sina penater till den senare efter att
förut uppträdt i >Teåtro Nazionale».
Äfven här är Léhar med sin »Glada
änka» och »Luxemburg-grefve» för
närvarande på allra högsta modet; af
nyare verk inom genren har reprisen af
Leoncavdllos Reginetta delle
rose (Lilla rosendrottningen) trots
sin obestridliga banalitet rönt ett
gvn-samt mottagande, medan de unga
tonsättarna Ivan de Hartuldry Darclée,
en son till den celebra rumäniska
primadonnan, och Alessdndro Onöfri
gjort vackra debuter med
Caprfc-c i o antico (Gammaldags kapris)
och Lassiuölo (Ugglan), båda
fängslande redan genom sina libretter
med ämnen från Italiens medeltid å
la Boccåcios »Decameröne».
Den stora operasäsongen å
»Con-stånzi» tager sin början först i midten
af nästa månad ***, och under tiden
agerar där Italiens mest populäre
musikdramatiske förvandlingskonstnär
Leo-pöldo Fregoli. I Adridno-teatevn, dit
förut en annan dylik artistfavorit,
Constantino Berdrdi dragit fulla hus,
* Detta skrefs i början af november.
** »Par curiositc» må omnämnas att, fasaden
å denna byggnad, hvars kafé-terrass erbjuder en
präktig anblick af det böljande folklifvet på
Imf-vudstadens mest animerade »piazza», prydes af
den för en nöjeslokal något väl prunkande devisen
»Ave Roma».
*** Redan den 26. okt. inledde »La Scala i
Milano med Verdis »Don Carlos» en för italienska
förhållanden sällsynt lång karneval-»stagiöne».
fungerar sedan ett par veckor tillbaka
ett operasällskap, hvilket, om ock ej
absolut förstklassigt, likväl tillfreds- j
ställer ej alltför högt ställda anspråk.
Repertoaren utlofvar några nyheter af
inhemska kompositörer, men tills
vidare aflöser den ena gamla
Verdi-melodramen den andra. Af hjältinnans
och protogonistens representanter i
T rovatöre, bägge
anmärknings-värdt nog »åkta spanjorer», gjorde
framför allt den senare, Emanuele
Isc/iierdo, icke minst i tredje aktens
så kräfvande slutscen sin sak med
verklig glans.
II.
Roma 18/tt 1912.
Willy Ferreros.
En kapellmästare i miniatyr.
I trots af pressens förutskickade,
superlat iva eloger med referat af hans
triumfer i Paris, Torfno m. fl. städer
vi lie man här näppeligen taga på fullt
allvar, att en sexårig gosse vore i
besittning af rent mästerliga
dirigentegenskaper, men då Willy Ferreros,
placerad å ett podium, från »Teåtro
Costånzis» scen härom kvällen för
första gången anförde sin af ett
sextiotal »Augustéo»-kapellister
sammansatta orkester, blef resultatet, att han
i likhet med Cæsar kom, såg och
segrade. Att ej ens i fråga om åldern
någon humbug föreligger, framgår,
oaf-sedt att den i en spetskantad, svart
sammetsdräkt kostymerade, späda
pilten med sitt sällsynt charmanta,
riklockiga kerubhufvud faktiskt verkar
ännu yngre, af Willys i teaterfoyern
exponerade dopattest, enligt hvilken
han är född på våren 1906 af
italienska föräldrar i nordamerikanska
staten Maine.
Det gängse påståendet, att flertalet
store män, t. ex. en Napoleon och en
Mozart, åro korta till växten, äger i i
fullaste mått sin tillämpning å Willy, |
enär han visade sig vara ej allenast
ett musikaliskt underbarn, utan rent
af ett verkligen fenomenalt musikgeni,
så fulländadt som han genomförde sitt
ej mindre utsökta än kräfvande
program med kompositioner af
tonkonstens förnämsta heroer. Lika fullt
behärskande rytmen, som förlänande åt
de nyssnämnda tillbörlig kolorit och
karaktär, fascinerade han formligen de
exekverande med sin oemotståndliga
suggestiva taktpinne, så att de med
glans löste sin uppgift. 1
kontinuerligt »crescendo», var också redan
efter första numret, »Tells» ouvertyr,
entusiasmen allmän samt gestaltade sig
slutligen efter »Tannhäuser
»-förspelet till en sannskyldig triumf. Såsom
särskildt betecknande för Willys sätt
att dirigera — utan partitur — sin
redan till ett femtiotal tonskapelser
uppgående repertoar må anföras hans
tolkningar af Grieg, åt hvars Anitra-dans
i .»Peer Gynt» han förlänade en den
mest delikata grace, och af Wagner,
åt h vilkens tropiska patos han jämväl
visste gifva det rätta uttrycket. Icke
utan fog kallade honom en
närvarande dam i sin hänförelse en musikens
David, som mäktade mäta sina
krafter med en af tonkonstens jättar.
Med ett ord, om man betänker, att
samme gosse, hvilken under pauserna
helt naivt leker med teaterkatten,
omedelbart därefter liksom besjälas af
resp. kompositörer, måste medgifvas,
att man står inför ett sannskyldigt
musikaliskt under, * en psykologisk
gåta, och teosoferna äro utan tvifvel
i stånd att göra Willy till en
inkarnation af den ungefär lika så
brådmogne Mozart eller någon annan
hädangången »maöstro». I de frenetiska
»evviva»-rop, som efter konsertens slut
* Det mest kompetenta vittnesbörd härom har
afgifvits af den illustre operakapellmästaren
Leo-pöldo Mugnöne i en skrifvelse till Willy Ferreros’
moder, där den förre kallar honom en konstnär i
ordets sanna bemärkelse, som i grund och botten
känner, hvad han anför, ja, till och med ett
öfver-naturligt väsen med absolut intuition af såväl
orkesterledningen som den instrumentala analysen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
