Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jenny Spennert.
lättjefullt frivola och skrämmande
ytliga lifsnjutning. Intet verk blottar väl
detta sä starkt som ’Thais’, detta i
ordets alla bemärkelser alexandrinska
verk, som doftar budoarerotik,
salongs-romantik och societetskristendom
starkare än det mesta som på det sista
halfseklet exporterats från Paris.»
Man må nu hysa hvilka åsikter som
helst om denna opera som
konstprodukt, erkännas måste emellertid, att
Kungl. teatern gett den en lysande
och förstklassig uppsättning samt lagt
de viktigaste partierna i framstående
artisters händer. Främst vilja vi
minnas den finska sångerskan, fru Jenny
Spennerts briljanta utförande af den
synnerligen kräfvande titelrollen.
Sär-skildt fäste man sig vid hennes legato
och de i pianissimo vackert ansatta
höga tonerna. Hennes franska
sångsätt passir förträffligt till detta så äkta
franska parti. Apparationen är
charmant och spelet frigjordt men på
samma gång behärskadt. En värdig
vis-å-vis hade hon hvad det sångliga
elementet beträffar i hr Wallgren,
som med sina utmärkta röstresurser
här gaf ett av sina allra bästa
partier, ehuru han har att kämpa med en
omöjlig plastik. I öfriga smärre
uppgifter hörde man med nöje hrr
Stockman och Sjöberg samt fru Järnefelt.
Den grånade violin-maestron, Prof.
César Thomson hade vid den
tydligen i rätt stor hast tillkomna
konserten med Holkapellet ej så stor
framgång, som man kunnat vänta sig.
Nöjsammare var det då att höra honom
vid Kammarmusikföreningens femte
abonnemangskonsert.
Ett särskildt intresse var knutet
vid den extra
symfonikonsert, som gafs å Operan den 6. de-
cember, då trenne unga svenska
kompositörer debuterade. Tyvärr
voro vi förhindrade att bevista
konserten, hvadan vi måste inskränka
oss till att jämte uttalandet af en
förhoppning om att snart kunna ge Svensk
Musiktidnings läsare närmare
upplysningar om de unga lofvande
tonsättarna citera några uttalanden af
dagskritiken.
»Af dessa tonsättare, hvilka själfva
med personligt skiftande och ofta
betydande talang dirigerade sina verk,
är Oskar Lindberg den obestridligt
nordiska begåfningen. Det finns i
hans musik — en käck uvertyr (h-moll)
och en högst intressant symfonisk dikt
’Vildmark» (c-moll) — något af den
kärfva styrka, som är ett Nordens
barn, och om hans kärnfulla
dalkarls-natur ännu i kompositionstekniken, och
stundom i infallet, har att brottas med
en del exotiska förebilder, lyser den
dock ofelbart och äkta igenom.
Hvilket personligt temperament och
hvilken koloristisk rikedom sätter ej —
trots Sibelius’ »En saga» — prägeln
på hans Vildmarks-sägen, en
naturstämning utan många motstycken i vår
litteratur. Dessutom: hvilken
orkestre-ringskonst! Den orkest ala talangen
delar han med Kurt Atl jrberg, hvars
symfoni (h-moll) utan att vara rätt
hel i stilen dock är ett imponerande
arbete, betydande framför allt genom
sin arkitektoniskt starka resning och
i de två sista satserna, Presto (ett
alldeles briljant scherzo!) och Allegro
mollo, genom motivens friska schwung
och musikaliska värden. Att efter ett
enda hörande ge mer än ett
summariskt intryck af dessa verk, vill jag
icke åtaga mig. Det finns utan
tvif-vel ett stycke af geni i båda.
Lindberg synes vara den måleriska och
Atterberg den arkitektoniska
begåfningen, men dock inom en fullt
musikalisk idé- och formvärld. Och det
ljuder unga och stolta löften ur denna
värld, hos den förre med
vildmarks-stämningens intuitivt lockande och
då-rande klangfärg, hos den senare med
det sista allegro-motivets utmanande,
friska, dådfulla rytmer.
Den tredje tonsättaren, Gustaf
Bengtson, representerad af en symfoni i
d-moll, hör icke musikaliskt till den
unga skolan, och hans verk sattes
kanske onödigtvis i skuggan af den mer
frappant skiftande och bjärt lysande
omgifningen. Hans symfoni är dock
ett arbete af en ofantligt tekniskt
intresserad och kunnig musiker, hvars
ingifvelse visserligen rör sig på mer
bekanta stigar, men alltid därifrån
hemför ett sofradt material, hvilket i sin
bearbetning långt ifrån blir ointressant
eller uttryckslöst. Detta verk — och
denna ungdomliga brist delar Gustaf
Bengtson icke blott med sina kolleger
för aftonen, hos hvilka den också är
starkt påfallande — skulle utan tvifvel
bättre framställa sina förtjänster i en
mer koncentrerad form.»
(T. R. i St. Dagbl.)
César Thomson.
»Af de tre ungdomarna har hr Oskar
Lindberg nyligen afslulat
kompositions-studierna vid konservatorium, men de
saker, hvarmcd han framträdde,
uver-tyr n:r 11 och den symfoniska dikten
Vildmark, lära ej höra till
studiearbetena, utan äro fullt själfständigt
tillkomna. Uvertyrens förra del med dess
nordiska tonfall och tungsinta
naturstämning kom åhöraren att förmoda en
omkastning af ordningsföljden, men
fortsättningen bjöd på sedvanlig
uvertyrform, ej alltid fylld af personligt
innehåll, men med många fyndiga
detaljer och ett par glansfulla stegringar.
Tonsättaren är tydligen en paysagiste,
och där han ej förvillas af främmande
inflytelser, är det sin egen provins
Dalarnas blånande åsar och djupa
skogar han besjunger. 1 Vildmark
framträda landskapets konturer ännu
fastare, och skogarna äro fyllda af
skogsrån, troll och alla sagans
vilddjur. För de uppiefvelser
komponisten berättar finner han vanligen de
rätta orden och den naturliga formen.
Och han har verkligen något
personligt att förtälja. Hans orkestrala
träffsäkerhet bidrar att ge äfventyret dess
trolska kolorit, och det är verkligen
förbluffande, hur virtuost han
jonglerar med sin stora orkesterapparat. Med
nöje skulle man förnya bekantskapen
med hans Vildmark, som förtjänar att
återuppföras vid en symfonikonsert. I
ledningen af orkestern visade hr
Lindberg afgjord dirigentbegåfning,
hvar-för han på bästa sätt lyckades
förverkliga sina afsikter.
Lindbergs båda saker omslöto en
symfoni i D-moll af Gustaf Bengtson, elev»
i komposition af Johan Lindegren. I
mycket röjdes också lärarens
inflytande, den fasta strukturen och
kontrapunktiska stilen jämte en klar, gedigen
orkesterbehandling. Hvad komponisten
möjligen äger af fantasi och
själfstän-dig uppfinning, lade han ej lika
övertygande i dagen. Därtill afslöjade han
väl uppriktigt sina förebildande ideal.
Finalen var i proportion med de öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
